inställt
Jag fegade ur och avbokade operationen. ...ångrar mig redan, haft skitont i ickeopbenet den senaste tiden. Det är svårt att få det att fungera hemma om jag är opererad då jag är den ända med körkort i familjen.
Det känns som ett oöverstigligt hinder med all rehabilitering som jag har framför mig. Höftledsoperation och ryggoperation, och månader och år innan man eventuellt är tillbaka på banan igen.
Det psykiska är dessutom ett lika stort problem som det fysiska, även om jag tror att det lättar lite om jag slipper en del av värken. Det känns som att mitt batteri inte tar emot någon laddning, får ingen kraft, och det skrämmer mig mycket.
Det går inte en dag utan att jag hoppas på att dö, smärtfritt och fridfullt. ...men ändå är jag kvar. Jag är slut, färdig med livet, och rätt så besviken på mitt liv. Bara värk och ångest, det är knappt ett värdigt liv...och rädslan inför framtiden, snart blir väl jag också utförsäkrad precis som min fru, och det klarar jag nog inte.