Söndervärkt liv
Jag måste öva på att göra saker som gör mig glad. Alla dessa gånger jag tackat nej till saker har gjort mig till en människa som undviker det mesta. Eftersom jag har min svåra värk, så är det otroligt tufft att mobilisera kraft till att vara social, vilket i sin tur gjort att man inte får energi av alla härliga möten med människor. Min energi har blivit så låg att jag inte kan göra de saker som ger mig energi, och det har resulterat i att jag har hamnat i en negativ nedåtgående spiral.
Jag har möjlighet att åka på en supertrevlig grej ikväll, men jag börjar redan leta efter anledningar till att tacka nej. Det är så tufft att försöka ignorera värken, den kräver nästan övermänsklig styrka att övervinna. Jag vet att jag mår skitbra av att träffa mina närmsta vänner, och när jag mår bra gör det onda mindre ont. Det är så svårt att få arslet ur vagnen och komma till skott, men det är det jag ska öva på. Just nu har jag så ont att jag helst av allt ligger kvar i sängen hela dagen, men det är ju alltid likadant så jag måste tvinga mig att åka iväg ikväll.
Eftersom jag är utförsäkrad så har jag inte råd att åka iväg egentligen. Jag passar alltid på att handla och uträtta andra ärenden när jag åker in till civilisationen för att spara lite pengar. Jag skulle egentligen kunna skita i att snåla eftersom jag ändå kommer att få gå ifrån huset snart. Jag har egentligen inga andra ärenden som jag kan kombinera med resan till polarna. Nej fan vilken ångest jag får nu av bara tanken, jag grejar inte att bemästra värken, inte ens fast jag vet att det kommer att bli bättre.
Det är det här som är problemet med det hela, jag grejar inte att komma igång, fixar inte värken. Fan vad jag hatar min värk, den förstör så otroligt mycket. Om det inte hade varit för värken så hade jag aldrig varit här nere i botten nu… det är jag helt övertygad om. Tjugo år med värk har fått mig till den jag är idag, och det är verkligen inte jag… inte ett jävla dugg faktiskt.