Jag fegade ur
Jag fegade ur, klarade inte att åka in till ortopeden igår. Det blev för jobbigt med tanken på att behöva förklara allting ytterligare en gång… det känns så jävla meningslöst att ens försöka få hjälp av någon inom vården, och det känns som att man bara är till besvär för dom… och en stor kostnad för samhället. Jag fick ångest i sista ögonblicket innan jag skulle åka in. Att utsätta sig för en sådan ansträngning mentalt och psykiskt känns som en alltför stor uppgift just nu i alla fall. Jag fick i alla fall en ny tid i december… sen återstår bara att gå dit också.
Idag skall jag träffa en psykolog, jag behöver nämligen hjälp med min själ… känner rätt mycket ångest inför besöket, men det betyder ju att jag behöver gå dit. Det är tredje gången gillt kan man säga. Min husläkare har skrivit två remisser till psykiatrin, men de båda blev avvisade pga. anledningar vi ej blivit informerade av… varken min läkare eller jag. Nu är det den tredje remissen som turligt nog gick igenom. Jag vet inte om det var för att doktorn remitterade mig till en vårdcentrals psykolog, som det gick igenom?
Jag skulle bara vilja skita i allting… jag är så jävla trött på hela den här historien om min kropp och knopp. Det är nog inte meningen att man skall orka kämpa sig igenom det här… det går inte att hålla lågan uppe när man är så låg i humöret. Det känns som att jag nått vägs ände. Jag har jävligt mycket smärta just nu, och det kommer antagligen att bli en sådan där djävulskväll med värk i överflöd. Jag går sönder av all den här jävla värken… det finns ingenstans att gömma sig heller. Som det känns just nu, så kommer jag ge upp tanken på att bli frisk, det får väl vara så här jävla värdelöst hela livet… jag får väl börja knarka eller något sånt.
Det tar så lång tid ändå med att få hjälp… med det i tanken så var det jävligt dumt att skita i ortopeden igår, men det känns verkligen som att jag får söka andra möjligheter att få hjälp på. Det måste väl för fan finnas någon medicin som kan göra så att man antingen får mindre värk, eller någon medicin som gör att man inte bryr sig ett smack. jag har alltid känt att min värk kommer att bli min död, och som det nu ser ut i mitt liv så växer sannolikheten att det blir det också. Hela mitt liv är ju nästintill helt värdelöst, så det vore en befrielse om man slutade att finnas.