Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

Monstret i min kropp

Publicerad 2014-11-17 08:08:29 i Allmänt,

Det var en skitdag rent värkmässigt igår, och även fast jag hade dottern och barnbarnen här så blev det inte den där kärleksboosten som brukar infinna sig när man träffar dem. Jag tror att det beror på värken som var väldigt kraftig redan tidigt på dagen. Jag försökte ligga ner så mycket det gick, men det blir alltid att man sitter några minuter då och då, och sedan är det kört. När jag avbokade besöket hos bäckenledsdoktorn förra veckan, så kände jag att – nej fan, nu ger jag upp, jag får ha den här jävla värken för den kommer ändå aldrig bli bättre, och jag kommer ändå inte få någon hjälp… men jag tror nog att jag måste fortsätta att försöka, fortsätta att jaga efter ett liv med mindre värk… ett liv helt enkelt.

Det var ungefär lika mycket problem med bäckenled som med ryggjäveln igår. Förutom värken igår, så var det självklart supermysigt med besöket igår. Det blir inte så många besök per år, så det gäller att passa på att suga i sig den energin man får av de underbara barn och barnbarn man har. Min nedstämdhet igår var rätt så konstant, och den höll sig framme hela dagen fast jag hade så mysigt med besöket. När dem åkte härifrån så kändes det självklart tråkigt, men tyvärr kändes det mest skönt, eftersom jag kunde lägga mig ner och försöka lugna ner smärtan lite.

Värken är så svår att beskriva, det är tom svårt att peka ut var den kommer ifrån eller var den är. Värken är ett monster som äter upp min kropp och min själ… det finns inget vapen som biter på det monstret heller, inte ens morfin tar bort monstret, det bara gör det argare och det laddar upp med mer energi för att anfalla på nytt… om och om igen. Den vidriga värken tar över min hjärna och kortsluter den för att kunna ta befälet helt och hållet över min kropp. Jag får inte ge upp nu, jag är chef över min kropp, och jag har rätt till att styra över mitt psyke också… allt annat är en våldshandling på min suveränitet.

Jag ska inte låta min värk hindra mig från att gå på promenader idag, inte heller min uppgivenhet ska styra över min motion idag. Jag känner redan nu hur jag vacklar i min bestämdhet, det har med känslan av att vara illamående från den lite speciella värken jag har idag. Värken har så många olika ansikten, ett är svidande värk, andra är, molande, huggande, brännande, tryckande… ja listan kan göras hur lång som helst. Idag är värken illamående och luftburen, känns som den är runt min midja, ben och ländrygg.

Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med mitt liv, det har inte gått framåt i någon egentlig mening med den fysiska värken, inte heller med den psykiska värken heller förresten. För varje år som går så blir det faktiskt svårare med värken fast det borde vara tvärtom. Jag ska träffa en psykolog idag, det är den psykologen som ska hålla i gruppen som börjar på torsdag. Det är en kurs där man ska få lära sig hur man tar sig ur sin depression. Jag är lite orolig att jag skall få för ont för att kunna koncentrera mig, och göra mig ännu mer deprimerad än jag är nu.

Jag känner mig så jävla stressad över hela den här situationen, jag ligger på avgrundens rand konstant och minsta avvikelse åt det mörka hållet får mig att falla ner i det mörka hålet, och det är någonting jag är rädd för. Hoppas, hoppas verkligen att det går åt rätt håll med mitt mörker. Jag vill verkligen kunna känna glädje och slippa ångesten och mörkret, de jävlarna tar bort all livsglädje, men tänk om det visar sig att värken kommer hålla kvar min depression även fast jag fått all hjälp man kan få… vad fan gör jag då? hur går man vidare? eller ska man verkligen gå vidare fast det gör så ont… att leva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela