en bortre gräns
onsdag den 1 april 2015.
Gårdagens möte med psykiatrikern blev lika onödigt bortkastad tid och pengar som jag hade förväntat mig, å andra sidan så har mina möten med psykiatrin fått mig att inse att den enda som kan hjälpa mig är jag själv. Jag känner bara mer och mer förakt mot samhället och hur det har blivit… visst finns det underbara människor överallt, men samhället som apparat fungerar inget vidare tycker jag. Att sjuka ska behöva förlora allt, psykiskt sjuka tvingas bli uteliggare och alla andra utsatta människor som hamnar mellan stolarna i den välfärd som en gång kännetecknade vårt land… det är inte det landet som jag en gång var glad att jag var en del av… det är sjukt bara… så sjukt.
Jag har haft vidrigt ont i ryggen idag, och det var faktiskt en av fysioterapeuterna på ryggcentret som jag besökt idag som orsakade mycket av den värk jag har nu. Hon tryckte lätt på min ländrygg när hon undersökte mig och det var som att något låste sig eller hamnade snett inne i ländryggen då… fan vad irriterande det är. Jag var lite stöddig och sade att jag grejar det här själv om jag inte kommer med i deras program… men det gör jag nog inte, det inser jag nu, för jag klarar inte av den här kraftiga värken på kvällarna när jag har varit igång en dag som idag.
Igår tog jag upp det här med mina indragna vapenlicenser och beslagtagna vapen för den störtsköna ryska psykiatrikern som jag var hos för att bli friskförklarad från min diagnos… depression… men det lät på honom som att det är omöjligt att bli friskförklarad på en väldigt lång tid… jag är alltså psykiskt sjuk numer… och ändå tycker försäkringskassan att jag skall jobba heltid eftersom de anser att jag inte är förhindrad från att arbeta. Jag är inte så deppig just nu, men jag känner faktiskt för att skita i allt det här och bara ge upp allt… jag har ju ändå inte någon chans till ett bra liv igen. Det verkar svårt att få hjälp om man inte är den typen som ligger på och kräver saker… jag är alltid så jävla foglig så att jag spyr på mig själv… blää.
Min överklagan till försäkringskassan har jag tappat bort mig i… jag har blivit sådär ofokuserad och har så svårt att koncentrera mig, jag skulle säga att det är värken som tar all min energi och allt mitt fokus och gör min hjärna i stort sett oanvändbar. Det känns så konstigt att inte vara deppig men ändå vilja att allt bara tog slut… det är bara lugna och sakliga tankar och överväganden som säger mig att det är dags att bara ge upp det här… det finns liksom en bortre gräns för vad som är värdigt en levande varelse… och den är nådd nu. Tyvärr så är jag inte självmordsbenägen utan det enda jag kan hoppas på är att kola vippen av mig själv… bara hux flux.
Det är synd att man inte klarar av någon av de farliga aktiviteter som jag sysslade med som ung… det hade varit lagom att trilla ned från himlen, ett berg, glidit av vägen eller drunknat under kvävenarkos… men det farligaste jag sysslar med numer är att jag kör bil till affären… och jag är en väldigt säker bilförare… tyvärr. Mina tankar går just nu till aktiv dödshjälp, men hur fan skall man kunna gå så långt när man har så många barn och barnbarn… hur får man deras välsignelse till något som kommer att få de så ledsna och sorgsna? Det går ju inte… jag är fast i den här värkande verkligheten tills vår skapare bestämmer sig för att ta mig hem till sig, och med min tur så lär jag väl bli hundra år… och det är inte något som jag ser fram emot med den här värken i alla fall.
Imorgon så ska jag träffa teamet på ryggcentrum för att få veta vad de tycker är en lämplig åtgärd för mig… och jag tror att de säger nej tack till mig. Det är nog förresten bäst att jag inte börjar hos dem… för jag tror ärligt talat att jag inte klarar att resa den vägen flera gånger i veckan… bara efter denna dag så känns det outhärdligt med min värk, och jag vågar inte ens tänka på hur den skulle vara efter en dag med träning också. Jag kommer avråda dem från att ta med mig faktiskt. Jag tror att jag skulle misslyckas med deras program… i alla fall utan någon smärtlindring som fungerar.