Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

Jag är osäker

Publicerad 2015-04-16 10:34:03 i Allmänt,

torsdag den 16 april 2015torsdag den 16 april 2015.

 

Vilken kväll jag hade igår efter att jag kört bil och handlat med dottern inför begravningen. Igår skulle jag åka och hämta min fru hos dottern och dessutom hjälpa dottern hem med mat och annat inför begravningen av hennes man imorgon. Resan till henne tog väl drygt en timme och bara den tog musten ur min rygg. När jag kom fram till dottern så blev mina små änglar överlyckliga att se mig, och det värmde min själ… det är ju inte så ofta som någon blir glad över att se mig.

Värken var överkomlig men jobbig när vi hoppade in i bilen och tog kurs på stormarknaden tio minuters bilfärd därifrån. Handlingen tog kanske en timme och det började värka rejält i rygg, bäcken och ben redan efter fem minuter i butiken. När vi kom hem till dottern med maten så hade frun och min lilla solstråle lagat mat så det var bara att sätta sig vid bordet direkt, vilket var det sista jag hade behövt eftersom jag behövde sträcka ut ryggen för jag höll på att svimma pga. värken.

Jag härdade ut de tio minuterna det tog mig att äta och sedan så bar det vägen mot soffan och ryggläge. När jag lägger mig ner efter att jag varit uppe så länge som jag hade varit så får jag en helt overklig värk när ryggen drar ut sig igen efter att ha varit hoptryckt av gravitationen. Jag hann inte ligga så länge innan det var dags att åka hem igen, men jag hann prata lite med dottern om hur hon mår och så, vilket jag är tacksam för eftersom det inte har funnits så mycket tid till det sedan hennes man dog. Begravningen är imorgon fredag, vilket kommer att bli tungt förstås… även för ryggen.

Jag har fortfarande inte skickat mitt mail till min kirurg… jag tvekar och velar hela tiden. Jag är osäker på om han är rätt ute när han vill operera L3-L4 med en diskprotes. Det känns faktiskt som att det är de två sista diskarna som är de som orsakar den mesta värken. Diskografin visade förvisso att den disken som kirurgen vill fixa, är den som värker när jag ligger ner… alltså att den är öm och värker så fort man rör den med nålarna som de använde vid diskografin. Den ömmade tydligen när man ökade trycket i den också.

Eftersom de inte röntgar mig stående så kan de ju inte se hur mycket mina diskar sjunker ihop när de är belastade, och jag tror faktiskt att det är just det som är problemet… att de sjunker ihop och klämmer nerverna som går ut i det trånga utrymmet som blir mellan de hopsjunka diskjävlarna. Min ambivalens gör så att jag faktiskt känner för att ge upp. Hur jag än väljer mellan operation eller inte, så känns det som att det kommer att bli fel val och därför klarar jag inte av att välja utan att få stöd av min kirurg.

Jag kanske ska skriva ett brev i klartext till min kirurg med mina funderingar och vad jag tror det är som orsakar min värk. Om jag berättar allt som jag vet om min rygg och min värk så kanske han kan fatta ett beslut åt mig… ett beslut som ordnar så att värken försvinner totalt. Jag känner min verkligen hopplös… jag vet inte hur jag ska orka med det här längre. Värken igår kan bara beskrivas som helvetisk… eller en åtta på vas-skalan.

Värken äter upp min själ och min ork, och jag känner mig inte ens nedstämd just nu… för jag tänker rationellt och nyktert och ändå skulle jag helst av allt bara ge upp det här, jag kommer ju aldrig ens att få träffa de läkare och personer som jag behöver träffa för att hitta en lösning på mina bekymmer… vare sig det rör min värk eller mina bekymmer med myndigheter, ekonomin, försäkringskassan mm. Jag kommer aldrig att kunna få förståelse för hur det är att leva med svår värk, och jag är så innerligt trött på att inte bli trodd på, förstådd och innerligt trött på att försöka förklara för människor hur värk påverkar huvudet och hur den påverkar livet och glädjen med livet.

Nej fan, det här fungerar inte längre… jag kan inte vänta månader och år på att få hjälp… och dessutom måste ligga på, hela tiden. Det finns inte någon ork kvar och det säger jag fast jag mår bra rent psykiskt just nu. Jag mår faktiskt jättebra i själen just nu, och tänker verkligen nyktert på saker och ting. Vad jag däremot märker är att jag snabbt blir trött om jag måste tänka eller fatta viktiga beslut, ja det gäller nog oviktiga beslut också. Jag känner starkt för att bara skita i allt det här med utförsäkringar och underskrifter, överklagningar och intyg på att jag är frisk i huvudet men sjuk i kroppen osv. osv.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela