jag känner mig så maktlös
Lördag em. den 4 april 2015.
Jag har haft en rätt så bra dag idag vad gäller värken i alla fall. Mitt mående har också varit bra och jag har känt mig rätt så stark, men det har tyvärr ändrat sig en aning. Mitt problem är det att jag inte klarar av någon stress knappt, det räcker med att läsa ett enda tråkigt besked i posten som jag öppnade idag så blir jag jättestressad och min hjärna börjar svida.
Jag har haft lite tankar kring försäkringskassan och vapenlicenserna och känner mig maktlös och upprörd över att inte kunna påverka de instanserna… jag orkar inte ens försöka längre faktiskt. Jag som mådde rätt så bra kändes det som, men det finns verkligen ingenting att ge vad gäller den psykiska orken. Jag förstår inte ens hur jag ska klara av att överklaga försäkringskassans beslut en gång till. Visserligen så ska jag få hjälp av en konsult som försäkringskassan har hjälp av, men problemet är att han inte har tid att hjälpa till förrän det är försent för att lämna in papperna. Jag vet inte ens hur jag ska kunna få ihop ansökan till socialtjänsten… jag klarar inte av att tänka klart… hjärnan har brunnit upp.
En sak har jag ju insett, och det är att om jag inte orkar hjälpa mig själv så får jag inte någon hjälp… och jag orkar inte hjälpa mig något mer nu… jag är slut och hjärnan fungerar inte längre. Jag är ledsen över allt det här som har drabbat mig på grund av att jag har en skada i ryggen som orsakar mitt lidande… jag slet som ett djur på byggena när jag jobbade inom byggbranschen och vad var det värt för mig? Ingenting. När jag var utsliten så kastades jag bort som något som katten släpat in… jag var längre inte något värd.
Det är rätt så skrämmande hur hela ens liv kan rasa samman så fort som det har gjort. Från att vara en arbetande och glad människa som hade råd att äta sig mätt varje dag, till en människa som står på ruinens brant… och det enda som hindrar mig från att ge upp är mina barn och de jag håller kära. Om jag släpper taget om det här nu så kommer jag att falla och aldrig kunna ta mig upp igen. Jag vet förresten inte om jag kommer att kunna ta mig upp ur det här hålet någonsin igen… jag tror inte det tyvärr. Det känns som att det skulle vara skönt att få det här överstökat nu på direkten, sedan skulle det inte kunna gå mer åt helvete än det redan har gjort.
Nästa gång ni går förbi en uteliggare eller en lodis som rotar igenom en soptunna på jakt efter något att äta sig mätt på, så tänk på att det kan vara en helt vanlig familjefar som inte orkade med att stå emot systemets obarmhärtiga kvarnar som mal ner de svaga tills det bara är vålnader som går omkring på våra gator. Jag hade allt… nu har jag snart nog ingenting kvar, det är så ofattbart, jag känner mig så maktlös… det är som en mardröm faktiskt. Hur ska jag säga det här till min handläggare på soc… jag orkar inte mer nu, de har vunnit. Om jag visste att mina barn och deras mor klarar sig och får hjälp på något sätt så skulle jag kunna lägga mig ner och ge upp utan att jag behöver känna mig som ett monster för att jag inte orkade försvara dem mot allt det här onda som händer oss.
Det är självklart rätt av polisen att ta mina vapen från mig… jag är ju bara ett vrak… en spillra av mig själv. Det är ju inte någon fara att jag skulle missbruka dem eller låta någon annan missbruka dem, utan det som ger dem rätt till att ta dem är det faktum att jag förmodligen aldrig kommer att vara en normal arbetare med en ekonomi som tillåter mig syssla med den idrotten igen. Jag kommer nog aldrig att göra något av de saker jag gillar att göra igen. Jag kommer aldrig någonsin att söka hjälp om jag mår dåligt eller känner att jag inte orkar mer. Det finns inte en chans att jag kommer att hamna i deras register över sjuka människor… det finns ändå ingen hjälp att få. Jag skulle nog faktiskt hellre ta livet av mig än att sätta mig i en grupp och leka kbt eller någon annan terapi… som inte fungerar om man inte är frisk och orkar ta till sig allting de har att lära ut.
Jag har fått nog av det här nu. Jag kommer att lägga ner mina försök till att få rättvisa och den ersättning som jag har rätt till. Om min socialsekreterare vill att jag ska få ersättning från försäkringskassan som jag förvisso har rätt till… då får hon ordna det själv. Om hon vill att jag säljer mitt hus för att ha råd att hyra ett hotellrum i någon månad så får hon ordna det själv. Vad mig anbelangar så kan de ta mitt hus och resten av de tillhörigheter som är något värt… vilket jag i och för sig inte har några… förutom en gitarr som de kanske kan sälja för tvåtusen kronor… jag orkar ändå aldrig spela på den ändå… jag måste må bra för att spela faktiskt, så har det alltid varit.
Imorgon så kommer barn och barnbarn på besök för att fira påsk. Det är jättetrevligt, men det känns jobbigt att jag mår som jag gör… jag är rädd att de skall märka på mig att jag inte mår bra. Jag har ju inte heller någonting att bjuda på, men jag har lovat att baka något, men jag har inte orkat det ännu. Jag skulle vilja ha orken att kämpa vidare, men jag känner att det inte är någon ide… det är bara slöseri med tid och energi… de kommer alltid att vinna, och jag kommer alltid att förlora, så är det.