Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

känner mig utanför

Publicerad 2015-04-08 18:50:04 i Allmänt,

onsdag den 8 april 2015.

 

Idag har jag åtminstone fått en hel del gjort, för att vara i min värld i alla fall. Jag tycker att jag har gjort ett storverk för jag har både gjort klart överklagningarna och betalat några räkningar och varit och handlat mjölk och nästan gjort klart ansökan till socialtjänsten. Jag märker hur trött jag blir i huvudet och hur snabbt det går, jag var tvungen att sova två timmar mitt på dagen efter att jag gjort mina dagsverken. Jag blir så trött i skallen att det bara blir en dimma och svider när jag tänker.

Jag inser att jag inte är så frisk i huvudet som jag vill påskina i min överklagan till polisen, men jag är i alla fall inte någon fara för mig själv eller andra bara för att jag är utbränd eller deprimerad eller vad man nu ska kalla det. Imorgon så kommer min handläggare på soc tillbads från sin ledighet, och jag måste faktiskt meddela henne om att jag har fått svårare att tänka igen. Det är lite löjligt för jag fattar inte vad som är vad i min ansökan till soc. Jag kommer inte ihåg vilka räkningar jag har sökt för eller inte sökt för… jag blir förvirrad av att söka i förskott och bli ersatt i efterskott… skitsvårt.

De veckorna när mitt huvud fungerade lite normalare så var bilden lite klarare faktiskt, men jag lyckades inte pricka in rätt räkningar då heller och det blir en massa jobb i onödan för min handläggare… dessutom kanske hon tror att jag försöker att få ersättning för saker flera gånger i något slags försök att lura dem, men det är jag verkligen inte intresserad av att göra. Nu har jag skrivit på de räkningar jag är osäker på om jag skickat in förut, men som sagt var så är det värsta virrvarret i min skalle… det snurrar i min skalle.

Att vara hemma så här som jag är suger verkligen röv. Jag håller på att bli galen på att inte träffa några människor om dagarna… jag saknar mitt arbete och det gäng med gubbar som man har jobbat med de senaste åren. När jag åker ner till affären och köper mjölk så stannar jag alltid på baksidan av butiken och kollar att det inte är någon av mina jobbarkompisar eller branschkollegor som har parkerat vid butiken… om det är grönt så rusar jag in och handlar och sedan ut i tryggheten igen. Jag har blivit folkskygg… och jag skäms över att inte kunna arbeta.

Jag har inte ens åkt förbi mitt jobb för att fika med dem där… fast jag har lovat dem det när jag råkat springa på dem någonstans på byn… men jag får sådan ångest över att träffa dem, inte för att det inte är trevligt att träffa dem, utan det är nog mycket ångest som kommer över att jag är så avundsjuk på dem för att de kan arbeta och inte jag… jag känner mig mindre värd, men framför allt så känner jag mig utanför, ensam och jag mår jättedåligt över att inte kunna jobba, för det har ju varit en sådan stor del av ens identitet.

Jag var en jätteduktig hantverkare… en av de bästa… men vad är jag nu? Jag är sjuk. Jag är ingen. Jag finns inte ens längre, och ingen kommer att säga att där går han som är en så jävla grymt duktig kille… ingen. Det är en enorm sorg att inte kunna göra det som jag var så duktig på och så stolt över. Om jag inte har en identitet av mitt yrke eller en identitet i min sport… vem fan är jag? Det verkar som att jag har försvunnit från jordens yta… i alla fall för alla andra än mina närmsta familjemedlemmar. Den osynliga mannen.

Det är så mycket mer än den fysiska värken som plågar mig, och även när jag jobbade med svår värk och en sinande kraft så var mitt lidande mer än värken… det var min identitet och min stolthet över att vara en sådan bra yrkesman och flitig till tusen, som sakta smulades sönder inför mina ögon utan att det fanns någonting att göra för att stoppa förfallet. Jag kan inte påverka mitt förfall för det är bortom min förmåga… kroppen skiter fullständigt i att jag blir ledsen och nedstämd när den havererar och bryts ner bit för bit… jag hatar min kropp och min själ… jag vill vara den jag var förut… en bra karl, en bra grabb.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela