Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

långt inlägg... mycket tankar

Publicerad 2015-04-18 12:22:12 i Allmänt,

lördag den 18 april 2015.

 

Jag överlevde gårdagen trots stora vederbördor. Det blev en lång dag med en mycket trött kropp och knopp som följd. Det blev ett bra avslut att begrava dotterns man, en avspark mot en ny framtid för hennes barn och hans stora barn… för det måste gå framåt, det finns inte några möjligheter att gå bakåt i tiden tyvärr. Det var en fin begravning med närmaste sörjande närvarande. Han var ju pappa till fyra barn vilka de två äldsta hade det jobbigt på begravningen, men de två små som han har med dottern var lugna och tog det bra.

Det märks på de små att de stannar upp ibland när de saknar sin far och inser att pappa inte kommer hem den här gången. De har mycket funderingar men de är glada och spralliga som vanligt. Min kropp höll i alla fall på att ramla i bitar innan jag var hemma igen… det blev många timmar och mycket anspänning… dessutom så fanns det inte utrymme för att gå undan eller sträcka ut ryggen eftersom det var knökfullt i dotterns lägenhet där vi hade begravningsfikat efteråt. Jag var gråtfärdig när jag kom hem på grund av värken i ryggen, bäckenet och benen… dessutom var mitt huvud helt överansträngt och hade en total kortslutning av värk och allting som man varit med om.

Jag tänkte uppdatera lite om mina höftproteser faktiskt, jag kan säga att de är rätt så bra, men den första höften som jag gjorde har aldrig varit helt bra faktiskt. Jag får alltid ont när jag belastar eller anstränger den och jag misstänker faktiskt att den inte har läkt fast ordentligt. Jag hade så lite skötselanvisningar när jag gått igenom den operationen så jag började belasta den direkt eller så fort det gick efter operationen. Jag hade ju dessutom panik eftersom jag skulle bli utförsäkrad, så jag försökte till och med arbeta efter operationen, vilket gjorde att jag gick tillbaka till ruta ett efter operationen. Jag tror att jag förstörde den då.

Jag har i alla fall inte ont när jag ligger ner som jag hade förut. Det var väldigt smärtsamt att ligga ner för höfterna innan operationen, jag kunde faktiskt aldrig hitta ett smärtfritt läge i alla fall inte för vänstra höften. Jag ska försöka att komma ut och gå en liten sväng idag i alla fall, även fast jag har ont och är helt slut. På måndag ska jag träffa min läkare för att visa henne anförandet som jag måste skicka till försäkringskassan för att de ska skicka det till förvaltningsrätten så att det kan tas med i min överklagan. Tyvärr så har min läkare satt sig på tvären vad gäller att komplettera eller försvara sin bedömning som hon har skrivit i läkarintyget när hon sjukskrev mig.

Jag kan hålla med min doktor men det gör inte min konsult som hjälper socialtjänsten att överklaga sådana beslut. Han säger att det är hennes förbannade skyldighet… för det är ju hennes bedömning som försäkringskassans läkare dömer ut, och det på grund av att han säger att det inte har redovisats några medicinska tester som bekräftar att jag har ont och därför inte kan arbeta. Det går ju inte att mäta värk och det tycker min läkare säger sig självt att det därför inte går att redovisa ett testförfarande. Hon förstår inte… hon måste alltså skriva att hon har gjort den bedömning som hon har gjort genom att undersöka mig, prata med mig, lägga ihop ett plus ett och förklara att om man har gått igenom allt det som jag har gjort så har man rimligtvis värk och stora problem att fungera på ett arbete oavsett yrke.

Jag hoppas att jag kan förklara det på ett bra sätt för henne, men jag har bara femton minuter på mig inne hos henne tyvärr. Om jag inte lyckas få henne att skriva under anförandet så tror jag ändå att rätt ska bli rätt… systemet kan inte svika en så, det är omöjligt… eller åtminstone orimligt. Om jag orkar och kan tänka klart så ska jag skriva ner min berättelse och försöka få ut den i dagspressen. Det här samhället har misslyckats när människor som är sjuka eller blir arbetslösa inte får hjälp att reda ut sitt problem ordentligt innan allting tas ifrån henne. Det ökar ju inte chansen att den sjuke ska komma tillbaks i arbete genom att låta hela hennes liv slås i spillror.

Om jag inte kommer att klara av det här, låt säga att jag förlora mot förvaltningsrätten, då kommer jag att ge upp den kampen och förlora mitt boende också. Det är någonting inom mig som vill att det ska bli så, men det är förstås inte rätt mot familjen. Jag nästan längtar att bli en outcast, en bortstött människa som är utesluten helt från samhället. Jag skulle bli som dem andra då… bara ta och aldrig ge… och jag skulle tillåta mig själv att stå över lagen, för varför ska jag följa deras lagar som de har skapat för de som tillhör samhället?

Jag skulle bli ett slags Billy the kid eller prettyface, den bankrånaren som rånade bankerna i artonhundratalets western, och han tände alltid eld på bankens skuldpapper som de hade för att veta hur mycket och vilka det var som hade lån i banken… alltså den tidens huslån för vanliga knegare förstörde han och banken kunde inte driva in några pengar från låntagarna. Jag är inte någon modern Robin Hood och kommer aldrig bli, för jag kan inte ens jobba eller leva ett värdigt liv på grund av min värk… så jag lär väl bli en uteliggare som fryser ihjäl under någon bro eftersom samhället inte vill hjälpa de som hamnar i utanförskapet.

Behöver jag säga att jag är bitter, eller märks det kanske? Jag mår rätt så bra rent mentalt just nu, så jag är inte direkt psykotisk… jag är ärlig när jag säger att jag är besviken på vårt samhälle… jag är rationell i mitt tänkande och det är övervägda ord, inte något sagt eller skrivet i affekt. Jag har tappat förtroendet för samhället i stort, fast jag vet att det finns jättemånga därute som verkligen kämpar för de som är behövande, oavsett det gäller utförsäkrade, sjuka eller barn med inlärningssvårigheter eller en trasslig hemmiljö. Människor är fantastiska och underbara, men samhället måste hjälpa dessa hjältar att få vara just hjältar.

Lärare som brinner för sina elever måste få de resurser som behövs för att göra sitt jobb. Vårdpersonal som brinner för att ta hand om sina patienter och lindra deras lidande, eller gör allt för att den demente gamlingen ska få lite livskvalitet i dennes sjukdom… de behöver möjligheten att skapa dessa villkor för sin patient. Jag känner inte något hopp inför framtiden för oss här på jorden… jag vill känna det och jag vet att vi är kapabla att greja det här, men jag tror att våra politiker måste gå in och ändra lagar och bestämmelser så att vi blir tvungna att ändra oss… annars kommer det gå för långsamt, och då är det kanske redan försent.

Jag tror att en förändring är nära förestående, människor blir mer och mer medvetna och vill att det blir slut på lidandet i världen. Om människor kan släppa det här med pengar och konsumtion av tjänster och varor så vore det mycket vunnet. Vi måste ändra våra värderingar och satsa på att vara givmilda med både vårt kapital och vår empati… det är väl roligare om alla har det bra istället för att sitta där med ett väldukat bord medans vår bordsgranne får äta smulorna som faller från din gaffel? Det blir en mycket varmare värld om alla får vara med… ingen skall behöva vara utanför… det går om vi vill… det måste gå. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela