leva med kronisk värk
söndag den 19 april 2015…
Att leva med kronisk värk sätter verkligen psyket på prov, det kan jag garantera. Det jobbigaste är att man aldrig får ledigt från den… och med den så menar jag värken. Det första och det sista jag känner när jag vaknar eller somnar är värken. De ögonblick som har varit de fantastiskaste i mitt liv var när mina barn föddes, och vad var det jag kommer ihåg? Rätt gissat… värken. Jag har haft med den på motorcykeln, under vattnet, i luften och i vardagen och det har inte varit något trevligt sällskap.
Det värsta är att den sätter sig på varenda cell i ens kropp, varenda tanke och vartenda steg jag tar… så är den där. Jag firar tjugofem år med värken i år, men egentligen har vi hängt ihop i några år till, men då var värken ett litet fjunigt barn… det är den inte längre. När jag träffar människor så är det inte någon som kan säga att… kolla vad ont han har hela tiden… det är nämligen inte något som syns utanpå. Va? Du som är så glad jämt? Nej jag är inte glad jämt även om jag ler mot dig och skojar med dig när vi syns.
Ibland så önskar jag att värken syntes utåt, det skulle kunna vara att skinnet blev neongrönt eller något sådant. Titta där kommer han som har ont och inte alltid orkar koncentrera sig på ert samtal och verkar så ointresserad, just det, han har ont hela tiden och värken påverkar hela hans liv, även hans förmåga att fungera normalt i huvudet. Tänk om det kunde finnas ett sådant system så att alla såg vad folk hade för problem och att alla var insatta i vad problemen innebar för den drabbade… och med färg märkte människan. Kalle kan inte vara med mig för jag har kanin inne… han är ju rosa och har astma.
Jag har just nu problem med försäkringskassan för att jag inte har någon neongrön färg på skinnet. De kan inte hålla med min läkare om att kronisk värk hindrar en från att orka jobba åtta timmar om dagen. Tyvärr så är värken inte tillräckligt talande utan måste förklaras i detalj hur den hindrar mig från att arbeta. Det har i och för sig min läkare gjort, men hon har inte kunnat säga dem hur hon har mätt min värk eller mätt nivån som den påverkar mitt psyke med… det ska vara ett medicinskt prov… typ röntgen eller blodprov, vilket jag har svårt för att förstå.
Självklart så är det försäkringskassans jobb att säga nej till de som söker sjukpenning och i de fall som överklagas så låter de sin försäkringsmedicinske konsult läsa sjukintyget och i sin tur säga nej. Han lär ju inte få behålla sin konsulttjänst om han släpper igenom en massa sjuka, hans jobb är ju att hjälpa försäkringskassan att säga nej. Vi lever i ett samhälle med korruption… det är vänner och kontakter som fixar fram jobben till de som söker jobb inom en myndighet. Vi har sett exempel på det överallt i samhället, ja till och med i regeringen finns det människor som låter vänner få kontrakten framför andra.
Vad konstigt att man blir lite avogt inställd till samhället i stort, det är så många saker som fungerar uselt men ändå kostar så mycket pengar för skattebetalarna. Vi vanliga medborgare som inte har miljonkontrakt med stat och kommuner har ju inte några undanstoppade miljoner som vi kan leva på när samhället vänder en ryggen för att man inte producerar längre… ingen vill ta i en fan som bara kostar samhället en massa pengar. Jag är oerhört tacksam för den hjälp jag har fått, men det får inte gå till så här att man blir utkastad ur samhället bara för att man har drabbats av en sjukdom eller en skada.
Det blev ytterligare ett jättelångt inlägg tyvärr, jag ber om ursäkt för det. Jag börjar inse att jag kanske aldrig kommer tillbaks in i arbetslivet och kan producera igen… och konsumera kan jag ju inte heller, så jag är egentligen inte till någon nytta för någon annan, förutom min familj förstås. Jag har min flyktplan klar, men jag behöver bli bättre i ryggen för att kunna utföra den som planerat. Om jag lyckas bli av med lite av värken så kanske det går, men då å andra sidan kanske jag orkar jobba halvtid om det blir så, och då kan jag ju inte åka iväg.
Det blir som det blir, jag får helt enkelt försöka att sova mig fram några månader i tiden så att jag får träffa min kirurg snart igen. Sista hoppet är nog en operation, fast jag är mycket tveksam på att det ordnar upp saken… mycket. Livet är vad man gör det till säger dom… synd att jag gjorde mitt fult med motgångar och elände. Det kommer att ordna sig, det gör det alltid på något sätt, det har det alltid gjort.