lite ärligare
torsdag den 9 april 2015.
Jag känner mig orolig och lite nere idag, men jag vet inte varför. Jag ska åka ner till min läkare i eftermiddagg och försöka få till en ändring av min medicinering eftersom jag vill trappa ned opiaterna eller syntetiska opiatliknande medicinerna kanske det heter. Jag har nog bättre effekt av de medicinerna som är mot neurologisk värk verkar det som, så det får bli mer fokus på dem. Jag måste också be henne om att skriva ett intyg om att jag inte är olämplig som vapeninnehavare så att jag inte får mina licenser indragna av polisen.
Jag skulle verkligen vilja fråga henne om vi inte kan leta vidare i vår jakt på orsaken till min värk, ja förutom att det är disken mellan L3-L4 som orsakar en del av den. Om det hjälper mest med neurologiskt inriktad värkmedicin så kanske det är ett tecken på att det kan vara en neurologisk sjukdom som redan två av mina närmsta blodsband har drabbats av. Mitt problem är ju att jag inte törs föra det på tal ens, vb eftersom jag tycker att det känns som att jag kanske ses som hypokondrisk.
Jag ska försöka att prata med henne lite mer öppet och lite ärligare än jag brukar. När jag pratar med mina läkare och kirurger så blir det nästan alltid så att jag viftar bort de problem som jag faktiskt har för att det är pinsamt att gnälla och jag känner mig som en inbillningssjuk gnällkärring, ursäkta det uttrycket men det är så det känns. Jag tror att jag skulle kunna lösa mitt problem om jag fick dirigera läkarna och styra över vad och vilka undersökningar de skulle göra för att lösa mysteriet.
Det finns hur många saker som helst som de inte tittat efter, jag kan bara nämna några…
· Röntga ryggen stående eller böjd
· Röntga hjärna och ryggmärg för att utesluta MS
· Ta blodprover för att titta efter vanliga diagnoser som orsakar värk
· Skicka mig till neurologin
· Ge mig blockader
· Kortisonbehandling
· Mm, mm, mm
Jag har mycket att jobba med vad gäller min mentala resa och det finns så mycket jag måste bli bättre på. Säga ifrån klarar jag inte, konflikträdd så inåt sjuttsingen är jag, oroar mig för mycket, ältar problem om och om igen, klarar inte att leva i nuet, och så vidare…
Det kanske skulle vara bra att gå på någon slags terapi för att lära sig alla dessa saker som jag är så fruktansvärt dålig på. Tyvärr så har jag ju inte råd att gå på terapi och sjukvården har ju inte några möjligheter att hjälpa till med sådana saker… det är ju dessutom förenat med en stor risk att man blir klassad som ett psykfall om man hamnar i deras register. Jag skulle behöva en slags livscoach som kunde stötta mig och hjälpa mig att ändra på mina tankesätt och handlingssätt, men jag har ju inte råd så det får bero ett tag till.