Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

Livet är verkligen en utmaning

Publicerad 2015-04-07 19:07:47 i Allmänt,

tisdag den 7 april 2015.

 

Idag har värken i benen pendlat väldigt mycket upp och ner men inte har jag en aning om varför… inte en blekaste. Igår kväll så kom värken i benen helt plötsligt och lite oväntat eftersom jag hade varit rätt så bra på dagen, det är jättejobbigt att inte veta eller att inte kunna planera livet efter värken eftersom den kommer så plötsligt också. Jag hade en rejält trött hjärna igår också… det sved när jag försökte att tänka, och jag hade svårt att hänga med i samtal jag hade med barn och frun.

Jag blev faktiskt lite orolig att jag skulle må dåligt igen när jag kände hur hjärnan blev kortsluten, men jag klarade mig faktiskt genom att sova middag två timmar… sen kändes huvet ok, men inte så ok att jag skulle ha kunnat läsa en bok eller ha ett invecklat samtal med någon. Jag undrar ibland om inte mitt huvud kan vara trött av en annan anledning än stressen av min livssituation och min värk. Visst är jag nedstämd och har varit under en längre tid, men å andra sidan så kan man ju ha någon neurologisk åkomma… typ multipel skleros.

Anledningen att jag nämner den sjukdomen är att två väldigt nära familjemedlemmar har insjuknat i den eller en nära besläktad fast tio gånger värre sjukdom än den, och värk i benen är nämligen ett av symptomen… och även hjärntrötthet, så som man även får av stress, men med en fysisk orsak, nämligen små inflammationer i hjärnan som bildar ärrvävnad efter sig. Jag törs faktiskt inte ens nämna det för min läkare eftersom jag redan har min rygg och bäcken som har tagit upp en så stor del av min tid hos läkaren. Det känns som att man kommer att bli stämplad som hypokondriker om jag vill att hon skickar en remiss till neurologen… samtidigt så kanske det vore lämpligt att utesluta den orsaken så att man vet vad man har sina problem av.

Det är faktiskt rätt så ofta som jag hoppar över att söka hjälp för andra problem än rygg och höfterna. Nästan alla s.k. vanliga krämpor jag har eller har haft vill jag inte ens ta upp med läkaren pga. rädslan för att bli misstrodd… inte för att jag tror att min läkare skulle misstro mig, men det känns ändå obekvämt. Visserligen så har jag ju bytt båda höftlederna, opererat båda knäna, blindtarmen, stelopererat ryggen, opererat en avsågad muskel i ett av benen, och sytt på ett antal ställen på kroppen genom åren… så det har ju funnits tillfällen när jag ändå kunnat söka hjälp om man säger så.

Angående min lämplighet att inneha skjutvapen så tycker jag att jag är en rätt så normal människa vad gäller min mentala status. Visst har jag haft mina stunder där jag mått riktigt dåligt, och jag har även tänkt att mitt liv vore bäst om det avslutades där och då… men å andra sidan hur många av oss mår inte så om vi förlorat ett barn eller haft en partner som har svikit en, kanske gått igenom en skilsmässa, arbetslöshet eller ekonomisk kris vid sjukdom, eller en svår sjukdom… det är väl egentligen inte en depression utan snarare livet i sin vanliga takt… livet är många gånger svårt eller kämpigt… förmodligen så är de flestas liv ändå värda att levas, det hoppas man ju i alla fall.

Min överklagan till polisen kommer nog att beskriva just detta… att det måste vara ok att få vara stressad, ledsen, sorgsen eller arg utan att anses som olämplig att inneha vapen. Om man ska vara lite kritisk så borde väl det i sådana fall även anses som att man inte är en lämplig förälder, bilförare, arbeta med riskfyllda arbeten eller med människor… och det borde väl i så fall också gälla de som är tvungna att äta starka mediciner mot värk? Det är egentligen sjukt att försäkringskassan tvingar folk som är starkt sederade av morfinliknande preparat arbeta trots att de inte fungerar i huvudet. Nu är det ju förvisso så att precis som med mig så klarar en människa med svår värk inte att arbeta fast hon går på starka smärtstillande preparat, för det är ju inte så att värken försvinner av medicinen… den kanske försvinner till en början, men då är det så att man blir alldeles för berusad för att fungera, och sedan vartefter man vant sig vid medicinen så försvinner både ruset och den smärtstillande effekten tyvärr. Det går visserligen att höja dosen vartefter toleransen ökar, men det är ohållbart tyvärr.

Livet är verkligen en utmaning, kanske inte för alla… men för mig är det en stor utmaning pga. min värk först och främst, men även mitt psyke ställer till det för mig rätt så ordentligt. Jag har alltid tagit vissa saker så hårt här i livet, mest är det orättvisor som jag har svårt för och blir väldigt upprörd över när andra människor men även djur och natur blir orättvist behandlade. Jag har verkligen försökt att koppla bort den delen av mitt känsloliv men aldrig lyckats, och det blir bara värre för varje år som går, även om jag numer kan tygla mitt humör utåt sett i alla fall.

Jag klarar inte av att några människor ska ha så låga löner medans andra ska ha sjuka lönenivåer, jag klarar inte heller av att några människor ska behandlas sämre bara för att de anses som mindre värda än andra. Klasskillnader, ojämlikhet, girighet och korruption… listan kan göras lång… väldigt lång. Många av dessa ämnen går inte ens att diskutera med mig utan att jag blir väldigt upprörd… särskilt om någon tycker tvärt emot mig… jag vet att det är dumt, självklart måste man få ha vilken uppfattning som helst, men om någon närstående t.ex. tycker att invandringen bör stoppas och jag självklart tycker att vi har råd att hjälpa dessa människor, då kan jag bli skitsur på den personen, och i värsta fall känner jag att jag inte vill ha med den människan att göra mer då denne har så annorlunda åsikter än mig.

Mitt problem är nog att jag tänker och känner för mycket och för starkt. Det finns inte plats för en sån som mig i en sån trasig kropp som min… jag skulle behöva en kropp som höll för att stå på barrikaderna och kämpa för de svaga och utsatta i vår värld… men även kunna kämpa för våran allas moder natur och våran miljö. Det finns så många saker som jag skulle vilja göra om bara kroppen hade tillåtit mig göra dem. En del av de saker jag skulle ha gjort kräver också att jag törs bryta mot normer här i vårt samhälle, och i vår kultur. En del av mig skulle ha trivts väldigt bra i ett hippiekollektiv… inte för att jag vill hålla på med droger, för det klarar jag mig utan, men själva iden att man kan lösa allting med kärlek och empati, medkänsla, respekt för andra och ett sunt bondförnuft passar mig bra.

Sen finns det delar i mig som förmodligen skulle vantrivas i en sådan miljö, men jag har verkligen full respekt för dessa människor som lever som bröder och systrar med varandra… även om det ibland kan vara lite småflummigt med en del av deras tänk. Man är så många människor blandade i en enda kropp… det krävs nog tio liv innan man ens kommer i närheten av att ha fått leva som man skulle vilja och pröva allt som man har lust till att göra. Jag drömmer om så många saker som känns så långt borta, nästan helt ouppnåbara fast det egentligen skulle vara lätt att genomföra. Det finns så mycket saker som hindrar en från att leva livet som man vill göra… särskilt när man har en kropp som inte klarar enkla saker som vilken normal människa som helst skulle klara av enkelt och utan ansträngning.

Bara att sitta ned vid ett skrivbord och skriva är en omöjlighet, och att ligga här i sängen och skriva är mycket svårare än att sitta ned… särskilt eftersom jag då måste ligga på rygg när jag skriver och det gör ju så ont att jag inte klarar att skriva mer än en liten stund innan jag måste upp eller vända mig på vänster sida. På sidan går det inte att skriva i alla fall… tro mig, jag har försökt med alla knep jag har kommit på… plus några till. Jag kan spela gitarr liggandes på rygg, och det är ju bra, men jag vill också spela piano men det går inte heller när man ligger ner… inte särskilt bra i alla fall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela