mina höftledsproteser gör mina höfter helt smärtfria
onsdag den 29 april 2015.
Det är en tuff period med mycket värk just för tillfället och jag vet faktiskt inte orsaken till att den är värre just nu. Jag fick en fråga om hur mina höftleder mår nu såhär långt efter operationerna, och jag tänkte berätta hur de mår just nu. Jag har inte orkat träna eller promenera på grund av ryggvärken så jag har verkligen misskött min kropp med mycket sängliggande och inaktivitet.
Jag kan faktiskt lugnt påstå att mina höftledsproteser gör mina höfter helt smärtfria när jag ligger ner, vilket var en mardröm tidigare på grund av värken från dem. Jag har tagit lite kortare promenader de senaste dagarna och det känns bra i höftlederna men jag har kvar mitt problem med att bäckenleden på vänster sida blir väldigt besvärande på grund av belastningen. Det jag kan märka är att den först opererade höften verkar orsaka värk i mitt lårben, det ilar och värker rätt så mycket när jag belastar det benet och jag får faktiskt en känsla av att protesen inte har läkt fast i lårbenet.
Jag skulle råda den som har värk från höften att genomgå operationen för det har gjort en stor skillnad och värken är i stort sett bara en tiondel av vad den var tidigare. Man ska nog vara beredd på att det tar ett år att bli helt återställd, men å andra sidan så har jag inte skött vare sig mina höfter eller min övriga hälsa så bra på grund av vissa omständigheter, så det kan nog gå snabbare om man gör rätt från början till slut. Med rätt så menar jag att låta kroppen läka de första månaderna och sedan successivt öka belastningen… och verkligen lyssna på sin kropp och inte försöka pressa höfterna genom att strunta i kroppens varningssignaler… dvs. värken.
Jag väntar fortfarande på att min ryggkirurg ska ge ett livstecken ifrån sig. Jag fick inte någon kallelse från honom när jag mejlade för ett halvår sedan heller… jag vet inte ens om han fått något mejl från mig. Jag ska testa att mejla hans sekreterare en gång till, annars så får jag be någon annan på deras klinik att framföra mitt ärende. Idag så var det dags för att handla mat och det var inte någon lek. Jag får alltid så jävla ont av att gå i butiken med en otymplig vagn som man måste brottas med för att svänga runt hörnen. Det blir många timmar aktivt om man räknar från att man lämnar dörren tills man är tillbaks igen.
Det är fortfarande en massa turer fram och tillbaks med min överklagan till förvaltningsrätten, det verkar som att min läkare och konsulten inte är riktigt överens om vad som ska stå på de papper som jag ska skicka till rätten för att pröva min rätt till sjukpenning. Det hela är löjligt, för det är klart att de ger mig rätt i det här fallet… det står ju rakt upp och ned på de sjuktintyg jag har haft redan från början. Både min handläggare på socialen och konsulten är så oroliga att det inte ska komma fram några mer handlingar som styrker min läkares omdöme om mig. Som det är nu så har ju försäkringskassans konsult sagt att det inte står i intyget hur min läkare har kommit fram till sin slutsats och bedömning av mig… det behövs ju inte förklaras hur läkaren kommer fram till sin diagnos eller bedömning… det får ju som bekant inte plats med den informationen på ett sjukintyg ens.
Om, och jag säger om… de inte ger mig rätt i det här fallet så kommer min tro på det här samhället att slås totalt i spillror. Jag känner redan nu en slags misstro mot samhället som det är efter att välfärden har sålts ut, och om det blir värre än så här så kommer jag nog ta farväl av det här samhället och köra mitt eget race. Det känns tråkigt om det skulle bli så, men jag är verkligen redan nu i startgroparna med att dra och skapa ett nytt liv någon annanstans i kosmos… eller i världen, Sverige eller någonstans där sådana som mig är välkomna… vilket inte låter så för hoppingivande. Den som lever får se säger man ju. Hur det än går med allting så är det vår på gång i luften, vilket livar upp rätt så rejält. Jag tror att allt det här kommer att lösa sig… det gör det ju alltid.