utförsäkringar och utanförskap
Lördag morgon den 11 april 2015.
Vaknade upp på soffan på morgonen, jag måste ha varit jävligt trött om jag somnade på soffan och som på rygg en hel natt. Jag hade just ingen värk när jag vaknade, men den kom som vanligt som ett brev på posten. Det är mest bäckenen och benen som värker, men höger si-led är den del som plågar mig mest i alla fall. Idag ska jag först handla och sedan gå på ett kalas. Det är min lilla prinsessa som fyller år, dvs. mitt barnbarn… mitt allra första barnbarn.
Jag fruktar den här dagen… jag ska alltså åka bil fyrtio minuter sedan handla mat som tar säkert trettio minuter, och sedan samma resa tillbaks… det blir alltså nästan två timmar sittande och gående i en butik, vilket jag knappt orkar utan att gräva djupt efter kraften. Att sedan åka på kalas kommer att bli en mardröm. Jag är så ledsen över att jag aldrig orkar med att vara med mina barnbarn utan att lida av min värk.
Värken gör så att jag inte kan fokusera och vara närvarande när jag träffar mina barn och barnbarn. Allting blir ett suddigt töcken av den satans värken… man hör orden de säger men hjärnan fattar inte ens vad de säger och vad vi pratar om… de tycker nog att jag är konstig eller ointresserad av dem… det är så helvetes tråkigt att missa allt detta som hör livet till. När min grabb föddes var det en religiös upplevelse att vara med om det underverket… miraklet, men det starkaste minnet är fortfarande efter tjugo år… värken som jag hade under förlossningen.
Läste en artikel som var länkad på facebook, den handlade om utförsäkringar och utanförskap. Det jag läste gjorde mig ledsen för att det påminde mig om sveket som försäkringskassan har gjort mot mig. Jag tycker att det är förjävligt att en sjuk människa kan bli utkastad i utanförskapet utan att ha varken pengar till mat eller boende. Det har gjort min familjs liv till ett hopplöst helvete. Jag ser på mina hemmavarande barn att de mår dåligt över det här.
Jag vet inte hur jag ska klara av den här dagen… jag är livrädd för värken och tröttheten som jag kommer att drabbas av idag, den dödar mig. Det värsta är nog det att jag måste försöka hålla masken och strunta i att kroppen och knoppen ropar efter vila eftersom det är det enda som hjälper mot värken i benen i alla fall. Jag känner mig inträngd i ett hörn… det känns som att allting är kört för min del, att alla vägar ut ur den här mardrömmen är stängda och bevakas av vidriga monster som jag inte kan klara av ensam… och det finns verkligen ingen som kan hjälpa mig mot de här monstren… jag är verkligen själv, ensam, utsatt och rädd… och ingen hjälp finns det.
Min värk i benen och bäckenet är verkligen nyckfull. Jag har inte en aning om vad det är som får värken att komma och gå i benen och bäckenet. Det är kanske ryggen, men det känns som att det är från nervsystemet, för det är så konstigt att den kan dyka upp så fort och försvinna lika fort. Det enda som jag tycker mig se som är en utlösande faktor är att den ofta kommer när jag lägger mig ned, å andra sidan så ligger jag ju ner nästan jämt, så det kanske inte är så konstigt. Jag ska kämpa idag… kämpa för att jag ska kunna dölja hur jag känner mig… jag ska vara glad och pigg, vara koncentrerad och närvarande när jag grattar min lilla ängel som fyller år.