Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

värken och tröttheten

Publicerad 2015-04-11 21:16:00 i Allmänt,

lördag den 11 april 2015.

 

Jag överlevde den här dagen också… men det var knappt. Det blev en lång dag utan mycket tid till vila, men jag grejade den… satan vad jag är hård. Jag startade dagen med att göra ett födelsedagskort till mitt lilla barnbarn som fyllde år, sedan var det bara att hoppa in i bilen jag lånar av farsan min och åka till affären. Efter fyrtio minuters bilfärd så var jag framme, det kändes faktiskt riktigt hyfsat vad beträffar mängden värk. När jag var färdig i första butiken så var det bara att stanna vid nästa för att köpa presenter till lillgumman.

När jag kom till matbutiken så var det redan skitmycket folk där, vilket kändes jobbigt för värken började bli värre och jag började tappa orken. Det tog nog en halvtimme att handla käk, sedan var det bara fyrtio minuter i bilen innan jag var hemma. Kalaset började klockan två, vilket innebar att jag bara hann slå in presenterna och ta en kopp kaffe, sedan var det dags att åka iväg för att gå på kalas. Jag hann faktiskt lägga mig ner i fem minuter för att sträcka ut ryggen… det var nog tur att jag hade en bra dag, annars hade det inte gått med så lite vila.

På kalaset var jag rejält avslagen på grund av värken och tröttheten i skallen. Jag satt alldeles för mycket och för länge, men jag orkade inte gå ifrån för att sträcka ut kroppen… det var några utomstående där så det kändes helt enkelt inte bekvämt. Innan kalaset var slut för vår del så hade jag mycket ont i ryggen, men benen var ok. Jag blev lite förvånad över hur stark den där smärtan i ryggen är… det gick knappt att ta sig ur bilen när jag kom hem. Jag försökte att hålla skenet uppe, men det lyckades nog inte något vidare tyvärr.

Jag vet inte om mina stora barn förstår hur ont jag har, jag menar de ser ju den där glada gubben som busar med barnen och ler mot alla… hur kan man göra det om man har så ont som man säger? Nu på kvällen när jag har slut på all kraft så ser man saken lite tydligare tror jag. Vad det är som gör ont vet jag inte… bara att det gör så otroligt ont när man existerar… jag behöver inte ens stå upp eller sitta för att ha så här ont… det gör ont hur jag än försöker att avlasta ryggen och bäckenet. Jag är inte säker på att en operation är det rätta för min rygg, men jag vågar inte chansa på att låta bli en operation, det får gå hur det vill, bara jag slipper den här jävla värken eller minskar den.

Kalaset var annars rätt så trevligt, men det är inte värt det längre… jag orkar inte en sådan här pärs till… orkar verkligen inte mer nu. Imorgon är det jag som skriver ett brev till min kirurg… jag skiter i min obeslutsamhet, ryggjäveln skall opereras oavsett riskerna. Det här är overkligt… hur i helvete har jag pallat med i alla dessa år… det frågar jag mig själv… det kan nog inte vara så vanligt att någon är så jävla dum att han låter sina läkare förhala och senarelägga en operation eller annan behandling. Det är inte ens någon som har undersökt mig de senaste tio åren.¨

Jag somnar nog nu… jag är trött och behöver försvinna från verkligheten en stund… både hjärnan och kroppen är på sin bristningsgräns för vad den klarar av. Jag har konstiga biverkningar från medicinen jag har höjt dosen på, riktigt otrevliga, känns som att jag får en panikattack snart eller har elektricitet som går genom hjärnan. Det känns som att hjärtat kommer att stanna snart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela