gör mig hel igen…
lördag den 5 december 2015.
Det är tufft att vara människa kan jag konstatera. Jag antar att alla vi människor överöses med problem konstant, men en del tål vad som helst och en del tycker att väldigt vardagliga problem är just bara… vardagliga problem. Antagligen så hänger min depression ihop med det faktum att mina vardagliga problem målas upp som katastrofer i mitt huvud och upplevs då som sådana.
Att bara ta tag i räkningsbetalande, myndighetskontakter eller andra vardagliga sysslor blir som att bestiga Mount Everest för mig. Den tid jag inte gör mina vardagliga sysslor går åt till att oroa mig för just dessa, om och om igen så tänker jag på hur jag ska lösa mina vardagliga problem som för någon vanlig person skulle vara en plättlätt sak att få gjort.
Min värk är nog det som gör att allting blir extra tungt tror jag… eller jag vet det, allt… precis allt genomsyras med värken och oron som följer med den. Jag åkte förbi ett storbygge häromdagen och jag genomfors av en otrolig stark längtan och sorg när jag tänkte på hur mycket jag saknar byggjobben… lukten av nysågat trä eller nygjuten betong är som att lukta på den första brisen från havet efter islossningen, eller att lukta på en nyfödd bebis huvud när man kysser dennes panna och genomfars av lycka och kärlek.
Jag skulle ge nästan vad som helst för att kunna arbeta med kroppen igen… vad som helst. Det är nog först när man inte klarar av att arbeta som man förstår vad viktigt det är med sitt jobb… det är så mycket mer än en försörjning för familjen, det är en identitet, en stolthet, en gemenskap och ett kamratskap som är svårt att nå om man är arbetslös eller som i mitt fall arbetsoförmögen. Ibland tänker jag att jag skulle kunna skriva eller sköta något annat jobb som fungerar när man är sängliggande, men problemet är ju mer än så… jag har ju inte någon ork eller fokus när värken suger musten ur mig.
Mitt största problem är ju att värken, dvs. den fysiska, gör sa att jag inte fungerar i huvudet. Jag brukar förklara det för de som säger att det bara är att bita ihop… att pröva själv att räkna ut ett svårt mattetal medans någon slår dig på tån med en liten leksakshammare… nä, det går inte… och även om det går en gång eller flera, så är det helt omöjligt att hålla fokus och uppbringa den kraft som krävs för att lösa de uppgifterna som man givits. Låt säga att de uppgifterna hade varit ditt förvärvsarbete… tror du då att din arbetsgivare skulle betala dig en lön för att mestadels sitta och försöka uppbåda kraft för att lösa dina uppgifter istället för att just lösa dessa?
Jag kan inte hjälpa det, men jag är bitter som fan… tyvärr. Varje motgång jag har skapar ännu mer bitterhet och förakt, det slår mot allt och alla när det är som värst, och tur är väl då att jag tillbringar nittionio procent av min vakna tid i sängen… det drabbar inte så många på det viset. När jag har lite värk så är det som att slå om en strömbrytare dock, en knapp som gör så att jag blir en riktig filantrop istället för en misantrop. Gode gud om du finns där uppe i himlen så gör mig hel igen… låt mig slippa denna jävla värk åtminstone, då tror jag att vi löser resten av mina problem också… åtminstone de allra flesta.