Kronisk värk suger

onsdag den 9 december 2015.

 

Så har jag träffat min ryggkirurg igen… för tionde gången ungefär. Vi blev egentligen inte så mycket klokare under vårt möte men enades om att jag var ett svårt fall… nä men han såg lite förändringar sedan förra röntgen och det var att det tillkommit en kotglidning på det nivån som han misstänkte kunde utgöra roten till det onda… eller större delen av.

Jag känner just nu mig jävligt splittrad över hela den här operationsgrejen och skulle bara vilja ligga ner och dö… jag orkar inte fundera och oroa mig längre över den här grejen. Det snurrar tankar i huvudet tjugofyra-sju… året runt, och det tar ut sin rätt. Jag är mest orolig att det ska vara ogjort när väl operationen är läkt… tänk om det är längre ner i ryggen… ibland så känns det som att det är den nedersta nivån som jävlas… det blixtrar ut värk från botten av ryggraden ut i bäckenet… jag vet inte någonting längre.

Jag har väl redan kostat det här samhället tio miljoner… minst, jag borde egentligen tagas av daga… i alla fall om man frågar mig. Vad fan ska jag göra om inte den här operationen hjälper mig? Jag kommer inte tordas kämpa vidare… det är pinsamt. Just nu så funderar jag på att ge upp… kanske börja självmedicinera med knark, typ heroin eller morfin, whatever som tar bort värken. Jag är så ledsen över det lidande jag skapar hos mina anhöriga, det finns inte någonting som är värre än att se någon som man älskar, lida.

Det är inte så konstigt att mina barn, som nu är vuxna… har sina problem med måendet. Att växa upp med en förälder mer eller mindre sängliggande och ständigt plågad av värk måste vara jättepåfrestande… det är hemskt, och det får mig att må ännu sämre faktiskt. Jag kan liksom inte fly någonstans heller… det skulle göra deras smärta ännu värre… jag är fast… vi är fast, och vi kommer aldrig att ta oss loss om inte jag hittar ett sätt att lösa den här situationen.

Jag vet ju också att den svåra ekonomiska situationen med vräkningshot och bostadslöshet som hägrar tar något enormt på mina barns mående, det har blivit så illa att min dotter och son inte ens vill vara här hemma utan bor hos vänner eller hos sitt äldre syskon. Det förstår jag, dels så beror det på att huset är ett mögligt fuktskadat ruckel, och dels på att det ligger mitt i skogen långt bort från allt. Att jag sällan har mat hemma gör ju inte saken bättre.

Den här dokumentationen kommer att finnas kvar efter att jag är borta… kanske mina barn kommer att läsa den en dag, hoppas inte det. Jag vet inte vad jag vill med den här dagboken, kanske är den bara ett sätt att få ur mig min frustration över situationen jag är i, eller så greppar jag efter något halmstrå som ska rädda mig och min familj… vad vet jag, men tiden där det var en beskrivning över hur det var att byta höftlederna känns förbi. Det handlar om värk… fysisk värk som skapar oförmåga att fungera, att arbeta.

Den fysiska värken har blivit en psykisk värk med… mycket på grund av att det krävs så otroligt mycket kraft att stå ut med värken, men också för att det gått så mycket kraft till att överleva utförsäkring, överklagningar och missförstånd… blandat med ren psykisk tortyr från vissa myndighetspersoner… personer som förmodligen själva inte har mått bra. Jag vet inte hur jag ska göra nu… jag bara vet inte. Jag kan ju inte ligga i min säng och ruttna bort, å andra sidan så klarar ju ryggen inte av att vara upprätt någon längre tid. Värken förstör min hjärna… jag är dement, klarar inte av att hålla någonting i minnet längre.

Allting som jag gör tar så lång tid nu… och orden försvinner hela tiden. Det tar så mycket kraft att behöva kämpa med varje tanke… den bara försvinner i dimman och jag får koncentrera och koncentrera mig för att försöka se orden jag skulle säga eller skriva. Jag kan inte föra några intelligenta samtal längre för jag tappar alla ord, jag tappar bort mig… kommer inte ihåg vad vi pratar om… det fungerar inte längre… kan inte göra mig förstådd knappt. Jag upprepar mig ständigt… precis som en gammal man.