en slags uppenbarelse
måndag den 16 februari 2015.
Vaknade upp med en väldigt stel kropp idag och värken i ryggen är massiv, vilket i och för sig är positivt så till vida att bäckenet och benen inte får fram sina signaler till hjärnan lika lätt, så det är värken som skriker högst som hörs… och känns. Jag kände mig fruktansvärt låg i morse när jag vaknade, men det har givit med sig litegrand. Idag ska jag försöka få ork till att fylla i ansökan om försörjningsstöd för mars månad, och det känns skitjobbigt. Det är ett jättejobb att ordna fram kontoutdrag, kvitton på medicin och allt annat som ska med i ansökan… åtminstone för mig.
Mina tankar vandrar hela tiden i huvudet och det är så svårt att koncentrera sig på det som behöver koncentreras på, och det är ett jättestort handikapp verkligen. Jag har mått jävligt dåligt av medicinerna eller om det är nedtrappningen av medicinerna, jag antar att det är utsättningssymptomen från medicinen som får hela min kropp att kännas helt förgiftad… som en baksmälla utav grövre karaktär kan man lugnt likna det vid, eller en influensaliknande förkylning som inte vill ge med sig. Jag är uppriktigt sagt uppgiven, och som det känns just nu så skulle jag bara vilja slippa allting.
Jag fick lite svar på min annons på brevvänsförmedlingen, men jag har inte haft lust att skriva till någon ännu. Just nu så känner jag att det skulle vara kul att få ta del av någon annans liv, och kanske lära känna en människa lite djupare än jag gör med någon annan än mig själv. Det pendlar så mycket upp och ner i mitt liv just nu, och snabbt går det också… jag hinner knappt med i svängarna. Den ena stunden kan jag känna stark kärlek till människor för att de just är människor, och en stund senare så känner jag att det är helt ovidkommande med deras existens, och att det mest är irriterande för att de finns… vilket inte är så kul eftersom jag i grund och botten är en filantrop snarare än en misantrop. Till och med min bror som står mig närmst tror att jag är en människohatare, men jag förklarade häromdagen att det är ett uttryck som depressionen har, det är en slags projicering av mitt dåliga mående som jag riktar mot andra människor, och är inte jag, utan sjukdomen som manifesterar sig så.
Om jag har ork över efter att jag har ordnat med socialbidrag och läkarbesöket idag så ska jag försöka att skriva ett brev till de som svarat på min annons, jag tror att det skulle kunna få mig på bättre humör… och det ska gudarna veta att jag behöver. När jag läser om människor som är deprimerade så skriver de ofta att de gråter mycket, men gråta är inte något som jag har lyckats göra… fast jag skulle behöva det. När mina tankar närmar sig sorg eller vill få mig att gråta, så är det som att det är någonting som kämpar emot med näbbar och klor, och det är skitjobbigt för då blir det som kortslutning i huvudet på mig. Alla tankar svider bokstavligen i huvudet på mig, och istället för att gråta så blir det en kamp mellan tankar i huvudet som tar så mycket energi.
Den enda gång jag gråter är när jag gråter av lycka och när jag är rörd, vilket nog är dagligen faktiskt. Jag har blivit mycket känsligare de senaste åren, och jag tror att det kan ha med depressionen att göra, men jag är inte säker. Det kommer säkert att låta lite flummigt, men jag har fått som en slags uppenbarelse. Det började nog faktiskt sättas ett frö till den på min första kbt som jag gick på för sex år sedan, men det är inte förrän nu som det känns så här starkt. Det hela började med att jag tittade in i en främmande människas ögon i fem minuter utan att få ta bort blicken. Det var en övning på min kbt, och det som hände var en nästan religiös upplevelse. När jag tittade in i den här personens ögon så bubblade det av känslor i mitt bröst, det hela började som en panikattack som jag red ut, och efter ett par minuter så byttes den jobbiga känslan mot en helt annan känsla… kärlek.
Det var som ett starkt vitt ljus som fyllde hela min själ, och först så kändes det som en panikattack som skulle spåra ut helt och hållet, men innan ljuset och intensiteten av den brännande känslan som jag kände i mitt bröst, fick mig att flippa helt, så byttes känslan mot det renaste av alla ljusen jag upplevt… jag kände ren kärlek. Det var en sådan stark känsla att jag nog inte innan hade upplevt den någon gång, och jag har ändå varit galet kär i kvinnor förr, men det här var så mycket starkare och hade inte med attraktion av en specifik person att göra… detta var bara ren kärlek, och en kärlek så stark att den förevigt förändrade någonting inom mig.
Jag tror att kärleken hade kommit även om jag inte hade gjort denna övning, men det var ändå häftigt att där och då verkligen förstå kärleken och våran kontakt till varandra här på jorden och i universum. Nu känner jag att jag är ett med allt liv i universum, och jag kan känna en sjuk samhörighet med människor jag aldrig ens har mött… eller sett. Det är en härlig känsla, och det vore skönt att kunna känna den oftare än jag gör idag, men det blir nog bättre när min depression är besegrad. Det kan faktiskt bli så att det kommer att bli det vapen som eliminerar mitt dåliga mående… för gott.
Så jag vill slå ett slag för kärleken, och säga att jag älskar er alla här på jorden, och eftersom vi är en och samma så vet jag att ni älskar alla också, även mig… och det känns bra.