första steget
onsdag den 25 februari 2015.
Jag har inte någon bra dag idag. Min värk är lite svårare än medel idag, och det är först och främst si-ledshelvetet som plågar mig med en sjua på vas-skalan. Jag ligger och grillar mina muskler i högra skinkan och midjan, med tens. Elchockerna lindrar värken en aning, men inte är det någon större skillnad i alla fall. min kväll igår blev mer än spännande, jag och min fru blev attackerade av en älgko. Detta är helt otroligt, men det är sanningen, det sprang rakt på oss och stannade så nära att jag kunde nå den med handen. Jag försökte att skrämma henne, men hon sprang bara bort sex-sju meter och tog ny sats, sedan full fart mot oss igen. Sex gånger rusade hon mot oss, och frun höll på att svimma av rädslan, och det bästa av allt är att jag fick det på film… men man såg mest ögonen som reflekterade ljuset från min telefon.
Som om inte kvällen hade varit spännande så att det räckte, så bjöds det också på en riktigt fet panikattack… helt från en klarblå himmel slog den ned i mitt bröst… det var det jävligaste jag någonsin varit med om… alla gånger. Det kändes som att en jätte kramade om mig runt bröstkorgen så hårt att det inte gick att andas. Det kändes som att mitt hjärta höll på att sprängas, det gjorde sjukt ont i hjärtat och halsen. Nu förstår jag varför det heter panikattack i alla fall… fyy fan vad läskigt. Jag har haft ungefär fem panikattacker i hela mitt liv, men jag förstår nu att det finns olika grader i helvetet eller vad man ska säga. Jag måste nog be min husläkare om något som man kan ta när det är akutläge, något som verkar snabbt, för mitt hjärta höll verkligen på att stanna i kroppen på mig.
Jag fick några mejl från min handläggare på socialtjänsten, det var så trevliga och sympatiska meddelanden att jag rörd faktiskt. Vilken tur jag har, först fick jag den underbaraste kontakten med arbetsförmedlingens arbetsterapeut, och nu så har jag världens bästa socialsekreterare… vilket flax… nu fattas det bara att någon inom vanliga sjukvården är lika proffsig och beslutsam att hjälpa mig att bli av med min värk. Imorgon så är det kbt igen och jag skulle verkligen behöva gå dit… men jag får sådan jävla ångest när jag tänker på att gå in i ett rum med en massa främmande människor… eller förresten är det lättare att det är främmande människor än människor jag känner. Jag är faktiskt orolig över att möta någon som jag känner där, eller någon som bor här i den relativt lilla orten jag bor på.
Inte fan har jag svarat mina nya brevvänner heller… jag har börjat på brevet fem gånger, men jag har hittills inte varit nöjd med det jag har skrivit, så jag har raderat breven istället för att bara skicka iväg dem. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om… jag är så jävla tråkig numer… jag har bara tankar om min värk och mitt elände i huvudet, och det är ju inte direkt något som någon vill höra berättas för sig. Jag ska försöka få iväg ett mejl ikväll… vad skulle kunna hända? ja förmodligen ingenting. Jag gör det, jag skickar bara iväg ett kort brev där jag ber dem att ta första steget, då blir det lättare att komma igång kanske.