kärlek och medmänsklighet
torsdag den 12 februari 2015.
Jag överlevde gårdagen också, fast jag var orolig att mitt digra schema skulle ta livet av mig innan jag var hemma igen. Det var en försenad psykiatriker som kom med andan i halsen till vårat möte, men jag gillade honom för han var som en vanlig människa… en glad vanlig människa, men jag antar att det var för att han var från ett land som inte är så kallt som det här landet är, där alla ska vara så dödsallvarliga hela tiden. Jag fick en bra kontakt med honom och vi kom väl fram till att jag skulle fortsätta inom psykologerna på vårdcentralens försorg.
Vi diskuterade mediciner och kom fram till att det ska vi försöka undvika så långt det går, eftersom det kan stöka till allting ytterligare i huvudet eller i själen. Han sa att det bara var att ringa dem om jag skulle få det så där skitjobbigt som jag ibland får det, och då kunde de ta över min omsorg. Han skulle dessutom kontakta socialen och se till att jag skulle få hjälp med sponsring till träning eller någon aktivitet som kunde få ut mig ur hemmet ibland. Det var ett bra möte och jag kände mig lite positiv när jag gick där ifrån.
Nästa möte var med min psykolog på vårdcentralen och jag berättade vad vi hade kommit överens om på mötet med psykdoktorn. Vi diskuterade lite vad vi skulle ta oss till, och vi kom väl fram till att vi ska försöka oss på kbt ytterligare en gång, vilket var mitt förslag. Jag frågade om det var så att jag bränt mina skepp genom att hoppa av förra kbt-terapin, men hon tyckte inte det så vi bestämde att det skulle bli så. Vi pratade också om andra behandlingar eller hjälp de kunde erbjuda, och jag frågade om det fanns möjlighet att få en samtalskontakt av något slag som man kunde lätta sitt hjärta för när det blev tungt, men det finns inga sådana möjligheter hos dem, men det kanske skulle gå att ordna ett eller ett annat samtal om det fanns behov för det.
Förmodligen skulle det räcka med att jag kom hemifrån varje dag och träffade lite människor, men det är ju det jag inte har råd med på grund av att jag är utförsäkrad och helt saknar inkomst. Då jag får hjälp av socialen så tycker man att det borde räcka till det också, men det fungerar inte riktigt så tyvärr. Jag har inte ens pengar till mat åt familjen, och jag tror att stressen över ekonomin är en av de stora bovarna till att jag mår dåligt faktiskt. Om jag hade fått den sjukpenning som mina läkare och konsulten inom sjukförsäkringsfrågor anser mig ha rätt till så tror jag att det kan bli aningen bättre bara där, men det kanske redan är försent innan överklagningarna har behandlats klart.
När mina möten med vården, mina ärenden, fikan hos brorsan, och handlingen av mat var avklarad satte jag mig i bilen och stävade hemåt. Jag hade inte extremt mycket värk eller kände mig så stressad, men så fort jag var klar med allt så rann all kraft ur kroppen på mig, och vad värre var så rann även livslusten bort med den. Den där känslan av att allting var hopplöst bara fyllde min själ och jag kunde helt plötsligt inte se en enda anledning till att leva vidare. Jag kan inte riktigt förklara hur det känns, men det känns ungefär som att själen är tom, eller att jag redan är död och att det inte spelar någon roll om jag går på kbt, handlar mat, äter eller ens försöker att kämpa mer… allt är bara onödigt och utan mening.
Under mötet med psykologen så fick även en psykologistuderande närvara, och det var en yngre kvinna som var väldigt vacker… och med vacker menar jag inte utseendet utan det faktum att hon tittade mig i ögonen och log med hela ansiktet. Hon var såklart lite obekväm i situationen, men de leenden hon gav mig gav mig mer glädje än vilken medicin som helst i världen, även om det förstås inte räcker särskilt länge utan påfyllning. Jag skulle tro att om jag kunde vara med människor som var glada och positiva, människor som kunde ge kärlek och värme genom bara ett leende, då skulle jag nog få tillbaks glädjen igen, men å andra sidan så känner jag den här tomheten och nedstämdheten som känns så kompakt och permanent i min själ att jag är rädd att ingenting kan skjuta den åt sidan… inte ens kärlek och medmänsklighet, men vem vet, kärlek mellan medmänniskor är en stark medicin, och jag behöver verkligen all hjälp jag kan få.