Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

Negativism... som vanligt

Publicerad 2015-02-20 12:25:53 i Allmänt,

fredag den 20 februari 2015.

Det var meningen att jag skulle ha gått på kbt igår, men jag hade så ont i ryggen så jag ställde in. Jag kan erkänna att det var lite ångest bakom det beslutet, för jag vet att min psykolog kommer att gnälla på mig. När jag har så där ont så blir allting så väldigt tungt, bara att resa sig ur sängen kan vara som att bestiga ett högt berg. Jag har i alla fall tagit en morgonpromenad med hunden, och det gick så där. Det gjorde ont i högra halvan av bäckenet och längst ner i korsryggen, och det blev värre för varje steg jag tog. Mitt först opererade ben värker också. Det är dessutom vridet så att jag är kobent på den sidan… ser inte klokt ut faktiskt.

På måndag så ska jag i alla fall träffa arbetsterapeuten och min nya handläggare på arbetsförmedlingen. Vi ska planer in ett möte med försäkringskassan för att utreda om det finns något sätt som jag kan klara av att arbetsträna på. Min arbetsterapeut frågade mig om det fanns en möjlighet att jag skulle kunna arbeta med ett riktigt förvärvsarbete, men hon ställde frågan mer som ett påstående, och jag tänkte efter ett tag och sa att om det var ett omväxlande jobb där man kunde vila ryggen när som helst det behövdes. Det behöver också vara ett jobb som är nära hemmet, för jag har svårt med resor.

Hon tittade på mig och frågade om jag verkligen trodde att det fanns ett sådant arbete… jag svarade nej. Hon sa att vi måste vara realistiska och se till verkligheten och inte fantisera fram jobb som inte finns. Det finns inget jobb som skulle fungera just nu sa hon. Du ska fokusera på att få ett drägligt liv först och främst sa hon, men jag behöver jobba för att få in pengar till mat och bostad svarade jag. Hur länge tror du att det håller, undrade hon… jag tänkte efter en stund och svarade två-tre dagar kanske… precis, och det är därför du måste lägga krutet på att bli rehabiliterad. Jag förklarade för henne att jag inte hade rätt till sjukpenning för att jag ansågs vara arbetsför till hundra procent, och jag såg på hennes min att jag inte var den enda som råkat ut för det här… hon suckade och skakade lite på huvudet… fan vad trött jag blir sade hon.

Jag blir galen på den här värken snart, står inte ut en dag till. Allting blir till en plåga när man har ont… precis allting faktiskt. Jag märker på mig själv att jag blir mindre och mindre intresserad av att hitta en lösning på mina problem… det känns som att det inte finns någon lösning, och att mitt liv inte kommer att bli något bättre än det är just nu. Jag har kämpat på i tjugo år med den här skiten nu, och jag känner att jag har fått nog. Om jag inte hade haft min familj så hade jag bara skitit i det här och somnat in för gott, men nu har jag familj, så jag måste kämpa vidare… fast jag lider vareviga sekund på dygnet, förutom när jag sover vill säga.

Jag har bestämt mig för att pressa kroppen lite några dagar för att se vad som händer med den. Jag tog en promenad igår och jag har redan tagit en idag, och jag ska minst ta en till. Det känns i bäckenleden att den är ansträngd eftersom den värker rätt så bra… kanske en sexa på vas-skalan. När jag går så känns kroppen helt sned i midjepartiet och jag får inget flow i rörelsen. Om detta beror på stelhet i höfterna eller om det är en låsning i si-leden, det har jag inte någon aning om. Jag ska försöka att förbättra min kost också för den har varit usel de sista åren… inte så konstigt att man inte orkar någonting.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela