på rygg i sängen
lördag den 14 februari 2015.
Trots mycket ångest igår så lyckades jag ta mig till krogen med grabbarna igår kväll, det var en bragd kan man lugnt säga. Jag hade haft ångest en bra stund innan den här dagen kom, och det blev inte så lyckat tyvärr. Mina värsta farhågor slog in och jag hade jävligt svår värk redan efter en kvart vid bordet. Det är ju meningen att det ska bli en boost för måendet när jag gör trevliga saker, men nu blev det helt misslyckat om man ser till skjuts i humöret.
Natten blev en mardröm som fortsatte in på morgonen, och när jag gick upp vid sjutiden så hade jag så ont i min bäckenled att jag mådde illa. Jag kunde inte ens ligga på rygg i sängen, så det blev en stor kudde mellan benen på sidan sparkandes med benen och gnyende som ett skadat djur. Min bästa medicin mot värken är att sova, det blir som den enda lindringen från både det psykiska och fysiska lidandet, och jag hatar att behöva vakna igen… någonsin.
De tre timmarna på krogen hade kunnat vara riktigt bra om värken hade varit mindre. Jag kände av min depression väääldigt mycket, och det känns så jävla tråkigt när man sitter med fyra av de människorna som man trivs bäst med och inte kan le på insidan av kroppen, det var faktiskt svårt att presentera ett låtsasleende eller visa något seriöst intresse för våra samtal på grund av värk och nedstämdhet. Jag sa till mig själv att jag aldrig mer skulle försöka ha trevligt igen, inte om det innebär att sitta ned vid ett bord i alla fall. Om det ska vara något mer försök så skulle det få bli på ett ställe där det går att ligga ned och umgås.
Jag känner mig väldigt nere just nu, och vi ska inte tala om hur det kändes igår kväll och i natt. Nu när jag tänker på att försäkringskassan inte vill betala sjukpenning till mig, fast jag inte ens har ett liv, så känns det rent ut sagt förjävligt. Hur ska man som människa göra om man inte längre kan försörja sig på grund av sjukdom? Jag skulle vilja ha de som bestämmer här bredvid mig, de skulle kunna följa min vardag i en månad, eller varför inte ett år… sen kunde de ta beslutet om att utförsäkra mig. Jag läste igår om en man som tog sitt liv på grund av försäkringskassans behandling av honom, och jag kan säga er att det har varit nära för mig också.
Just nu har jag så ont att jag inte hade haft något emot att kliva in på försäkringskassans kontor och skjuta mig själv… eller något värre. Jag skulle vilja kunna nå fram med att förklara för de och omvärlden hur man känner sig när man inte har något annat val än att vara sjuk… att vara frisk och att arbeta hade såklart varit mitt förstahandsval, och jag tror att det gäller de allra flesta som är sjuka också. Det är så fegt att döma människor till utanförskap och psykisk ohälsa bara för att de inte orkar försvara sig själva. Det låter så hemskt att säga att man skulle vilja döda sig själv inför någon annan människa, men det är så jag känner det faktiskt.
Jag ska kämpa mig igenom den här smärttoppen också, på samma sätt jag har gjort tusentals gånger förut. Det är inte lätt att ta sig ur det djupa mörker jag känner nu, och om jag ska vara helt ärlig så har jag inte ens lust att bli frisk från depressionen längre… jag har inte lust med någonting alls faktiskt. Jag vet inte hur jag ska få kraft att börja nysta i måendet igen, och redan nästa vecka ska jag börja på kbt igen, med samma psykologer som höll i den senaste kbt’n jag gick på innan jul. Jag vet inte hur jag ska orka ringa min handläggare på socialen heller, och det är något jag behöver göra med tanke på att jag inte har råd att hämta ut mina mediciner eller gå på sjukgymnastik… jag har ju inte ens råd med mat till familjen den här månaden.