utan stolthet
tisdag den 17 februari 2015 eftermiddag.
Har precis kommit hem från civilisationen och jag lovar dig att jag har overkligt ont i ländryggen. Jag vet inte vad det är som är fel, men det är någonting som inte stämmer därinne. Ett apoteksärende, ett snabbt besök på kommunhuset och totalt två och en halv timmes resa om man räknar med ärendena, och jag är redo att hoppa framför tåget. Det här fungerar inte längre, jag måste ringa till min läkare i morgon och fråga henne om det finns någonting att göra åt det. Jag struntar i att det tar död på mig de där läkemedlen, för så här går inte att ha det.
Om det här fortsätter så kommer jag att vara död inom ett halvår… det finns inte på världskartan att jag ska orka fortsätta längre än så. Jag kan glömma sjukpenningskampen, för det kommer inte att behövas någon mer ersättning om inte jag får kontroll på värken snart. Jag skulle vilja mäta värken på något sätt, för som det är nu så har jag en sjukdom som inte ens syns, vilket gör att försäkringskassan tror att man är en fuskare, och det tror nog en hel del andra också. Egentligen är det inte försäkringskassan som är problemet, utan det är snarare läkarna som inte kan formulera sig eller om de inte törs eller vill skriva ett intyg som talar om vad mina problem är.
Läkarna kanske inte heller tror på mig när jag berättar om mina problem, och det kanske är därför jag aldrig får någon hjälp eller har någon som är villig att skriva ett intyg som talar om för försäkringskassan hur min situation ser ut. Det är så löjligt, jag anses som fullt arbetsför, som vilken människa som helst, jag har inte ens min arbetsförmåga nedsatt med en fjärdedel… e det rimligt att behandla en människa så… helt överkörd av systemet, det är en skandal, men jag är inte direkt ensam heller. Jag skulle vilja nå ut till omvärlden med min historia, men jag klarar inte att skriva den för det blir bara gnälligt och bittert, och sakligheten försvinner tyvärr… dessutom har jag svårt att fortsätta efter att jag pausar i skrivandet, och pausa måste jag göra efter max två sidors text, så det är därför jag nästan aldrig lyckas skriva något längre.
Jag har en kraftigt brännande och svidande smärta i ländryggen, och det känns som att hela stora senan som ländryggen har är inflammerad, eller så är det alla nerver som är påverkade av något. Jag vet att ms kan orsaka smärta i ländryggen, men det känns långsökt eftersom den blir värre av att sitta upp eller ligga på rygg, och om det skulle vara nerver som orsakade den så borde det inte spela någon roll hur jag behandlade ryggen… åtminstone inte så mycket. Jag skulle vilja kunna jobba och umgås som en vanlig Svensson, det har varit så många år som jag inte har kunnat deltaga i livet på riktigt, och det känns tungt, man lever liksom bara en gång… minst.
Jag har så mycket drömmar som jag skulle vilja uppfylla. En av mina drömmar är att jobba med människor i nöd, eller människor som har det svårt. Jag vill hjälpa människor, jag vill vara en hjälte som gör skillnad i världen. Jag behöver ju inte bli helt smärtfri eller fullt rörlig, utan det enda jag begär är att jag får så pass lite ont så att jag orkar jobba en hel dag helst, eller en halv, men jag ska kunna fokusera på det jag ska göra och inte distraheras och utmattas helt av min värk. Det känns konstigt att sjukvården kan byta hjärtan och lungor, bota aids och cancer, operera in elektronik i öron och i hjärnan… men de kan inte mildra någons värk med femtio procent… kan det verkligen stämma?
Även om jag verkligen behöver gå på kbt så vet jag inte om jag klarar det på grund av min värk. Jag testade ju att åka in och käka med ett par polare och brorsan i fredags, och det slutade ju inte så bra. Värken har varit mycket svår sedan dess, och efter dagens resa så inser jag nog att jag inte kommer att klara av det i det skicket jag är i tyvärr. Sedan har vi ju den ekonomiska biten som är en helt annan sak. Det är inte ett livshotande problem som värken och depressionen, men den sätter en del käppar i hjulen. Tänk om jag inte hade haft ont men ändå hade blivit av med arbete och alla inkomstmöjligheter, då hade jag kunnat göra vad jag ville. Jag kunde ha valt att bo i skogen och klarat mig på det naturen ger, eller så hade jag kunnat åka ner till Syrien och skyddat kurderna från de där monstren i IS. Jag kunde ha gjort så många saker som hade varit meningsfulla även om jag inte hade haft ett öre… med en fungerande kropp så finns det inte några gränser på vad som är möjligt… som det är nu så finns det inga möjligheter alls… inte ens att leva.
Om jag orkade gå igenom och återberätta min situation för någon inom pressen så kanske det skulle kunna hjälpa både mig och andra i liknande situation som mig… och det är många som är i den här situationen tyvärr. Jag skulle vilja göra ett försök att kontakta någon dagstidning eller kvällstidning, men det är inte så lätt eftersom det är andra människor med i bilden som kanske inte vill bli outade med att de har en pappa som de skäms över, och mår dåligt över att behöva se lida. Tyvärr så är det också vanligt att man får ett gäng haters på halsen om man går ut i offentligheten, och sedan så har vi alla de som tycker att det är lite tyck synd om mig-varning om man sitter och beklagar sig i tv eller pressen… vilket jag också tyckte innan jag öppnade mitt själens öga och såg förbi alla ridåer av förutfattade meningar.
Det är inte ofta som jag har känt mig så här maktlös eller utsatt, faktiskt aldrig när jag tänker efter. Jag lider verkligen av deras behandling, den har ju förstört så många år av mitt liv kan man säga. Det hela började när de hotade att dra in sjukpenningen vid första gränsen av dagar. Jag blev så stressad över att bli utan inkomst att jag kraschade helt och hållet… jag höll då på att avsluta min rehabilitering på ett ryggcenter, och jag hade kommit rätt långt i min resa mot ett värdigt liv. Jag hade börjat se framåt äntligen, och allting gick åt helvete när deras hot började droppa in med posten. Jag tycker att det var ett sådant slöseri att lägga de resurserna på mig med rehabcenter och experthjälp, och sedan bara slå undan fötterna på mig tills jag hamnade inom psykiatrin med panikångest och riktigt stora besvär med ångest och depression.
Om jag ska vara ärlig så tror jag att jag aldrig hämtade mig från den kraschen, och även om jag började jobba så blev jag aldrig frisk i själen igen. Den gången så behövde jag bara göra av med mitt livs sparkapital för att överleva den svåraste tiden… denna gång så kommer jag att förlora allting, mitt hus, min familj, och kanske mitt liv… eller kanske och kanske, jag har redan förlorat mitt liv, och det är de som är den största orsaken till det, efter värken vill säga. Nej jag orkar inte kämpa mer… jag vet inte varifrån jag ska hämta kraften längre. Mina batterier är slut och verkar inte gå att ladda upp mer… de är utbrända. Jag funderar på att sluta skriva här också, och även om det har ett terapeutiskt syfte så blir jag bara gnälligare och mer besviken på samhället när jag påminner mig själv om orättvisorna hela tiden.
Jag skulle verkligen behöva fokusera på det som är bra i livet… problemet är bara att jag inte klarar av att se det som är bra eftersom jag sitter fast i mitt negativa tänkande. Jag vet inte hur jag ska bryta den här spiralen som är nedåtgående och destruktiv. Jag behöver ro för att orka fokusera, och för att få ro så skulle jag behöva sluta att oroa mig för pengar, men det är inte så lätt när man inte ens har en hundring kvar att köpa mat för till familjen… vilket är stressande. Jag kommer inte någonstans med sjukvården, jag kommer inte någonstans med försäkringskassan, psyket, arbetsförmedlingen, eller socialtjänsten… jag har fastnat i ett veritabelt helvete om man ska uttrycka sig så… och jag kommer inte loss helt enkelt.
Jag bara gnäller och gnäller… vilken loser man är. Det är kul att man har lyckats gå från att vara en människa som inte lät någon trampa på en, till att vara en människa utan självkänsla överhuvudtaget. Jag förstår hur de som tigger känner sig, tänk att ge upp den sista värdigheten man har för att kunna köpa mat till sina barn. Tänk att man låter maktgalna tjänstemän på kommunen och på försäkringskassan bara trampa över hela ens själ… tänk att man låter dem stå och pissa i ens utsträckta händer, helt utan stolthet står man där och ser sin enda chans i de som förnedrar en… utan att tordas göra motstånd eller med någon slags självaktning be dem dra åt helvete. Det är också lustigt att en stor och stark krigare som mig, som med lätthet kunde dräpa dessa monster med mina bara händer, låter mig misshandlas för att jag är för rädd att de om jag säger ifrån skall göra mitt liv till ett ännu värre helvete än det redan är.
Imorgon ska jag börja skriva om deras behandling av mig och min familj… även om det kräver den sista av den fjuttiga energin jag har kvar.