svårt att vara närvarande
tisdag den 16 juni 2015.
Jag har haft en jävlig sista vecka med satans med värk, antagligen för att jag var hos sjukgymnasten och gjorde rörelser jag borde undvikit. Mitt humör är rätt lågt just nu och jag är rätt så apatisk… jag orkar inte vänta på att bli bättre längre, det verkar ju vara långt bortom räckhåll just nu. Min reservplan med emigrering för mig själv utan familjen känns svår att genomföra för det fungerar inte med den här värken, så den vägen går inte heller att ta.
Jag ska träffa min sjukgymnast dagen innan midsommarafton igen för att fortsätta med lite övningar och ytterligare undersökningar… jag tänker att han kan ha mer att komma med än min ryggkirurg egentligen, han verkar vara mycket kompetent. Jag tvivlar på att jag kan slippa diskproteser eller ytterligare steloperation, och det lät faktiskt på sjukgymnasten som att han funderade i samma banor.
Mitt liv passerar mitt framför mig där jag ligger i min jäkla säng… och även om jag orkar deltaga i vissa saker så är det så svårt att vara närvarande i dessa situationer pga. värken. Jag känner mig inte deprimerad längre men jag är jävligt trött och rätt så uppgiven, det känns rätt så hopplöst just nu. Jag har fått lite fler motgångar levererade av kommunen som inte gör saken bättre heller… avloppen på mitt område skall göras om och kommer att kosta mig ca hundratusen eller mer, vilket är lite svårt att få fram när man inte ens har en inkomst.
Det är verkligen dags att försöka komma härifrån, men det är som sagt väldigt svårt när både jag och frun är utförsäkrade, vilket innebär att det inte går att få en lägenhet ens om man blir bostadslös. Det är där min reservplan skulle ha kommit in i bilden, men det kommer nog inte att fungera pga. värken tyvärr. Om jag ska försöka mig till att gissa på en eventuell tidsplan för mitt tillfriskande så skulle jag tro att det tar till december innan ryggen läkt efter första operationen, och sedan vänta tills mars innan jag får träffa bäckenexpert nr 2.
Om bäckenexperten bedömer att det verkligen är mina diskar som orsakar mina problem mer än mina bäckenleder så kommer det säkert att dröja till efter semestrarna 2016 innan min ryggkirurg får tid att operera mig. Sedan lär det väl ta till årsskiftet 2016-2017 innan jag har läkt ihop ordentligt… förhoppningsvis så pass att jag kan börja arbeta, men i ärlighetens namn verkar det inte vara ett rimligt mål… det verkar inte någon av mina läkare tro. Om jag inte blir så pass bra att jag klarar av att arbeta så känns det faktiskt som att jag helst av allt skulle vilja lägga mig ner och dö… det är inget liv utan att kunna jobba.
Om jag kommer att ha den här värken även i fortsättningen så råder det inte några tvivel om att jag hellre lägger mig ner och dör än att fortsätter så här… även om det förmodligen snarare blir som nu, jag fortsätter en jävla timme till, en jävla dag och ett jävla år… det är liksom svårt att ge upp även om det känns som att det är det man vill.