det är som det är
onsdag den 11 mars 2015.
Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men jag måste verkligen ta tag i det här med ryggen nu. Jag har jättemycket värk och klarar inte av någonting alls längre. Det här med att jag ska rehabilitera min bäckenled innan vi tar nästa steg kommer inte att fungera för att jag har för ont i ryggen för att sitta och åka till sjukgymnasten. Det känns som att jag bara blir undansopad från den ena och den andra, det är liksom inte någon som vill ta tag i mina problem innan någon annan har gjort sitt med min kropp. Det blir som vanligt lite moment tjugotvå kan man säga.
Mitt mående har i alla fall varit rätt bra i några dagar om man inte räknar med en liten dipp igår som berodde på att jag funderade lite väl mycket på framtiden och det här med överklaganden mot försäkringskassans beslut. Jag måste öva mig på att släppa problem som jag ändå inte kan påverka, så att det inte blir en tankespiral som är ändlös och utan lösning. Om det är på ett visst sätt och jag inte hittar en lösning för att det helt enkelt inte finns någon lösning så måste jag stanna där och acceptera att det är som det är. Det kommer inte någon lösning bara för att jag ältar det om och om igen.
Jag funderar på att kontakta min ryggkirurg och köra på ryggoperationen som vi diskuterade. Samtidigt som det känns mindre kul att gå igenom en så stor operation igen, så känns det som att jag inte har något val längre… jag kan inte ha det så här längre, det går bara inte. Min kirurg ville sätta in en diskprotes, och den operationen görs via magen. Tydligen ska det vara en mindre operation än den som jag redan har gått igenom, men det är ändå en stor operation med de risker det innebär. Jag känner lite så här att jag vet ju vad jag har, men vet inte vad jag får… det kan bli värre än innan också… mycket värre. Egentligen så är det inte någonting att diskutera eftersom jag inte kan ha det så här längre… oavsett risken med en ny operation.
Det här är en väldigt utdragen process och den enda som kan få den att röra sig framåt är jag… problemet är bara det att jag inte är något bra på att jaga på doktorerna. Jag vet inte hur jag ska göra faktiskt, jag är helt rådvill. Även om jag inte klarar av att stå eller gå en längre stund så ska jag i alla fall vara ute en halvtimme i solen idag. Jag har ju väldigt låg d-vitaminnivå och äter tillskott, men det måste till sol för att aktivera d-vitaminerna enligt de lärda. Jag känner också att humöret stiger när jag är ute i solen och det är ju inte så konstigt, det känns ju hoppfullt med vårkänslorna som ligger i luften nu. Vart jag än tittar så är det en massa tecken på att vintern sakta släpper sitt grepp om oss, och det känns ungefär som att – ja, jag överlevde vintern…
Jag ska försöka att skriva ihop ett brev till polisen där jag överklagar beslutet att ta mina vapen ifrån mig. Jag behöver verkligen ett mål och vad kan vara bättre än att komma igång med skyttet i vår igen. Det är jättetrevligt att umgås med alla skyttar på banan och det gör verkligen gott i min själ att ha några att som delar ens intresse runt mig. Dessutom så är det jättekul med skytte, även fast det kan vara lite dyrt med ammunition till de grövre kalibrarna, men det är därför jag koncentrerar mig på en klass med en klen kaliber… då räcker det med ungefär trettio kronor per träningstillfälle, och det är ju överkomligt eftersom det inte är så många träningar per säsong.