Idag var det kalas
söndag den 1 mars 2015.
Jag har tänkt en del på min handläggare på försäkringskassan de sista dygnen. Jag är inte arg eller besviken på henne eftersom hon bara utför någon annans order… men var drar man gränsen på vad som är ok att göra på en överordnads order? I Tyskland under andra världskriget så utfördes det en massa grymheter på civilbefolkningen, mestadels judarna, men även en hel del andra människor som nazisterna tyckte var olämpliga att ha i deras samhälle. Jag ska inte göra en massa paralleller till nazityskland, utan jag vill bara komma till om det är rätt att utföra en order om den är fel eller olämplig, ja eller rent av vedervärdig.
I rättegångarna vid Nürnberg så svor militärer och politiker på att de var oskyldiga eller att de inte visste vad som föregick ute i det tredje riket under rikskanslerns makt, men det konstaterades att de hade ansvaret för sina handlingar och de flesta hängdes inom två veckor efter avslutad rättegång. Med lägervakterna som deltagit i grymheter av sällan skådat slag, så lät det på dem som att de var oskyldiga… de följde bara order sade dem. De fick inte någon storslagen rättsprocess som föregicks i Nürnberg, men det var en rättsprocess där de dömdes som ansvariga för sina handlingar… att följa order är ingenting som gör skulden mindre, och de dömdes därefter, många har rättvist ruttnat bort i fängelser, för döden var många gånger för milt som straff.
Åter till min handläggare på försäkringskassan… jag kan inte vara bitter på henne, men om det hade varit jag som fick en order att göra något som jag tycker är fel eller orättvist, då hade jag aldrig utfört den… och det skulle även gälla mindre allvarligare saker än att utförsäkra en sjuk medmänniska och ödelägga dennes liv. Jag funderar på att skicka min blogg till försäkringskassan så att de kan följa min vardag, även om det inte framkommer riktigt där hur jag lider av min värk, och framförallt inte hur den hindrar mig från att ens göra de saker som jag nödvändigtvis måste utföra, som att åka till läkare, kbt, psykologen, handla mat och så vidare.
Jag tror fan att jag gör det… vad kan hända? Det kanske vore till hjälp för dem i deras kamp för att göra ett bättre jobb, och att lära sig att skilja på arbetsföra och icke arbetsföra människor. Det kanske vore det lättaste för mig i alla fall… kanske ska skicka länkarna till min blogg/dagbok till både försäkringskassan, doktorerna, arbetsförmedlingen, psykologen och socialtjänsten… så får de en tydligare bild av mig och mina problem.
Idag var det kalas för min yngsta grabb, han fyllde tjugo år idag. Det blev en lång dag för rygg och bäcken, men även huvudet var mörbultat efter de tre timmarna som kalaset varade. Det blir säkert en lika jobbig kväll och natt som igår nu, men det är det värt… eller nästan värt det i alla fall. Jag hade en mardrömsförmiddag idag vad gäller värken. Den taktiken som jag har lagt upp vad gäller att rida ut det värsta smärtgenombrottet är att sova… inte för att det alltid går att somna, men oftast så somnar jag när jag lägger mig, antagligen på grund av att jag alltid har sovit för lite, eller för upphackat, ytligt, oroligt på grund av värken främst, men även depressionen och ångesten spelar in såklart.
Ibland så undrar jag hur länge en människa klarar sig utan livskvalitet… man borde ha vissnat snart?