Jag kommer att ligga kvar i min säng resten av mitt liv
torsdag den 5 mars 2015.
Det var länge sedan jag kände mig så här uppgiven och ledsen… jag kommer inte ens ihåg när jag grät sist men det har jag i alla fall gjort nu… i två dagar. Jag har hoppat av KBT:n eftersom jag har för ont för att sitta i en bil eller buss ända dit… det är inte värt det för jag blir mer nedstämd av den ökade värken faktiskt. Jag har även brutit kontakten med min psykolog, för hon är totalt värdelös. Jag har kommit på att det bara är jag som kan ändra på mig själv eller hjälpa mig själv… och jag har verktygen för att göra det så jag behöver egentligen inte någon hjälp.
Eftersom jag har ont och är nedstämd så blir det svårt att komma ut och göra någonting skoj eller träffa människor som man gillar. Jag håller på med sportskytte och det är något som jag verkligen har sett fram mot och det har varit ett av mina mål att kunna börja med det igen. Nu kommer jag aldrig att kunna skjuta igen tyvärr, och det är tack vare min psykolog som var tvungen att anmäla att jag mår dåligt psykiskt eftersom jag är nedstämd och har kronisk värk. En anmälan gick till polisens vapenregister och eftersom jag har vapen och tränar och tävlar med så skulle de beslagtagas.
Måndag morgon när jag låg och sov vaknade jag av att två uniformerade poliser med vapen och allt stod bredvid min säng… gissa om jag blev chockad. Vi ska hämta dina vapen sade de… du är inte frisk och ett beslut är fattat av polisen att omhänderta din sportskytteutrustning. Jag snubblade upp ur sängen och gjorde nog ett väldig dåligt intryck på poliserna. Poliserna var snälla och artiga, men de kunde ha gjort det här lite snyggare. Att ha en polisbil på infarten och flera poliser i sitt hus ser ju inte så kul ut för grannarnas skull. Min familj är redan utsatt för smutskastning och ryktesspridningar på orten, av flera påhittade orsaker.
Om polisen hade varit lite smidigare så skulle de antingen ringt innan så att jag kunde ha plockat fram vapnen i tid och ordnat med alla praktiska detaljer, men som jag förstår det så vill de ha ett överraskningsmoment eftersom det kan uppstå en farlig situation med en desperado eller ett psyko. Nu är ju jag inte något psyko eller så, och om de hade talat med min läkare så hade de ju kunnat verifiera det också. Jag har legat i min säng sedan det här inträffade, och jag har gråtit och ältat det här varenda vaken stund, och jag vaknar hela tiden så sömnen har verkligen blivet sämre än innan. Jag har fått en ny remiss till psykiatrin, men jag kommer hellre att ligga kvar i min säng resten av livet än att ta kontakt med psykiatrin i någon av dess form.
Min husläkare fick ett jättehotfullt brev av psykologens avdelningschef där hon beskyllde min läkare för att inte ha tagit mina besvär på allvar och anmält mig till polisen så att mina vapen beslagtogs. Min husläkare har skickat två remisser styck till två psykiatriska avdelningar det sista året… alla har avslagits med… patienten har adekvat hjälp, och du kan väl skriva ut en medicin till honom som heter… det var svaren som kom tillbaka till henne det. Nej jag vill inte veta av psykiatrin överhuvudtaget, och om jag mår så dåligt att jag vill avsluta mitt liv, då gör jag det själv. Försäkringskassan hade redan slagit mitt liv i spillror, och att jag nu får min sista hobby krossad av polisen efter en jävla nyutexaminerad psykologs skränande… det var droppen.
Jag kommer att ligga kvar i min säng resten av mitt liv, vill dom ha mig härifrån så får de bära ut säng och hela helvetet. Jag kommer att uppfattas som antagligen väldigt psykiskt sjuk, eller jävligt barnslig, men det skiter jag i faktiskt… jag orkar inte mer, jag har fått nog. Jag får se om jag orkar skriva något i den här dagboken jag har, egentligen så borde jag inte det för att det kanske kommer bli någon slags kartläggning av mig om det är så att jag vill bli friskförklarad så att jag kan fortsätta med min sport, hobby, sociala liv som skyttet har givit mig. Jag är konstigt nog mer ledsen än deprimerad just nu, och på något sätt är det mindre jobbigt att vara ledsen än att vara nere och ha ångest. Jag vet att jag skriver saker i affekt, men det är bara tomma ord. Jag har skrivit att jag borde gå in på försäkringskassans eller regeringens kontor och skjuta eller elda upp mig själv som en protest mot sjukförsäkringslagen, men det är bara ett uttryck för min frustration över min litenhet och maktlöshet inför jätten försäkringskassan som bara säger nej och avslår min ansökan om sjukpenning.
Det är ju horribelt, jag klarar ju inte ens att åka bil eller sitta upp… ändå säger de att jag är frisk som en nötkärna och kan jobba heltid med något jobb. De skulle kanske undersöka det hela lite nogare så kanske de kommer se sanningen. De kan ju börja med att tala med mina nära och kära. De kan passa på att fråga dem om hur de mår när deras far, eller man, bror, son eller vän, ligger i sängen för det mesta, och de få gångerna han gör någonting som till exempel handla mat, gå på kalas eller liknande så är han sängliggande i svåra smärtor. De kanske skulle se mig på kvällen när jag har varit hos min läkare eller suttit med vid matbordet en måltid… de kanske skulle se mina ansiktsuttryck när jag har som ondast på dygnet… eller fan ta dom förresten, jag skiter i vilket… hela samhället kan fara åt helvete, jag vill inte vara en del av det längre nu… jag klarar mig själv, eller jag klarar mig inte, så får det bli.