Jag måste ju göra någonting NU
måndag den 16 mars 2015.
Ligger i min säng och väntar på att klockan ska bli halv nio så att jag kan ringa min doktor, inte för att jag vet vad hon kan göra för att hjälpa mig men något måste jag göra för jag står inte ut med smärtan längre. Jag har ju redan mitt plåster med metadon och äter även lite tramadol, men det verkar inte ha någon effekt, så jag vet inte om det är dags att testa lite högre doser med nervmedicinerna. Jag tror att det är en slags epilepsimedicin som jag har, men jag har nog en väldigt liten dos så man kanske ska öka den. De här morfinpreparaten vet jag inte om jag törs öka dosen på, för jag vet hur jävla dåligt man mår av dem.
Något måste jag i alla fall göra, för annars ger jag upp… jag orkar inte en dag till så här. det som är lite konstigt är att jag faktiskt inte mår jättedåligt rent psykiskt… snarare känns det rätt så normalt i själen, förutom stressen som värken orsakar. Det är så pinsamt att ringa min läkare för det känns som att jag ska bli sedd som en inbillningssjuk människa snart. Tyvärr så kan jag inte klara det här själv, men jag kommer inte att söka hjälp för min själs skull. Allting som har med psykiatrin att föra vill jag undvika… jag har ju redan fått känna på konsekvenser som mitt psykiska tillstånd orsakat, jag tänker på det här med mitt skytte och polisens tillslag mot mig där de hämtade mina vapen.
Igår kväll så hade jag en djävulsk värk i benen, jag höll faktiskt på att bli galen… nästan så att jag tänkte ta en dubbel dos med värktabletter, men jag vet hur dåligt jag mår när medicinen går ur kroppen… det blir ökade utsättningssymptom när man minskar dosen. Nu ska jag ringa doktorn för klockan är halv nio… strax tillbaka.
Jaha, som vanligt så svarade inte doktorn… eller svarade är fel ord, hennes telefontid var redan fylld för idag… och det är väl konstigt med tanke på att telefontiden började för en minut sedan. Det fungerar väldigt sällan att komma fram till läkarna på vårdcentralen tyvärr, och på något sätt så känns det värre att söka för samma sak om och om igen, men vad gör man när värken är lika svår och faktiskt bara ökar vartefter tiden går. Jag prövar att ringa sköterskorna istället så får de be min doktor ringa mig när hon får tid… och helst idag, vilket jag inte tror att hon kommer att göra.
Jag vet inte om jag ska skicka iväg ett mail till min ryggkirurg om att få diskprotesoperationen gjord, eller om det bara är dumt, för det kan ju faktiskt bli värre också… men jag vet inte, känner mig väldigt ambivalent i det fallet. Jag måste ju göra någonting NU, det fungerar inte längre, jag orkar fan inte gå så här dag ut och dag in. Jag har faktiskt lite misstankar om att det kan vara någon annan orsak än ryggen som orsakar min värk eftersom den är så massiv och liksom värker i hela underkroppen… där benen är värst. Jag har funderat på något neurologiskt som MS eller kanske fibromyalgi … kan det vara ifrån dålig blodcirkulation pga. snusningen?
Rygg och benvärken blir ju sämre när jag sitter eller har suttit på dagen, den blir också värre om jag har försökt att stretcha eller böjt mig framåt mycket, eller mycket och mycket... det räcker med en enda gång faktiskt. Ibland ökar värken helt omotiverat och utan att jag kan koppla det till någonting överhuvudtaget. Värken är faktiskt helt jävla konstigt nyckfull, jag hänger inte med i svängarna alls. Nu fick jag i alla fall tag på en tid hos min läkare idag, så jag ska se till att jag säger som det är… jag orkar inte med så här mycket värk längre… och jag måste söka hjälp nu, för varenda jävla kväll så säger jag att nu får det räcka… jag måste ha hjälp.
Det är samma sak varje morgon, jag vaknar upp med en värk som är mycket hanterbar, så då tänker jag att jag kanske inte behöver mer hjälp just nu… men så kommer kvällen och man håller på att avlida av den massiva attacken eller smärtgenombrottet kanske man ska kalla det. Jag ska säga sanningen till min doktor idag… det får vara slut på min oförmåga att be om hjälp. varje gång jag träffar läkare så skriver jag ner problemet med värken och lallar med doktorn och säger att jag grejar värken med de verktygen jag har… men det gör jag inte, inte längre i alla fall, och det är ju det som räknas… nuet… jag behöver hjälp, så är det bara, fan att man inte ska erkänna det inför sin egen läkare… fegt är det.