Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

Psykiskt störd uteliggare på nudlar

Publicerad 2015-03-07 12:10:43 i Allmänt,

lördag den 7 mars 2015.

 

Det var ju meningen att jag skulle rehabilitera mig hos en sjukgymnast, men eftersom jag inte har någon annan inkomst än socialbidrag blir det ohållbart kostnadsmässigt med resorna dit. På ett sätt så sänker försäkringskassan sig själva med deras utförsäkringar… när de utförsäkrat sina sjuka medborgare så att de blir precis som mig, det vill säga utslagna ur samhället så kommer det inte in några pengar alls från den utslagne, och det kanske resten av dennes liv. Jag hoppas att komma tillbaka i arbete igen, men om jag ska vara ärlig så känns det bara längre och längre bort från verkligheten.

I början av min sjukskrivning så kändes mina mål nåbara, men nu känns det som att jag för alltid har ändrats till en loser, en utstöt, ett socialfall. Den senaste veckan med polisraiden och beslagtagandet av mina tävlingsvapen och det faktum att de omyndigförklarat mig genom att klassa mig som en medborgare utan god vandel, ja en som man alltså inte kan lita på för att han är nedstämd, ja denna vecka har verkligen fått mig att känna att det bara är att ge upp allting vad normalt liv heter. Jag skäms över att behöva hjälp från socialen, och jag antar att eftersom inte försäkringskassan anser mig sjuk så är jag bara en fuskare, eller en lat jävel som inte vill jobba för att han har lite ont i kroppen.

Jag är en fattig, skitig, parasit som egentligen inte är värd att försöka rädda, eftersom jag förmodligen bara kommer att vara en belastning för samhället för resten av mitt liv. Jag är tyvärr absolutist och har varit det de senaste tjugo åren, men nu funderar jag på att börja dricka också, så man verkligen går in i sin nya roll i samhället. Antagligen så sprids det nu en massa skvaller på byn att jag är dels ett socialfall och dels en psykisk störd galning som inte ens får ha sina vapen kvar. Jag antar att jag kommer att bli mer komfortabel med min nya roll i samhället ju längre tid som går, men det är en konstig känsla att tänka tillbaka två år i tiden när man hade bil, båt, motorcykel och ett jobb som var välbetalt och man träffade sina kamrater på klubben, sina arbetskamrater och så vidare.

Ok, jag har tak över huvudet än så länge, jag kan äta mig mätt på mina nudlar och jag har råd med kaffe, så jag har väl det i alla fall bra mycket bättre än väldigt många i världen vilket i sig inte är en tröst för mig, men det är ändå faktum att det är så. Sista ordet är inte sagt i mitt ärende hos försäkringskassan, för socialtjänsten har anställt en expert på försäkringsmedicinska frågor och han ska hjälpa dem att överklaga mitt ärende till kammarrätten eller om det heter förvaltningsrätten, jag kommer inte ihåg vilket faktiskt. Angående mina resor till en sjukgymnast så ska jag söka färdtjänst, men jag blev tvungen att ställa in mitt möte med den som har hand om det på kommunen eftersom jag hade en sådan svår värk då.

På måndag har jag fått en ny tid att träffa han som håller i ansökningarna om färdtjänst, men som det känns just nu så blir det svårt att ta mig dit på grund av att jag har så svårt att sitta i en bil och att åka kommunalt fungerar inte heller. Om jag kan få min son att övningsköra dit så att jag kan ligga i framsätet med nedfällt ryggstöd så kanske det går bättre, men någonstans i mitt inre säger en röst att jag bara ska ge upp allting och skita i det också. Jag har tänkt tanken på att ge upp och bara sluta att betala mina räkningar så att allting hamnar hos kronofogden och man slipper ha ett enda spår kvar av att man en gång hade ett bra liv, med hus och bil och allt som hör normalt leverne till.

Om jag inte hade haft barn så hade jag bara gjort så och låtit mitt liv gå till kronofogden. Jag skulle ju få lite pengar över när de sålt alla mina ägodelar och för dem skulle jag ha köpt antingen en liten husbil eller ett armetält med en kamin i så att jag kunde bo i skogen någonstans. Nu har jag ju både barn och barnbarn, systrar och bröder och en far som jag inte kan svika. Om jag skulle låta allt rinna ut i sanden och bara bli hemlös eller en uteliggare så skulle de bli oroliga över mig, och det vill jag inte att de ska behöva bli… livet är ett fängelse och man äger inte sitt liv ens… så är det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela