Tid för sorg
25 mars 2015.
Nu ska jag strax åka till dottern och mina små barnbarn. Jag känner mig lite illa till mods när jag tänker på de små gullungarna, de kommer säkert att vilja berätta att deras pappa är död, och det känns som att det kommer att bli jättejobbigt att höra… eller svara på. Det är en sådan tragedi och det har liksom inte riktigt sjunkit in ännu… och jag antar att det är det bästa att låta sorgen och känslorna komma, men jag har så svårt att låta dem komma. Allting som är jobbigt eller gör ont i min själ stänger jag ute… det spelar inte någon roll om jag verkligen vill känna… det tar stopp.
Jag tror att mycket av mitt ältande och grubblande skulle bli mycket bättre om jag bara gav upp och släppte fram känslorna… det går så otroligt mycket energi åt att kämpa emot det som är jobbigt, och jag tror att det skulle bli lugnare i min själ om jag bara slappnade av och kände… även det som gör ont. Jag har på en väldigt kort tid varit med om så många förluster av nära och kära och det känns som att alla de känslorna ligger uppdämda i mig och tynger mitt hjärta. Det fanns inte något tillfälle att sörja min son när han gick bort, ja det fanns liksom inte någon plats för min sorg när jag skulle ta hand om alla ledsna runt omkring mig
Jag hoppas att min dotter vågar släppa ut det som gör ont… hon verkar nämligen stänga sina känslor inne… hon har ju inte något val eftersom hon är en mor. Det gäller att få henne att förstå att vi finns där och att det är ok att inte orka allting eller vara käck och glad jämt. Min lilla gumma, det gör verkligen så ont i mitt hjärta… och barnen, de som avgudade sin pappa, och var så stolta över att ha en så häftig pappa. Jag hoppas att allting blir bra igen, på något sätt måste det gå.