Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

vad ska jag göra?

Publicerad 2015-03-29 08:53:16 i Allmänt,

söndag den 29 mars 2015.

 

Min dag igår var ett rent helvete, men kvällen var tio gånger värre. Värken var total igår, jag har inte upplevt den så starkt på länge… väldigt länge. Sist jag hade så ont var efter senaste höftoperationen, men det var en sådan annorlunda värk igår, det kändes som att hela underkroppen stod i brand eller hade varit fryst och börjat tina upp. Jag kan nog närmast likna den vid tandvärk eller benhinneinflammation. Nu när jag vaknade på morgonen så var den helt borta, likaså när jag vaknade vid tolvslaget och samma sak när jag vaknade klockan tre inatt.

Jag måste göra något åt det här nu för annars kommer det att sluta illa… riktigt illa. Jag vet inte hur jag ska göra med operationen av ryggen, tänk om det blir sämre än det är nu, då har jag inget val, då får det bli dödshjälp. Jag vill inte dö, jag vill se mina barn och barnbarn växa upp. Mina barn behöver mig och det är också därför som jag måste göra något nu på direkten. De har ju inte någon pappa nu heller egentligen, det är ju bara ett skal som ligger i sin säng med värk och är helt frånvarande när de pratar med det. Från att ha varit en far som orkade hur mycket som helst till en far som är lika lite närvarande som ett lik.

Jag måste få hjälp snart, mycket snart. Jag ska ju till ryggcentret och träffa teamet där för att bedöma mig och se om jag är lämplig för deras program, men jag är faktiskt väldigt osäker på om jag ens klarar resan dit. Att sitta en timme i bilen enkel resa är väldigt utmanande, så pass utmanande att jag inte tror att jag klarar det mer än någon enstaka gång. Om jag skulle bli bättre av sjukgymnastiken, och det antar jag att jag blir, så skulle jag kanske klara det. Nu så är det ju ett riktigt späckat schema som de ger sina patienter, med föreläsningar, vattengympa, sjukgymnastik, kbt, enskilda samtal och mycket lektioner i ergonomi, smärtkunskap och så vidare.

Förra gången jag gick hos dem så blev det ofta fem tillfällen i veckan om man räknar med träningarna, och så kör man på i tre månader. Min fundering är ju den att man kanske tar en plats på ryggcentrum för någon som kanske är bättre lämpad än mig och det kanske vore bättre att operera sig för att sedan köra deras koncept efter att man är opererad, å andra sidan så kanske det blir så pass bra efter deras program att jag slipper operationen… men det tvivlar jag på. Skit också, jag vet varken ut eller in, hur ska jag göra? Det bästa skulle nog vara att byta doktor och köra på med alla utredningar och undersökningar från början, då kanske den läkaren har lite mer intresse av att lösa mitt fall. Det känns faktiskt som att mina läkare har givit upp med mig, och det får också mig att dra mig från att be dem om hjälp.

Jag kan inte ligga i min säng resten av livet… det lär inte bli så långt då, eller särkilt roligt. Jag har inte något liv faktiskt, det här är inte människovärdigt… det skulle bli klassat som djurplågeri om jag vore ett husdjur. Jag skulle behöva diskutera med någon om det här dilemmat för jag kan inte fatta det beslutet själv känns det som. Samtidigt som jag vill försöka med sjukgymnastik en gång till innan jag opererar, så känns det som att jag inte orkar tre månader plus väntetid innan jag ger upp. Visst kommer jag att orka leva tre månader till, men att sitta i en bil i två timmar fem gånger i veckan kommer att bli omöjligt. Som det känns nu så får det bli en operation… jag skriver ett brev till min kirurg och frågar om det finns möjlighet att bli opererad med kort varsel… helst inom en månad. Jag behöver bara gå på dotterns mans begravning, sedan kan han karva i mig, japp så får det bli.

Frågan är bara den om det verkligen är rätt metod att sätta en diskprotes… jag skulle nog vilja att han skruvade ihop hela ryggen med en steloperation. Eftersom jag redan är stelopererad på tre nivåer så behöver han bara steloperera de nedersta diskarna… dvs. L3-L4 och L4-L5 och L5-S1, om han nu går med på det. Han trodde ju att det var L3-L4 som orsakar mitt problem och ville därför sätta dit en diskprotes där, men samtidigt så känner jag på mig att det även är de nedersta nivåerna också som orsakar mina problem.

Min kirurg var inte så sugen på att operera fler nivåer än den som vi fick utslag på vid diskografin… tyvärr, för jag känner det som om någon av de nedre jävlarna jävlas med mig… det kan inte bara vara en enda fjuttig disk som orsakar värken i så stora delar av underkroppen… särskilt benen. Jag får domningar i huden på utsidan av ett ben när jag ligger ned men det har jag aldrig heller berättat för min kirurg. Inte heller har jag berättat att när jag byter kroppsläge i sängen så håller jag på att pissa och skita på mig känns det som… de musklerna bara slappnar av helt plötsligt när jag byter från t.ex. ryggliggande till sidliggande i sängen… helmysko.

Jag känner mig också ”kall” runt knäna och även i övriga benen också förresten. Kylan är dessutom smärtsam som kyla kan vara om den är riktigt kall. Det både brinner och kyler, jag kan nästan inte skilja känslorna åt, man kan också säga att det svider i benen, men kyla är det som jag tolkar det som först och främst. Om man har gått ut i vattnet när det är tio grader i havet så känns det ungefär likadant. Kall kyla som svider… inte skönt utan obehagligt och smärtsamt. Det är svårt att koncentrera sig med värk i kroppen. Det är synd att värk inte går att mäta, för som det är nu så finns det inte ett enda bevis på att jag har ont i kroppen, vilket såklart försäkringskassan utnyttjar. Jag hatar värk.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela