hjärnan skulle vi nog klara oss utan,
måndag den 11 maj 2015.
Ligger och funderar på hur i helvete jag ska få allting att gå ihop… både vad gäller det ekonomiska och självaste livet. Det ser ju rätt så mörkt ut om man önskar sig ett normalt liv… det beror på vad man anser är normalt, och även vart och när man lever. Jag har verkligen fått erfara hur det är att vara sjuk och fattig enligt vår standard, men om man jämför hur någon i tredje världen ser på saken så hamnar min nöd i skymundan… verkligen.
Jag har tak över huvudet och jag går väldigt sällan hungrig, även om jag får äta väldigt spartansk kost… och kanske inte helt enligt kostcirkeln, men jag är ändå lyckligt lottad. Om jag inte skulle lida av min värk så skulle jag nog kunna påstå att jag hade ett bra liv med ett rikt innehåll. Som det är nu så har jag så svårt att umgås med vänner eller familjen eftersom min kraft inte räcker till. Med kraft menar jag förmågan att uthärda värken någon längre stund, och även om jag lyckas uthärda den under säg ett kalas, så betalar jag med en djävulsk värk efteråt.
Jag vet vad jag har framför mig idag, och det skrämmer mig och gör mig nästan handlingsförlamad. Jag behöver ju handla mat idag för kylskåpet är verkligen tomt. Det är en vecka sedan det fanns någonting ätbart där, om man inte räknar morötter eller mjölk som mat. Min son hade i alla fall handlat med sig korv och potatisgratäng som han bjöd på… jag sade till honom att han skulle äta den själv och spara det som blev över till matlåda, men han tog illa vid sig, så jag var tvungen att äta det han tillagat. Jag tänker hela tiden i kostnader, vilket förstås är jobbigt för de runt omkring mig eftersom jag tänker högt… eller pratar för mig själv.
Det är lite pinsamt när jag går och handlar, för jag kommer på mig själv med att gå och småprata och diskutera mina inköp med mig själv. Jag tror faktiskt att mycket av det beteendet kommer ifrån att jag verkligen inte har någon jag kan prata med eftersom jag sällan orkar koncentrera mig på en tvåvägskommunikation som faktiskt ett samtal är. Jag känner mig som världens ensammaste människa egentligen, fast jag är omgiven av andra människor jag älskar så kan jag inte dela mina innersta tankar med någon, vilket ökar trycket och påfrestningen på mitt psyke så till den grad att det blir jobbigt… mycket jobbigt.
Nu skall jag försöka att ta mig iväg… ditt eländiga smärtmonster… vik hädan ditt avskum, jag är inte rädd för dig… för du är bara elektriska signaler som tolkas som ett monster i mitt huvud… hjärnspöke. Alla intryck som man får in är ju blott signaler som tolkas av en ca ett och ett halvt kilos grå klump med sina vindlingar och triljoner nervceller som fyrar av sina synapser… svamplik i konsistensen och rätt oaptitlig till sitt utseende… hjärnan skulle vi nog klara oss utan, den ställer till det rätt så mycket för oss. Mot affären och striden mot smärtmonstret… marsch.