min objudna gäst
söndag den 10 maj 2015.
Människans psyke är bra underligt… jag har givit upp varenda dag i flera år nu och ändå är jag kvar och kämpar fast jag inte orkar en dag till. Jag hade en hyfsad dag i går men den här dagen verkar bli lite jobbigare. Jag antar att det är det här gråa vädret som drar ner stämningsläget en aning. Jag lyckades få till två stycken promenader igår, men det var tack vare min frus tjat som de blev av… annars hade jag inte klivit ut sängen antagligen.
Jag blir jättestressad av att hon tjatar på mig, men jag har sagt åt henne att det är bra att hon tjatar för annars blir jag nog helt passiv, å andra sidan så kanske det är tack vare att jag känner mig stressad av att veta att hon kommer att tjata på mig, som jag blir paralyserad och inaktiv? Det är svårt för mig att stålsätta mig inför det som är ansträngande och jag tror att det mest är rädslan för att få ont som hindrar mig. Det är inte direkt någon rädsla, för jag känner mig inte rädd för den utan det är huvudet som motarbetar mig och försöker få mig att inte röra mig i onödan.
Det skulle verkligen vara på sin plats med någon slags transformation av mitt sinne, något som fick tillbaks den där envisa och kämpande killen som jag en gång var. Jag är fortfarande kämpande och envis, men inte vad det gäller det rent fysiska… jag gör ju bara de saker som är absolut tvunget att göras, sen så är det stopp. Jag har tusen saker som egentligen är tvunget att göras, men jag grejar inte det. Det är mest saker med huset som skulle behöva fixas… det faller snart ihop. Taken börjar läcka in, och det förstör ju hela huset inom kort.
Helt ärligt så tror jag att jag skulle klassas som någon som har gått in i väggen… men jag vill absolut inte att det är något som skrivs in i mina journaler, främst på grund av att jag vill ha tillbaks min sportskytteutrustning. Det är lite speciellt med att vara stressad av värk under en så lång tid som jag har varit, man blir ju utbränd, men det är ju inte direkt av en stress som känns som stress, utan det är bara det att man aldrig får vila från värken och att det tar emot när man ska göra den minsta lilla grej. När jag ser tillbaks på mitt liv de sista tjugo åren så förstår jag inte hur jag orkade med att arbeta och ta hand om barnen utan att kollapsa.
Vartenda litet ögonblick under minst tjugo år har jag varit medveten om min objudna gäst. Den har varit med mig under barnens födelse, min mors begravning, sonens död, ja faktiskt under varenda liten händelse under min vakna tid. Det är ofattbart många ögonblick på tjugo år… tiotusentals… kanske miljoner… det är ofattbart hur jag överlevt hittills. Jag antar att jag kommer ha hundratusentals ögonblick till innan jag slutligen slipper värken, men jag hoppas ändå på att de ska bli färre… ja till och med att försvinna helt, men det är nog bara en chans på miljonen att det sker.
Det är bara att kämpa vidare… det finns inget bättre alternativ tillgängligt tyvärr…