mitt sista hopp
torsdag den 28 maj 2015.
Jag hade den värsta mardrömmen inatt, jag drömde att polisen trängde sig in i mitt hem precis som de gjorde när de tog mina vapen. Det var jävligt obehagligt och jag blev klarvaken, vilket i sin tur gjorde att värken satte igång för fullt. Jag tror att den incidenten påverkade mig mer än jag förstod, det kändes ju som ett övergrepp på mig. Jag tycker att det är obehagligt med poliser i den bemärkelsen att det alltid känns som att man är skyldig till något brott när man råkar ut för dem… även om man har rent mjöl i påsen.
Jag höll på att knäcka ihop igår kväll på grund av min värk. Den var egentligen inte jättekraftig men det kändes så jävla hopplöst och jag är så osäker på om en operation av ryggen kommer att hjälpa mig så mycket. Det kanske är den där jäkla si-leden som är boven i dramat… förmodligen inte bara den, men jag undrar om det är den eller någon av mina nivåer i ryggen som är orsaken till att leden låser sig och värker så in i helvetet. Jag ska i alla fall försöka gå en ordentlig promenad när jag är klar med att betala räkningarna.
Det här med räkningarna är så stressande att jag mår dåligt. Jag har ju inte råd att betala alla räkningar om vi ska ha råd med mat för resten av månaden, och det känns jobbigt. Att vara utförsäkrad är ingen lek… vad konstigt att man har mått så dåligt att man helst hade velat vara död. Nu kommer jag aldrig någonsin mer att vända mig till psykiatrin eller nämna för någon doktor att jag är nedstämd eller trött på att leva… det har orsakat mer lidande än det har hjälpt mig faktiskt. Jag ska träffa min psykiatriker i slutet av augusti så att han kan friskförklara mig, han kunde inte göra det tidigare för han ville att man ska må bra i minst ett halvår innan man kan anses som frisk.
Om jag ska vara helt ärlig så tänker jag ofta att det vore skönt att få somna in… och det är helt beroende av värken och inte någonting annat. Förresten så är det såklart jobbigt med det här med utförsäkringarna och vårt utanförskap som grämer en och får en att må dåligt. Det ä faktiskt som att säga att jag och min fru är fuskare som inte jobbar för att vi inte har lust… det är den känslan som jag får, och det är otroligt förödmjukande och får mig att må skit eftersom det inte finns något som jag hellre vill. Jag skulle ta vilket jobb som helst om jag klarade av det, men värken gör så att jag inte fungerar.
Jag måste göra operationen av ryggen, det är nog mitt sista hopp. Om jag inte kommer tillbaka i arbete så kommer mitt liv i stort sett vara meningslöst… det kommer inte att fungera att bara gå hemma i evigheter, det kommer att bli min död. Jag skäms över att vara sjukskriven, men om jag skulle bli förtidspensionär så skulle det bli ännu värre. Jag vill inte ha en osynlig sjukdom… jag tror att människor tänker att jag ser jättefrisk ut eftersom jag alltid är glad och positiv när jag träffar andra människor utanför familjen… det är min grundinställning i livet att vara positiv, så det ser nog ut på mig att allt är som vanligt.
Jag skäms över att inte kunna reda mig själv utan att få hjälp av samhället… jag är värdelös för det här samhället som det är nu.