rätt väg att gå
söndag den 17 maj 2015.
Jag har lyckats vara rätt så social den senaste veckan… i alla fall med mina mått mätt. I torsdags var jag till syrran på kalas, vilket var jättemysigt, fan vad jag hade längtat efter mina syskon kom jag på. Det var supernice och även om min rygg och mitt bäcken plågade mig ordentligt så var det värt varenda sekund av värk. Igår så hade jag dessutom besök av son och dotter med deras barn, vilket också var trevligt, men jag hade jävligt jobbig värk, så det blev rätt så jobbigt och inte jättelyckat för min del tyvärr.
Jag blir bara sämre och sämre i min bäckenled, det gäller även ryggen och jag tror att det är främst min inaktivitet som orsakar det. Jag måste försöka att komma igång med mitt promenerande åtminstone, annars kommer det här att sluta illa. På måndag ska jag försöka att få tag i min läkare för att få ett intyg till mina vapenlicenser, det är sista veckan som jag har på mig att ordna fram någonting som visar att jag faktiskt är lämplig som vapeninnehavare. Jag mår faktiskt bättre än på länge just nu, även om jag mår sämre än på länge vad gäller min värk.
Min nedtrappning av värkmedicinerna går superbra, jag har faktiskt slutat med allt utom Lyrica och saroten som jag tar fortfarande… men jag ska försöka att sätta ut de med när jag har lite mindre värk… om jag får mindre värk vill säga, för annars så sätter jag ut dem ändå. Jag velar verkligen vad gäller ryggoperationen… ena stunden är jag bergsäker på att det är rätt väg att gå, för att i nästa stund vara tveksam på att det är rätt väg att gå… jobbigt. Nu ska jag försöka att ta mig ut i spöregnet för att promenera med hundarna, men jag skulle helst vilja ligga kvar i sängen, i alla fall tills det slutar att regna.
Varje dag säger jag till frugan. och mig själv att nu jävlar ska det bli andra bullar… nu ska jag fan i mig promenera tre gånger om dagen och äta vettigt, men det har jag inte lyckats införliva tyvärr… jag är för klen i psyket just nu, men jag hoppas att jag ska få kraft från någon högre makt… då jävlar ska det bli träna av, då ska jag bli stark och frisk så att jag kan börja jobba igen, jag skulle kunna jobba med vad som helst om det fungerar med kroppen… bara jag får jobba och komma hemifrån och slippa skämmas över att man är en bidragstagare och belastning för samhället.