Fredag den 27 november.

 

Det slog mig som en blixt från en klar himmel… det är inte min sjukdom som gör att jag inte har rätt till sjukpenning, det är bristen på kunskap hos den läkare som skrivit sjukintyget tillsammans med en brist hos mig att förmedla mitt tillstånd till läkaren. Jag har också kommit på att det är fel av försäkringskassan att vägra mig sjukpenning under den tiden som förflutit sedan jag fick avslaget. Den information som jag fick muntligen över telefon var att jag bara behövde skriva in mig hos arbetsförmedlingen och fortsätta att skicka in intyg till försäkringskassan.

Då jag skickat in otaliga med intyg efter avslaget så borde någon ha kunnat kontakta mig angående detta. Jag var i kontakt otaliga gånger med försäkringskassan men fick bara svaret att jag var tvungen att vända mig till min handläggare. När jag kontaktade min handläggare sade hon att jag inte hade henne som handläggare längre utan fick ta kontakt med kundtjänst under tiden. Vid detta tillfälle var jag väldigt starkt påverkad av stress eller depression, hur som helst så klarade jag inte ens att fylla i en enkel blankett, vilket jag påtalade för min handläggare.

Det var när jag så småningom frågade om jag kunde få en handläggare och träffa denne tillsammans med min handläggare på socialtjänsten, som sanningen gick upp för mig. För att få en handläggare på försäkringskassan så måste du ha ett ärende hos oss fick jag till svar. Jag har ett ärende hos er svarade jag, men kvinnan på försäkringskassan sade att det har jag visst inte. Jag frågade henne hur man gör för att få en handläggare, och hon svarade att det var bara att söka sjukpenning så får jag en handläggare.

Gissa om jag blev chockad när jag fick höra detta… jag har ju ett ärende hos er sade jag, det har du inte svarade kvinnan i andra sidan luren. Jag blev alldeles kall och jag kände hur blodet isade sig i mina ådror… jag bara föll, rätt ner i ett kallt mörker… hjälplöshet blandades med uppgivenhet och slutade med att jag låg i mörkret under mitt täcke och stoppade mina fingrar djupt in i öronen för att stänga ute allt ljud… fast det ljud som gjorde ondast i min hjärna var det ljud som mina tankar använde sig för att skära djupa jack i min hjärna och i min själ.

Om inte denna kalldusch hade sköljt över mig just då så hade jag nog ännu levt i tron om att jag hade ett ärende hos försäkringskassan. Jag gjorde min anmälan efter jag återvänt till den smärtsamma verkligheten från mitt relativt trygga skydd i mörkret under mitt täcke. Nu fick jag en handläggare på försäkringskassan och hon verkar vara jättebra, men det hjälper ju inte mig jättemycket antar jag… hon har ju sina direktiv och jag har värdelösa läkarintyg och en sjukdom som inte syns… om man inte syftar på mina ärr efter operationerna.

Jag var innan min första höftledsoperation även inskriven på ett projekt som arbetsförmedlingen och försäkringskassan hade tillsammans och jag tror att de har en hel del insyn i hur jag mådde vid den tiden. Mitt problem är ju min värk och det är den som är handikappande för mig. Värken kommer främst när jag sitter men även när jag står, går eller rör mig. När värken skriker i mitt huvud hela tiden så fungerar ingenting… jag hör inte vad folk säger, det är ett konstant surr i huvudet, det svider rent fysiskt och jag kan inte ens läsa en enkel text eller följa med i ett samtal.

Vid ryggläge och sömn så minskar min värk rejält men försvinner inte. Under de operationer jag gjort av höftlederna så har det varit en enormt svår värk från dessa… men ändå var det största problemet under konvalescensen min svåra ryggvärk, särskilt de första dagarna när det var svårt att ta sig upp ur sängen och sträcka på kroppen. Det var en riktig mardrömstid de två första dagarna… och ändå gjorde jag om den totala höftledsplastiken på andra sidan också.

Jag har ju redan opererat min rygg två gånger varav den första operationen var riktigt jävla tuff… den tredje dagen efter operationen var jag beredd att kasta mig från fönstret på sjukhuset, men jag tog mig inte fram till fönstret när det var som värst, tyvärr kan man tycka med facit i handen. Jag är inte speciellt sugen på att operera min rygg en tredje gång, det känns som att det lika bra kan gå åt helvete som att det kan gå bra. Det känns inte så lockande med att ha någon som ska ta sig via magen bak till ryggen och byta ut en disk… och sedan inte ha någon aning om det kommer att bli ett dugg bättre. Jag tror att min kirurg sade att tjugo procent blir sämre än innan operationen.

Även om det finns en risk med operationen så kommer jag att ta den av flera olika skäl.

1.       Om jag ska ha någon mening med livet så måste jag få uthärdlig värk i ryggen.

2.       Om det ska vara mening med livet så måste jag klara av att jobba, helst heltid och fysiskt.

3.       Jag orkar inte med att ständigt vara stressad och oroad över att få mat för dagen och tak över huvudet, särskilt när det gäller fler än mig.

4.       Jag vill inte ha något mer att göra med varken sjukvården eller Försäkringskassan, aldrig mer!

Egentligen räcker det med att någon av dessa punkter inte faller ut till min belåtenhet så skulle jag lika bra kunna dö på operationsbordet och ändå vara nöjd… kanske mer än nöjd, men det beror nog på att jag är så in i själen trött på den här soppan att jag bara vill slippa allt… och då menar jag verkligen allt.

Det går ju inte att med ord förklara för någon utan kronisk värk eller depression hur det är att leva med något eller båda av dessa problem, det är nog en av orsakerna till att man inte har mötts av någon vidare förståelse… inte ens på de smärtmottagningar man varit remitterad till. Om jag inte hade haft någon familj så hade jag nog helst bara lagt mig ner och dött… men nu är man ju tvingad att lida för att inte de ska behöva lida… tragiskt, det är jag som drar det kortaste strået.

Att leva under svår ekonomisk press är mycket tyngre än jag först trodde. Till en början så trodde jag att det bara var att strunta i att konsumera något så var det lugnt, eftersom jag var van vid detta och nästan alltid har försörjt hela min familj på en liten lön, så trodde jag att det var lugnt… men det var det inte. När man har en liten lön så kan man alltid spara några kronor så att det räcker till en present till barnbarnen eller en tv-antenn om den gamla blåst bort… men, inget av detta är möjligt om du lever under riktigt svåra ekonomiska förhållanden… och det stressar i alla fall mig något enormt mycket. Jag som alltid har kunnat köpa presenter till mina barn och barnbarn står numera och håller i ett paket med legobitar för nittionio kronor och har inte pengar till att köpa detta… skitjobbigt.