Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

gör mig hel igen…

Publicerad 2015-12-05 12:03:51 i Allmänt,

lördag den 5 december 2015.

 

Det är tufft att vara människa kan jag konstatera. Jag antar att alla vi människor överöses med problem konstant, men en del tål vad som helst och en del tycker att väldigt vardagliga problem är just bara… vardagliga problem. Antagligen så hänger min depression ihop med det faktum att mina vardagliga problem målas upp som katastrofer i mitt huvud och upplevs då som sådana.

Att bara ta tag i räkningsbetalande, myndighetskontakter eller andra vardagliga sysslor blir som att bestiga Mount Everest för mig. Den tid jag inte gör mina vardagliga sysslor går åt till att oroa mig för just dessa, om och om igen så tänker jag på hur jag ska lösa mina vardagliga problem som för någon vanlig person skulle vara en plättlätt sak att få gjort.

Min värk är nog det som gör att allting blir extra tungt tror jag… eller jag vet det, allt… precis allt genomsyras med värken och oron som följer med den. Jag åkte förbi ett storbygge häromdagen och jag genomfors av en otrolig stark längtan och sorg när jag tänkte på hur mycket jag saknar byggjobben… lukten av nysågat trä eller nygjuten betong är som att lukta på den första brisen från havet efter islossningen, eller att lukta på en nyfödd bebis huvud när man kysser dennes panna och genomfars av lycka och kärlek.

Jag skulle ge nästan vad som helst för att kunna arbeta med kroppen igen… vad som helst. Det är nog först när man inte klarar av att arbeta som man förstår vad viktigt det är med sitt jobb… det är så mycket mer än en försörjning för familjen, det är en identitet, en stolthet, en gemenskap och ett kamratskap som är svårt att nå om man är arbetslös eller som i mitt fall arbetsoförmögen. Ibland tänker jag att jag skulle kunna skriva eller sköta något annat jobb som fungerar när man är sängliggande, men problemet är ju mer än så… jag har ju inte någon ork eller fokus när värken suger musten ur mig.

Mitt största problem är ju att värken, dvs. den fysiska, gör sa att jag inte fungerar i huvudet. Jag brukar förklara det för de som säger att det bara är att bita ihop… att pröva själv att räkna ut ett svårt mattetal medans någon slår dig på tån med en liten leksakshammare… nä, det går inte… och även om det går en gång eller flera, så är det helt omöjligt att hålla fokus och uppbringa den kraft som krävs för att lösa de uppgifterna som man givits. Låt säga att de uppgifterna hade varit ditt förvärvsarbete… tror du då att din arbetsgivare skulle betala dig en lön för att mestadels sitta och försöka uppbåda kraft för att lösa dina uppgifter istället för att just lösa dessa?

Jag kan inte hjälpa det, men jag är bitter som fan… tyvärr. Varje motgång jag har skapar ännu mer bitterhet och förakt, det slår mot allt och alla när det är som värst, och tur är väl då att jag tillbringar nittionio procent av min vakna tid i sängen… det drabbar inte så många på det viset. När jag har lite värk så är det som att slå om en strömbrytare dock, en knapp som gör så att jag blir en riktig filantrop istället för en misantrop. Gode gud om du finns där uppe i himlen så gör mig hel igen… låt mig slippa denna jävla värk åtminstone, då tror jag att vi löser resten av mina problem också… åtminstone de allra flesta.

ensamheten

Publicerad 2015-12-04 12:02:00 i Allmänt,

torsdag den 3 december 2015.

 

Igår kväll var det den värsta kvällen på länge… ändå var det inte någonting mot vad denna dag var. Jag började morgonen med att försöka vara lite social med mina barnbarn… det var en mysig stund när den lilla gumman lutar sitt huvud mot mig och tyar sig till mig. Barnen förlorade sin far för ett tag sedan och de behöver verkligen en pappa, storebror eller morfar, farfar… en manlig förebild helt enkelt.

Jag sörjer verkligen det faktum att jag inte kan vara den där bra morfadern som orkar och har råd att göra massa saker med barnbarnen. Det är samma visa vad gäller mina egna barn, min far, bror, syskon osv.… det finns inte någon ork när värken kryper upp på skalan och närmar sig en åtta. I morse så gav jag mig på att skura rent spisen och kaklet där bakom och det var så jävla dumt. Min rygg gick av… och jag menar verkligen att det var så det kändes… vidrig värk.

Den mysiga morgonen slutade när barnbarnen gått till sina respektive aktiviteter för dagen. Jag orkade inte längre hålla det inom mig utan jag blev rätt så dryg och otrevlig mot min nära och kära. Tyvärr så har jag fått äta skitmycket medicin idag, och det är så äckligt att proppa kroppen full med kemikalier som man dessutom mår skitdåligt av… särskilt när de går ur kroppen. Jag skrev ju att jag helst av allt skulle vilja vara död, och det är så jag känner när värken är outhärdlig.

När värken är outhärdlig, är faktiskt ett luddigt begrepp, för ibland så får skallen nog av en fyra på VAS, och ibland så klarar man sig upp till en sexa, men som sagt var så är det mycket som spelar in i hur jag tar värken. Det är skrattretande egentligen att försäkringskassan anser att jag kan jobba när jag har så här. Jag skriver ju det här till bl.a. Försäkringskassan och alla andra myndigheter som krossar sjuka människor på daglig basis, men också för att jag ska lätta på trycket så att jag inte sprängs.

Jag har egentligen inte någon att prata med om allvarliga eller privata saker. Inte ens min fru går att prata med. Jag känner direkt jag har öppnat munnen och beklagat mig över värken, att det är fel att nämna det för de jag trots allt träffar… men det är så svårt att bara hålla masken hela tiden. Det måste vara skitjobbigt att varje gång få höra hur ont jag har… jag tror att man säger det för att förklara att man inte är lat eller ointresserad… utan man har bara inte tillräckligt energi som krävs för att fungera rent kognitivt… för att inte tala fysiskt.

tuffa tider

Publicerad 2015-12-02 22:29:26 i Allmänt,

onsdag den 2 december 2015

 

Vilken skitdag det blev idag. Jag har fått sitta i bilen i stort sett hela dagen, eller snarare halva dagen… men värken har varit helt sjuk idag. Jag har sovit över en natt hos dottern, som ett stöd var det tänkt, men det blir nog bara jobbigare för henne med mig här. Det är en jättesorg att inte kunna hjälpa till med någonting… jag klarar inte ens av att borsta tänderna på barnen utan att falla ihop av den satans värken.

Till råga på allt så har jag fått en parkeringsböter på femhundra spänn… jag blev gråtfärdig, det spelar ingen roll hur jag gör för det går bara åt helvete med allting. Idag har jag tänkt hemska tankar som handlar om eutanasi… eller vad det nu heter på läkarspråk eller latin. Jag har misströstat väldigt mycket eftersom det har varit så mycket med barnen och värken… för att inte tala om ekonomin. Om jag ska vara helt ärlig så tänkte jag att jag skulle vilja avsluta mitt liv… men jag kan ju tyvärr inte göra det… man är fången i det här livet så länge man har en familj som kommer att sörja en om man lägger sig ner och ger upp.

Imorgon så åker jag hem igen, jag kommer att ligga i sängen hela tiden… åtminstone till söndag för då ska jag åka till farsan och ha lite adventsfika… mina syskon kommer också dit och jag vill inte missa det tillfället att träffa dem. Jag känner just nu att jag inte vill åka dit, men jag vet hur bra man mår när man träffar dem… det hjälper också lite mot det onda, och det fast jag får ondare av att vara uppe på benen… det är skumt, men ändock sant.

ha värken under kontroll

Publicerad 2015-11-30 15:09:34 i Allmänt,

måndag den 30 november 2015.

 

Livet står still just nu… står och trampar i samma gamla fotspår som vanligt… jag vill framåt men inget händer. Jag känner mig uppgiven och nedstämd… allting går emot mig just nu, varenda liten grej som kan gå fel gör det också. Jag skulle vilja slippa att tänka på min ekonomiska situation och bara koncentrera mig på att försöka bli så frisk som möjligt så att jag kan börja leva igen, och jättegärna kunna jobba heltid med något.

Jag skulle vilja ha någon att prata med om de här problemen som jag har, men jag har inte någon jag kan vända mig till… eller det har jag nog, men jag orkar inte öppna mig för någon… det liksom sitter fast. Värken i ländrygg och ben pendlar rätt så mycket just nu, och jag har haft korta stunder som det har varit riktigt bra… så bra att jag började fundera på att det kanske vore dumt att operera mig överhuvudtaget, men sen tar det inte lång stund förrän värken tar tag i mig och trycker mig tillbaka ner i skiten igen.

Just nu så har jag jättemycket värk, men samtidigt så har jag massa saker som skulle behövas ta tag i… men jag orkar inte koncentrera mig tillräckligt för att klara av dessa saker. Jag behöver läsa in mig på överklagningarna och domarna så att jag kan överklaga min överklagan… det är så snurrigt och jag blev lovad hjälp av kommunens konsult i sådana här fall, men han kom bara med en jättelång muntlig förklaring på hur jag skulle göra… det var så mycket krångliga termer och jag fattade inte någonting av vad han sade. Jag skulle klara den där biten utan problem om jag bara kunde koncentrera mig, men värken och tankesnurret i huvudet gör det omöjligt.

Jag ligger i min säng och väntar på att ett mirakel ska ske… men det sker aldrig något. Jag får sätta mitt hopp till operationen av ryggen, fast som sagt var så är jag jävligt osäker på om jag vill göra den, i alla fall när värken är under kontroll. Även om värken skulle vara under kontroll i resten av livet så duger ju inte det, för jag behöver kunna jobba eller åtminstone leva lite normalt också… inte bara ligga i sängen och ha värken under kontroll.

ändra allt

Publicerad 2015-11-30 00:09:06 i Allmänt,

söndag den 29 november 2015.

 

Jag förstör min egen kropp med min livsstil, eller snarare med brist på en vettig livsstil. De senaste månaderna så har jag börjat missköta min mathållning väldigt mycket. Det började som en liten protest mot att jag inte har råd att äta… som ett slags straff som skulle bevisa för min omgivning hur illa min familj har blivit behandlad av samhället, i detta fall är det försäkringskassan som är själva samhället. Då jag har en väldigt stark ångest över ekonomin så var min tanke att jag skulle spara lite pengar genom att själv inte äta så mycket.

Min fru gnäller alltid på att vi inte har någon frukt hemma, så jag äter själv inte frukt för att den ska räcka till min fru… eftersom det är så dyrt med frukt och skulle vi båda äta frukt så räcker inte pengarna till mat. Nu har tyvärr jag spårat ur och äter bara smörgåsar eller bullar och kakor som frun bakar. Jag har tappat aptiten på vanlig mat och jag mår inte bra av den här dieten. Jag äter verkligen lite, men ändå går jag upp i vikt och samlar på mig massa vätska så att jag ser ut som en kortisonpatient ungefär.

Om jag ska bli frisk så måste jag ändra allt, diet, motion och framför allt så måste jag ta tillbaka mitt sociala liv. När jag för några månader sedan gav upp hoppet, så slutade jag också att promenera… det var delvis för att min fru inte kan gå längre på grund av sin artros. Jag vet att om jag kommer igång med motionerandet så kommer förmodligen mathållningen fungera bättre också. Då jag är väldigt låg för tillfället så räcker det med jättesmå motgångar för att jag ska falla ihop som en lealös hög på golvet. Jag är rätt så svag för tillfället, det har liksom staplats så mycket skit på mina axlar så att jag inte orkar bära ens ett litet riskorn till.

ett brev till någon...

Publicerad 2015-11-27 21:34:12 i Allmänt,

Fredag den 27 november.

 

Det slog mig som en blixt från en klar himmel… det är inte min sjukdom som gör att jag inte har rätt till sjukpenning, det är bristen på kunskap hos den läkare som skrivit sjukintyget tillsammans med en brist hos mig att förmedla mitt tillstånd till läkaren. Jag har också kommit på att det är fel av försäkringskassan att vägra mig sjukpenning under den tiden som förflutit sedan jag fick avslaget. Den information som jag fick muntligen över telefon var att jag bara behövde skriva in mig hos arbetsförmedlingen och fortsätta att skicka in intyg till försäkringskassan.

Då jag skickat in otaliga med intyg efter avslaget så borde någon ha kunnat kontakta mig angående detta. Jag var i kontakt otaliga gånger med försäkringskassan men fick bara svaret att jag var tvungen att vända mig till min handläggare. När jag kontaktade min handläggare sade hon att jag inte hade henne som handläggare längre utan fick ta kontakt med kundtjänst under tiden. Vid detta tillfälle var jag väldigt starkt påverkad av stress eller depression, hur som helst så klarade jag inte ens att fylla i en enkel blankett, vilket jag påtalade för min handläggare.

Det var när jag så småningom frågade om jag kunde få en handläggare och träffa denne tillsammans med min handläggare på socialtjänsten, som sanningen gick upp för mig. För att få en handläggare på försäkringskassan så måste du ha ett ärende hos oss fick jag till svar. Jag har ett ärende hos er svarade jag, men kvinnan på försäkringskassan sade att det har jag visst inte. Jag frågade henne hur man gör för att få en handläggare, och hon svarade att det var bara att söka sjukpenning så får jag en handläggare.

Gissa om jag blev chockad när jag fick höra detta… jag har ju ett ärende hos er sade jag, det har du inte svarade kvinnan i andra sidan luren. Jag blev alldeles kall och jag kände hur blodet isade sig i mina ådror… jag bara föll, rätt ner i ett kallt mörker… hjälplöshet blandades med uppgivenhet och slutade med att jag låg i mörkret under mitt täcke och stoppade mina fingrar djupt in i öronen för att stänga ute allt ljud… fast det ljud som gjorde ondast i min hjärna var det ljud som mina tankar använde sig för att skära djupa jack i min hjärna och i min själ.

Om inte denna kalldusch hade sköljt över mig just då så hade jag nog ännu levt i tron om att jag hade ett ärende hos försäkringskassan. Jag gjorde min anmälan efter jag återvänt till den smärtsamma verkligheten från mitt relativt trygga skydd i mörkret under mitt täcke. Nu fick jag en handläggare på försäkringskassan och hon verkar vara jättebra, men det hjälper ju inte mig jättemycket antar jag… hon har ju sina direktiv och jag har värdelösa läkarintyg och en sjukdom som inte syns… om man inte syftar på mina ärr efter operationerna.

Jag var innan min första höftledsoperation även inskriven på ett projekt som arbetsförmedlingen och försäkringskassan hade tillsammans och jag tror att de har en hel del insyn i hur jag mådde vid den tiden. Mitt problem är ju min värk och det är den som är handikappande för mig. Värken kommer främst när jag sitter men även när jag står, går eller rör mig. När värken skriker i mitt huvud hela tiden så fungerar ingenting… jag hör inte vad folk säger, det är ett konstant surr i huvudet, det svider rent fysiskt och jag kan inte ens läsa en enkel text eller följa med i ett samtal.

Vid ryggläge och sömn så minskar min värk rejält men försvinner inte. Under de operationer jag gjort av höftlederna så har det varit en enormt svår värk från dessa… men ändå var det största problemet under konvalescensen min svåra ryggvärk, särskilt de första dagarna när det var svårt att ta sig upp ur sängen och sträcka på kroppen. Det var en riktig mardrömstid de två första dagarna… och ändå gjorde jag om den totala höftledsplastiken på andra sidan också.

Jag har ju redan opererat min rygg två gånger varav den första operationen var riktigt jävla tuff… den tredje dagen efter operationen var jag beredd att kasta mig från fönstret på sjukhuset, men jag tog mig inte fram till fönstret när det var som värst, tyvärr kan man tycka med facit i handen. Jag är inte speciellt sugen på att operera min rygg en tredje gång, det känns som att det lika bra kan gå åt helvete som att det kan gå bra. Det känns inte så lockande med att ha någon som ska ta sig via magen bak till ryggen och byta ut en disk… och sedan inte ha någon aning om det kommer att bli ett dugg bättre. Jag tror att min kirurg sade att tjugo procent blir sämre än innan operationen.

Även om det finns en risk med operationen så kommer jag att ta den av flera olika skäl.

1.       Om jag ska ha någon mening med livet så måste jag få uthärdlig värk i ryggen.

2.       Om det ska vara mening med livet så måste jag klara av att jobba, helst heltid och fysiskt.

3.       Jag orkar inte med att ständigt vara stressad och oroad över att få mat för dagen och tak över huvudet, särskilt när det gäller fler än mig.

4.       Jag vill inte ha något mer att göra med varken sjukvården eller Försäkringskassan, aldrig mer!

Egentligen räcker det med att någon av dessa punkter inte faller ut till min belåtenhet så skulle jag lika bra kunna dö på operationsbordet och ändå vara nöjd… kanske mer än nöjd, men det beror nog på att jag är så in i själen trött på den här soppan att jag bara vill slippa allt… och då menar jag verkligen allt.

Det går ju inte att med ord förklara för någon utan kronisk värk eller depression hur det är att leva med något eller båda av dessa problem, det är nog en av orsakerna till att man inte har mötts av någon vidare förståelse… inte ens på de smärtmottagningar man varit remitterad till. Om jag inte hade haft någon familj så hade jag nog helst bara lagt mig ner och dött… men nu är man ju tvingad att lida för att inte de ska behöva lida… tragiskt, det är jag som drar det kortaste strået.

Att leva under svår ekonomisk press är mycket tyngre än jag först trodde. Till en början så trodde jag att det bara var att strunta i att konsumera något så var det lugnt, eftersom jag var van vid detta och nästan alltid har försörjt hela min familj på en liten lön, så trodde jag att det var lugnt… men det var det inte. När man har en liten lön så kan man alltid spara några kronor så att det räcker till en present till barnbarnen eller en tv-antenn om den gamla blåst bort… men, inget av detta är möjligt om du lever under riktigt svåra ekonomiska förhållanden… och det stressar i alla fall mig något enormt mycket. Jag som alltid har kunnat köpa presenter till mina barn och barnbarn står numera och håller i ett paket med legobitar för nittionio kronor och har inte pengar till att köpa detta… skitjobbigt.

 

lite besviken

Publicerad 2015-11-26 12:11:33 i Allmänt,

torsdag den 26 november 2015.

 

Jag står ensam mot en stor drake… en ojämn kamp på många vis, jag kommer att vara chanslös… så varför överhuvudtaget strida mot den?

Förvaltningsrätten gav mig rätt till halv sjukpenning för de två månader som var överklagade i början efter min utförsäkring, och det ska jag nu försöka överklaga till kammarrätten är det tänkt. Rent spontant så känner jag just nu att jag skiter i det, jag kommer ändå att vara chanslös. Det som de grundar sitt beslut på är några få ordval som min läkare skrivit i mitt sjukintyg… väldigt små marginaler med andra ord eftersom det finns hur många kryphål i det intyget för dem att utnyttja.

Jag är hänvisad till att läsa domar i det här ämnet så att jag vet vad jag ska skriva, men jag klarar inte av att läsa igenom dessa domar, om jag överhuvudtaget får tag på dem vill säga. Jag ska skriva ett brev till min handläggare på försäkringskassan och gratulera till segern tänkte jag, hon verkar vara jättesnäll och vettig, men jag måste på något sätt få över min besvikelse till deras arbetsgivare… det kan ju göra att någon där tänker efter om de ska döma ut någon i utanförskapet igen.

Även om jag skulle få rätt mot försäkringskassan så är skadan redan skedd. Jag har hamnat hos kronofogden, mitt livs sparkapital är borta, jag har en familj som är i ruiner med psykisk ohälsa… och värst är nog att jag tappat all kontakt med vänner och bekanta eftersom jag är bunden till hemmet pga. att jag inte kan resa någonstans då det kostar pengar… jag bor nämligen långt ut i skogen så resorna kostar en slant om jag skulle hälsa på dem.

Med tanke på att min husläkare var ovillig att träffa försäkringskassan och socialtjänsten tillsammans med mig för att reda ut begreppen, så är hon lite delaktig i den här situationen, så jag är lite besviken på henne. Hon hävdade att hon förlorar trovärdigheten om hon skulle göra det… vilket är lite konstigt eftersom många i min situation berättar på nätet att deras läkare hjälpt dem med att personligen träffa både försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänsten.

Jag har för lite kraft för att överklaga den här skiten en gång till… jag har jäkligt mycket värk, och det känns som att det svider i huvudet… kan inte forma mina tankar och få till någon bra beskrivning eller vad jag ska kalla det. Jag har legat i sängen i två dagar på raken nu och jag har lite mindre värk i det jag uppfattar som bäckenleden, men det kan lika bra komma från ryggen. Jag vet inte hur jag ska börja reda ut den här härvan… jag vet verkligen inte, och jag tror inte att det kommer att lösa sig heller… 

 

en bra kontakt

Publicerad 2015-11-24 23:19:38 i Allmänt,

Tisdag kväll den 24 november 2015

 

Jag har haft en jobbig dag med värk som dödar, men den sansade sig mot kvällen i alla fall. Det har behövts två omgångar med att sova middag idag för att ta sig igenom dagen. Det är lite konstigt, men min värk släpper fortare om jag sover en eller ett par timmar… jag vet inte om det beror på att musklerna slappnar av då och lederna i ryggen blir avlastade och musklerna blir av med lite mjölksyra.

Idag ringde jag i alla fall och pratade med min handläggare på försäkringskassan, och jag måste faktiskt medge att jag fick en bra kontakt med henne. Jag fick en del svar på mina frågor, men hos tillade också att det var någonting som hon var tvungen att föredra för sina överordnade innan hon kunde svara säkert. Min handläggare på soc mejlade mig och berättade att hon också hade varit i kontakt med försäkringskassan.

Keops pyramider

Publicerad 2015-11-24 07:34:39 i Allmänt,

tisdag den 24 november 2015.

 

Varför skulle just jag av alla människor få en sjukdom som inte syns på utsidan?

Jag känner mig så utsatt och utlämnad till människors godtyckliga åsikter, det räcker med att en människa bedömer mig efter utsidan så är jag missbedömd och blir fel behandlad. Man har svårt att få den hjälp som behövs för att överleva värkhelvetet. Delvis så är det mitt eget fel, det är så att jag alltid är så jävla klämkäck och förringar mina problem när jag träffar t.ex. mina handläggare, men även doktorerna.

Jag tror inte att det är någon annan än min husläkare och kanske min handläggare på socialtjänsten som förstår allvaret i min situation. Jag måste börja med att tala om hur jag verkligen mår och hur jag verkligen känner, och jag ska försöka att starta med det idag. Tyvärr så har jag ju mörkat hur jag mår rent psykiskt för min husläkare, även fast jag anar att hon förstår hur jag mår, så har jag medvetet spelat frisk bara för att jag ska få tillbaka mina licenser och mina vapen så att jag kan börja med skyttet igen.

Jag har blivit blåst av försäkringskassan, och nu när jag tänker efter så är det min husläkares fel eftersom hon inte kan skriva ett sjukintyg på rätt sätt. Jag träffade ju min handläggare på soc igår och konsulten som ska hjälpa mig och frun med att få rätt mot försäkringskassan, det var ett möte som gav absolut noll för mig. Konsulten bara rabblade på en massa om överklagan till kammarrätten, försäkringskassan, förvaltningsrätten… resningsansökningar bl.a., bl.a. bl.a.… jag fattade inte ett skvatt av vad han sade.

Alla dessa överklagningar har vart helt bortkastade egentligen eftersom de bara gäller två månader av hela sjukskrivningen. Det verkar inte gå att få till ett möte med försäkringskassan och min läkare heller, men jag har tänkt att jag ska försöka att ringa till min handläggare på försäkringskassan och försöka få till ett möte med henne och min handläggare på socialen i alla fall. Jag ska försöka att skriva min frus överklagan till försäkringskassan också… det är så tunga grejer för mig… uppgifter som är lika tunga för mig som det var för slavarna att bygga Keops pyramider. Det är svårt att förklara hur det känns att vara utbränd, deprimerad eller vad man nu ska kalla det. Varenda liten grej som ska göras är som att bestiga ett högt berg ungefär… det tar emot något fruktansvärt.

blixt från en klarblå himmel

Publicerad 2015-11-23 14:28:53 i Allmänt,

måndag den 23 november 2015.

 

Jag orkar inte kämpa längre, jag orkar inte med det här jävla värken en dag till. Då jag inte får någon sjukpenning för det år som jag varit sjuk, pga. en jävla miss från försäkringskassan… så snurrar det här sveket från dem runt runt i huvudet och jag håller på att bli galen. Min hjärna fungerar inte längre, inte i en vanlig vardag. Alla räkningar och påminnelser… inkassokrav och kronofogdebrev som droppa ner på min hallmatta förblir oöppnade… jag orkar inte ta tag i den biten längre.

Jag ska strax åka till min handläggare på arbete och försörjning… detsamma som soc var en gång i tiden fast med nyare namn. Vi ska se över nästa överklagan på den överklagan som jag har haft uppe i förvaltningsrätten men fått avslag på. Jag antar att jag måste fixa andra intyg hos mina läkare och sedan göra en ny överklagan till kammarrätten, men jag skiter i den biten nu… jag orkar inte mer. Om jag inte hade haft den här jävla värken så hade jag kanske klarat av den här cirkusen, men jag tvivlar ändå på att mitt psyke hade klarat av den här väntan som det innebär.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ge upp… jag vill absolut inte ta mitt liv, inte för att jag skulle ha något emot att en blixt från en klarblå himmel slog ner och dödade mig på fläcken… men jag tar inte mitt liv i alla fall. Hur ger man upp? Jag har funderat på att bara gå ifrån allting och lämna skiten bakom mig, jag har funderat på att utvandra till ett land i mellanöstern, men jag orkar ju inte ens åka bil i en timme utan att behöva lägga mig ner under outhärdlig värk… dessutom hur blir det med mediciner om man blir uteliggare… vart gör man av sina saker?

Jag har fått mycket hjälp av samhället i och med att jag har genomgått så många operationer och varit sjukskriven under så många perioder av mitt yrkesliv… men nu när det blir så här så känner jag mig så sviken… rätt så bortskämt egentligen, man räknar med att få hjälp… men det är inte så det fungerar längre tyvärr. Om jag inte skulle ha sömnen som liksom nollställde den tidigare dagens plågor så skulle jag ha varit död för länge sedan, det är jag säker på. Jag skulle vilja säga till min socialsekreterare att vi skiter i det här nu… jag ger mig för det är inte längre värt kampen… jag ska ta mod till mig och säga det idag när jag träffar henne.

Tyvärr så ska det vara en konsult med som ska titta på mitt ärende hos fk, och även min frus… jag orkar inte överklaga mer nu… inta med tanke på att det bara är för två jävla månader… resten av det ett och ett halvt år som gått har de ju blåst mig på eftersom den rysktalande handläggaren på försäkringskassan inte lyckades förmedla att jag skulle göra en ny anmälan varje gång jag fick ett nytt sjukintyg. Både jag och min handläggare på soc var i kontakt med henne flera gånger och hon sade inte någonting om det en enda gång.

vekling utan stake

Publicerad 2015-11-22 12:30:59 i Allmänt,

söndag den 22 november 2015.

 

Det var länge sedan jag orkade skriva här men det har inte hänt så mycket… det gör det ju å andra sidan aldrig. Jag har i alla fall vart och magnetröntgat ländryggen och fått en tid hos min ryggkirurg den sjunde december. Jag har fått svar på min överklagan jag gjort hos försäkringskassan, eller rättare sagt hos förvaltningsrätten. De har nu fattat ett beslut om att jag har rätt till sjukpenning motsvarande halvtid eftersom de gör bedömningen att jag klarar av att jobba halvtid.

Det känns jäkligt konstigt att nämndemän och domare ska bedöma hur min fysiska status är… de har ju inte heller träffat mig, utan går på försäkringskassans medicinske rådgivares utlåtande. Jag blev jävligt besviken, men det var väntat, jag vet ärligt sagt inte om jag orkar kämpa vidare till kammarrätten… det är ju ändå fel period som jag har överklagat dessutom. Det är nämligen så att försäkringskassan har bara tagit upp den tid som gick från ansökan till beslutet om att inte ge mig sjukpenning… nämligen två månader… resten av den tid som har förflutit har jag alltså inte ens ansökt någon sjukpenning för.

De kommer alltid att vinna mot vanliga människor, och även om de har gjort fel så vägrar de att rätta till det, och som privatperson så orkar man inte fightas mot dem, särskilt inte när man har svår värk dygnet runt. Jag har haft en förjävlig värk i ryggen och benen, den har varit skoningslös och sugit vartenda uns av kraft ur min kropp. Innerst inne så har jag nog givit upp den här kampen mot värken… det har varit en sådan lång och svår kamp, kanske den svåraste biten är den att man måste kämpa för att få hjälp… ingenting går av sig självt.

Jag önskar att värk syntes på utsidan av kroppen, eller att den kunde mätas på något sätt… det är nämligen det försäkringskassan tror att det går. De ifrågasätter min värk… och ifrågasätter doktorns kompetens… vartenda ord som hon skriver vrider de och vänder på så att de ska kunna tolka det som att jag visst kan jobba… heltid dessutom. Jag klarar ju inte ens att gå på en begravning längre utan att kräkas av värk… för att inte tala om hur tiden efter en sådan ansträngning ser ut. Det är snarare regel än undantag att mina kvällar består av outhärdliga smärtor och tankar om att avsluta lidandet.

Just nu vill jag bara hoppa av det här tåget… mitt hopp på att kunna leva utan värk är mer eller mindre borta. Jag tror inte att nästa operation kommer att hjälpa mig heller, dessutom så kommer jag knappast att ha någonstans att bo efter jul, så framtiden ser mörk ut… och jag har inte någon som jag kan prata med för att lätta mitt hjärta… ingen förutom att skriva av mig och gnälla som en mesig vekling utan stake i… den staken har försvunnit, den har inte något att sätta emot allt elände… ingenting.

glömma min bitterhet

Publicerad 2015-11-07 10:50:07 i Allmänt,

lördag den 7 november 2015.

 

Nu har jag kommit till nästa bit i det här evighetspusslet. Jag vet inte ens om det är möjligt att lägga klart det här pusslet, det känns som att det är verkligen ändlöst. Efter att jag varit hos ortopeden med bäckenlederna så har jag fått ett svar från honom, han tror att det är ryggen som är den primära orsaken till min värk. Jag tog händelsen i förväg och mejlade min ryggkirurg och föreslog att vi redan nu skulle ordna en tid för ett besök hos honom… allt för att spara tid.

Min ryggkirurg måste ha postat sitt brev till mig på momangen efter han fått svaret från bäckenortopedsnissen, för det damp ner med posten jäkligt snabbt. Ryggkirurgen ville att jag skulle ordna en ny magnetröntgen genom min husläkare eftersom han ville ha en färsk, det är så att om husläkaren beställer MR så går också den räkningen till min vårdcentral istället för till ryggspecialisten.

En konstig sak har hänt med min försäkringskassehistoria… helt plötsligt så får jag vara sjukskriven fast jag inte har något nytt utlåtande på mina sjuktintyg som jag skickar in… det står samma sak som det har stått på dem de senaste åren, men ändå så väljer de att godkänna min ansökan om sjukpenning… det är ju helsjukt. Samma sjukintyg är det som de har vägrat och det är det avslaget som jag har överklagat… så det är ju jättekonstigt.

Jag har inte fått igenom min överklagan ännu men med tanke på att jag fått sjukpenning nu så borde det inte vara några problem med att få igenom den. Det är rätt så tragiskt att jag fått hela min ekonomi sönderslagen och med den också hela mitt liv. Jag har levt under hot om att bli bostadslös i ett år nu, och jag kan lova att mitt mående har förvärrats genom att leva under denna press. Jag har kronofogden efter mig och jag har inte någon bil kvar, jag har inte ens råd att åka till brorsan för att hälsa på honom.

Min värk har ju också blivit värre av att mitt mående har blivit sämre. Jag har inte haft råd att åka och träna hos min sjukgymnast, jag var bara där två gånger, sedan så insåg jag att jag inte hade råd. Jag ska försöka att glömma min bitterhet mot myndigheterna, de har ju trots allt hjälpt mig också, och där känner jag en enorm tacksamhet. Livet är inte lätt, det gör ont att leva… både fysiskt och psykiskt, jag är imponerad av alla dessa starka människor därute i vardagen som kämpar på med att överleva sin dag och göra vad som går att göra av den… vardagshjältar.

käpprätt åt helvete

Publicerad 2015-10-21 12:02:19 i Allmänt,

onsdag den 21 oktober 2015.

 

Igår så träffade jag den nya ortopeden som skulle bedöma om mina problem med ländryggen kunde komma ifrån bäckenlederna eller inte. Efter att han hade gjort undersökningen, visserligen lite snabbt och inte alls alla tester som andra ortopeder eller kiropraktorer har gjort, så sade han att han inte trodde att mina problem kommer från bäckenlederna. Jag blev skitglad och kände att då kan jag ju koncentrera mig på att få ryggen opererad.

Innan jag skulle gå så ville han dock testa att spruta in lokalbedövning i en av lederna och döm av hans förvåning… och min, värken avtog ner i benet. Jag utropade ett högljut –skit också… han tyckte det var lustigt för han fnissade. Jag blev jättebesviken på att värken försvann för det betyder att jag inte kan rikta min energi åt ett håll utan hamnar i ett läge där jag inte vet hur jag ska gå vidare.

Ett problem är att jag verkligen börjar ge upp… jag orkar inte det här maratonracet… det finns liksom ingen slut i sikte, jag kommer aldrig bli klar med den här skiten. Jag måste bli klar nu på direkten för att rädda situationen och kunna börja arbeta igen eftersom försäkringskassan inte ger mig rätt till ersättning. Jag har ingen energi kvar att lägga på de problem som måste lösas.

Jag skulle behöva jaga på läkarna så att jag får hjälp snarast men jag vet inte hur jag ska göra det… det tar ju veckor för en enkel kontakt. Ortopeden jag var hos igår ska ringa mig om en vecka för att höra hur bedövningen kändes och vad som hände när den gick ur. Då har alltså ytterligare en vecka gått, och sedan så tyckte han att det skulle magnetröntgas bäckenlederna… och det tar ytterligare några veckor och sedan vänta på svaret och sedan vänta på möte med ryggkirurg och sedan vänta på bäckenkirurg och sedan vänta och vänta och vänta… jag blir galen jag orkar inte mera.

Nu har mina skulder börjat gå till kronofogden dessutom för samma kommun som hjälper mig med försörjningsstöd lägger på mig betalningsbördor för ett jävla avlopp som behöver uppdateras. Jag har försökt att få till ett möte med byggnadsnämnden men det finns inte ens tid för dem att svara på mina mail. Det här går nog käpprätt åt helvete är jag rädd… jag klarar inte att hålla alla bollar i luften… jag klarar inte ens av att hålla en bolljävel i luften.

oförmögen

Publicerad 2015-10-16 10:38:29 i Allmänt,

fredag den 16 oktober 2015.

 

Livet passerar förbi som ett godståg… och jag står bredvid och ser på och missar allt det vackra. Det som är jobbigare än värken är vetskapen om att jag missar livet pga. den. Jag ska träffa en ny ortoped nu på tisdag så det ser jag fram emot, jag ska försöka berätta min historia en gång till, det blir väl ca gång nummer tusen eller så.

Jag har haft mycket värk den sista tiden, men när jag ligger ned så går den an, men knappt. Jag är fortfarande lite osäker på om det är bäckenleden som orsakar den större delen av problemen… jag tror att det mest är ryggen men det är svårt att veta, hursomhelst så har jag bestämt mig för att försöka få en operation med en eller helst två diskproteser.

Just nu så känns det som att jag skulle kunna tänka mig att steloperera hela ryggen bara jag slipper värken. Från början så kände jag att jag ville försöka behålla min rörlighet och kanske få en bra funktion i kroppen, men nu så börjar jag inse att det får räcka med att jag kan sitta upp eller åtminstone ligga ner på rygg och jobba med något som t.ex. fungerar sängliggande… som nu t.ex. att jag skriver något.

När jag har den här värken så fungerar inte hjärnan så bra, den blir liksom överbelastad av alla signaler som kroppen skickar till den… främst då smärtsignaler, de är de värsta. Jag försökte förklara för försäkringskassan att det är värken i sig som gör mig oförmögen att jobba, men de förstår inte riktigt hur det fungerar… jag brukar säga åt dem att sätta en kniv i låret och sedan läsa en bok… sedan kan de ju försöka att återge handlingen i den utan att ta ut kniven… de får inte glömma att vrida kniven lite då och då.

Det komiska var att nu bara för jag hade opererat ryggen här förra månaden så skulle det helt plötsligt vara ok med att vara sjukskriven för att kirurgen hade sagt att såret tar tolv veckor innan det är läkt… vilket skämt, jag förklarade för min handläggare på försäkringskassan att den värken från operationen var mindre efter tre till fyra dagar, än den som jag har nedanför operationsområdet. Jag förklarade att vi inte hade gjort något åt mitt riktiga problem utan bara tagit ut fyra skruvar och två stag… visserligen fick de öppna upp ryggen lika mycket som när de satte in dem, men det är ändå mindre värk.

Nu är jag alltså berättigad sjukpenning till slutet av oktober tror jag, men jag sa åt handläggaren att hon kunde skita i att betala ut någonting för att den operationen inte är ett problem. Hon betalade ut pengar ändå… ”ja men du har ju rätt till det eftersom din kirurg sa att du kunde vara sjukskriven i tolv veckor”. Jag satsar på att bli opererad innan julafton… annars så vete fan om jag orkar mer elände. Jag har börjat käka mediciner igen… full dos, jag skiter faktiskt i att det är så mycket biverkningar och att avtändningen är så svår.

När jag säger avtändning så låter det nästan som att man är en narkoman… det riktiga ordet som sjukvården använder sig av är utsättningssymptom… eller besvär.

Keep on fighting… klarar man den här dagen så klarar man nog nästa… on and on and on.

det bottenlösa hålet

Publicerad 2015-10-03 15:27:21 i Allmänt,

lördag den 3 oktober 2015.

 

Jag har varit väldigt nedstämd och uppgiven den sista tiden, jag är så trött på min situation med all jävla värk och strulet med försäkringskassan. Jag har varit för det mesta sängliggande de senaste två veckorna och det har visserligen gjort min värk mildare men mitt mående har verkligen gått i botten.

Jag ska i alla fall träffa en ny ortoped om två veckor för att se vad han tror om en eventuell operation av ländrygg eller bäckenleder. Jag har tydligen fått rätt till ersättning från försäkringskassan sägs det, men jag känner inte någon glädje över det… det är liksom försent. Det har varit en sådan press under sådan lång tid att nu så skiter jag i vilket som, det enda jag vill är att slippa lite av värken.

Det känns som att jag har kommit för nära det bottenlösa hålet och att jag redan har sugits in i det utan att ha möjligheter att ta mig ur det… det är inget som kan få mig tillbaks på banan igen, det är mina tankar och känslor just nu i alla fall… hjälpen kom försent, kraften har sugits ur mig totalt och kommer nog aldrig åter är jag rädd. Jag ska kämpa på tills jag får träffa läkaren i alla fall… jag måste bli bra i rygg och bäcken.

fram och tillbaka

Publicerad 2015-09-15 11:06:48 i Allmänt,

tisdag den 15 september 2015.

 

Jag tyar icke längre… det kan man lugnt påstå. Vilken svacka jag har hamnat i, jag har förlorat hoppet och allting känns så jävla tungt. Min ryggkirurg har i alla fall remitterat mig till en ortoped som ska vara duktig på bäckenleder och ländryggar, men tror ni inte att den doktorn skickade mig till en annan spoling till doktor… jag antar att han tycker att jag är ett lätt fall som en jäkla lärling kan kolla på.

Jag har fått tid där i slutet av oktober, vilket känns alldeles för avlägset för mig just nu, jag klarar inte av att vänta längre nu… klarar inte av den här värken och den här inaktiviteten som blir när man bara kan ligga ner på grund av ryggjäveln och bäckenet. Det känns som att jag kommer att hamna så där långt ner i mörkret som jag var tidigare, och det skrämmer mig som satan.

Jag skulle behöva ha kraft för att kämpa mot försäkringskassan också, men värken tar all kraft ifrån mig. Rastlöshet, tristess och en känsla av att jag missar allt i livet genom att ligga i min sängjävel jämt… det gör så att jag har lust att bara skita i allting nu, men tyvärr så har man den där inbyggda mekanismen som ser till att man plågar sig igenom en dag till… och en dag till… och så vidare. Det känns så otroligt maktlöst att kämpa mot någon myndighet… jag orkar inte det liksom, jag orkar ju knappt att stå upp på grund av värken.

Egentligen så spelar det inte någon roll om jag får rätt mot försäkringskassan eller inte… mitt problem är ju ändå lika svårt. Även om jag får ersättning från försäkringskassan så kommer min värk att segra över mig, det finns inte någon möjlighet att fortsätta att kämpa i den här takten… och om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag inte att jag kommer att få någon lindring någon gång, det saknas vilja och förståelse från de läkare som jag kastas fram och tillbaka mellan. Det blir aldrig någon som ser helhetsbilden tyvärr.

Om jag skulle sätta ett datum som sista dag på min kamp kanske… låt säga att jag kan kämpa fram till julafton men inte längre… sen är det ok att ge upp eller skita i allting och bara lägga sig ner som en riktig förlorare. Jag vet inte riktigt vad jag menar med att ge upp… jag skulle bara vilja att det här fick ett slut, men helst skulle jag vilja få ut min historia innan jag slutar mina dagar på gatan eller i jorden.

uppförsbacke

Publicerad 2015-09-12 10:23:35 i Allmänt,

lördag den 12 september 2015.

 

Det har varit några tunga veckor nu igen, det har varit mycket värk i ryggen och bäcken. Operationen har läkt fint och jag har i stort sett läkt hundra procent efter att de tog ut stagen och skruvarna. Jag har haft kontakt med min kirurg igen och han har remitterat mig till en läkare som är duktig på bäckenproblem.

Försäkringskassan har strulat till allting för mig, jag har ingen koll alls på alla turer kring min sjukskrivning, jag orkar inte ens tänka på det längre faktiskt. Värken håller på att ta knäcken på mig igen, jag har fått öka på min medicinering en hel del så nu mår man skit av den där jävla medicinen också.

Jag håller på att bli galen på att gå hemma jämt, om jag inte kan börja arbeta snart så kommer det aldrig sluta bra… det blir katastrof. Så här ligger det till just nu, det är tufft och jag ska erkänna att jag inte är helt övertygad att det här kommer att sluta bra… min ork börjar ta slut och jag är rädd för att stupa innan mållinjen.

trött på att vänta

Publicerad 2015-08-27 11:05:40 i Allmänt,

torsdag den 27 augusti 2015.

 

Värken i ryggen är värre än på ett bra tag nu… så fort jag kunde börja böja den efter operationen så kom värken tillbaks igen. Första veckan efter operationen var helt underbar om man ser till värken. Jag har nog inte varit så bra i ryggen på säkert femton år som jag var den första veckan. Vart efter som såret efter operationen läkte så kunde jag börja böja mig framåt lite grann, men det fick också hela mitt ryggproblem att vara tillbaka med full styrka.

Om jag skulle få steloperera hela ryggen så tror jag att jag skulle slippa värken, men det är ju tyvärr inte någon lösning som är lämplig enligt min kirurg. Jag ska kontakta min kirurg om sex veckor och pusha på för att åtminstone operera disken nedanför det stelopererade området. Mina höfter har varit jättebra under den första veckan också… det verkar som att även bäckenleden mådde bra av att jag var nyopererad och stel i ryggen.

Det här fungerar i alla fall inte längre känner jag, det påverkar mitt humör så otroligt mycket när jag har mycket värk… det är som dag och natt. Efter ryggoperationen så var jag så himla glad och kände ett hopp inför framtiden… visserligen ett återhållsamt hopp, jag tordes inte fullt ut hoppas att det skulle bli bättre. Nu när värken var tillbaka redan i lördag eller söndags så sjönk humöret som en gråsten… det känns faktiskt som att det är lönlöst att ens försöka att kämpa längre, men det finns ju inte så mycket annat att välja på.

Jag ska ner till vårdcentralen och ta stygnen idag, och de går med på det förstås… det är egentligen i morgon som jag ska ta dem, men en dag lär inte göra så stor skillnad tycker man ju. Jag ska försöka att inte böja på ryggen idag så får jag se om det verkar hjälpa eller inte… det är jävligt svårt att hålla ryggen i en rak position hela tiden, när jag blir trött i den så böjer jag likt förbannat på den i de nivåerna närmast under steloperationen, och det är ju där jag har den sämsta disken, dvs. den som min ryggkirurg eventuellt kommer att ersätta med en diskprotes.

Jag är så trött på att vänta på bättre tider… det verkar ju aldrig komma några… i alla fall inte bättre tider som består längre än ett ögonblick.

ärrad för livet

Publicerad 2015-08-18 17:56:10 i Allmänt,

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den här knipan… det verkar vara kört för familjen nu. Om jag skulle bli så pass bra i ryggen att jag skulle kunna börja jobba på mitt gamla jobb så kanske det ordnar sig, men det lär inte bli så bra i ryggen tyvärr. Försäkringskassan har verkligen gjort sitt yttersta för att jag ska ge upp min kamp om rätt till hjälp genom dem… jag har totalt blivit bortlurad, fintad, dribblad upp på läktaren av dem.

Helst av allt önskar jag att jag vore död… eller åtminstone redan krossad och etablerad som uteliggare, jag misstänker att den här omställningen kommer att göra mycket ont, så det hade varit skönt att ha den avklarad. Jag orkar inte kämpa mot myndigheterna längre, jag skulle ändå vilja att min historia kom ut till människors kännedom så att det kanske går att ändra på sjukförsäkringen så att inte någon som blir sjuk ska förlora allting om han inte blir frisk eller arbetsför igen.

Jag kommer inte att kunna försörja min familj och det är verkligen tungt att inse. Jag har inte ens kraft till att ordna pengar på ohederligt vis eftersom jag inte orkar någonting alls. Den enda chansen jag har är att någon hjälper mig med att överklaga mitt ärende, men det finns inte någon som kan göra det tyvärr. Min handläggare på socialtjänsten har ju tillsammans med en konsult försökt att hjälpa mig men det verkar inte finnas tid från deras sida… dessutom så har försäkringskassan och de andra myndigheterna gjort det så krångligt att ingen normal människa klarar av att överklaga alla beslut som tas.

Det verkar som att vi har en vinnare, och det är inte jag. Om jag inte bryter ihop helt på grund av den här situationen så kommer jag att vara ärrad för livet i alla fall… jag kommer aldrig att lita på våra myndigheter igen. Jag skulle vilja försöka förklara för någon hur det fungerar för de som blir långtidssjukskrivna… men jag vet inte hur jag ska lyckas förklara det, det är så konstigt och rörigt att man knappt fattar vad som försiggår själv.

skavande skrot i ryggen

Publicerad 2015-08-16 10:16:31 i Allmänt,

söndag den 16 augusti 2015.

 

Operationen verkar ha gått bra, jag har faktiskt inte ondare än innan fast det bara gått två dagar sedan jag opererade mig. Jag ska inte ropa hej ännu, men det känns lite mjukare och följsammare i ryggen utan mina skruvar och stag. Min si-led värker som tidigare så den verkar inte ha kommit från ryggen, men å andra sidan så kanske den också blir lite bättre om jag kan röra mig mer avslappnat utan skavande skrot i ryggen.

Jag ska ge ryggen två månader på sig att läka, sedan kommer jag att kontakta min ryggkirurg igen för diskussion angående nästa operation… om den behövs vill säga. Jag tror inte att mina bekymmer med de nedersta diskarna kommer att försvinna tack vare den här operationen, men man vet ju aldrig. 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela