Min värk är värre än någonsin, jag verkar inte komma någonstans... Puh. 

 

Jag kämpar vidare, men jag känner mig rätt så uppgiven för tillfället. Om ni står inför en ryggoperation så tänk på att det kan bli sämre än innan. 

 

Operation måste bli den sista utvägen man tar... Lätt att säga, man famlar ju efter minsta halmstrå när man är på väg att gå under pga värken. 

Det har blivit dags för mitt återbesök hos ryggkirurgen. Nu har det gått snart 4 månader och jag är fortfarande sämre än innan, mycket sämre t.om.

 

Jag har en kontakt med en arbetsterapeut från arbetsförmedlingen nu senare i veckan,det var jag som ringde till min handläggare på arbetsförmedlingen. Jag sa som det var och att jag inte klarar av att gå hemma längre, fast jag är osäker på att det kommer att fungera att förvärvsarbeta.

 

Min värk i ryggen och själen är fortfarande väldigt tuff att Klara av. Jag kämpar för varje dag, jag håller precis huvudet över vattnet... det är en ojämn kamp eftersom jag inte har någon chans att vila. 

Man tycker ju att det skulle ha hänt lite mer vid det här laget... men det harr det inte. Jag har rätt så liknande problem nu som jag hade för fem veckor sedan och jag börjar att misströsta litegrann.

Jag ska träffa min ryggkirurg om ett par veckor och vi får se vad han har att säga om saken. Jag håller på att få ett psykbryt av att gå hemma... det sliter mer på mig än vad värken gör. Om jag kunde medicinera bort så mycket av värken att det gick att jobba så skulle jag ta den vägen in i arbetslivet igen.

Mina hemförhållanden är väldigt påfrestande kan man lugnt säga... det är kaos och det känns som att det inte fins någon lösning på de problemen... tyvärr.

Jag blir långsamt bättre men värken är fortfarande besvärande.. Milt sagt. Mitt mående är rätt uselt, men jag märker att det är väldigt beroende på vilken värk jag har. 

 

Det ska bli skönt när allt det här är över... jag behöver vila och ha det rofyllt. Jag kämpar vidare dag för dag och hoppas att jag kan komma tillbaka till arbetslivet snart... det känns som att det är arbete som ska rädda mitt liv... det är en väldigt viktig del av mitt liv iallafall. 

Det går framåt med myrsteg... Men det går iallafall framåt. Nu har det gått nästan fyra veckor sedan min operation och det känns ungefär som det gjorde direkt efter operationen... Innan ryggskottet. 

 

Jag har fått modifiera mitt program med sjukgymnastens övningar, dvs jag har tagit bort det helt. Det verkar fungera bättre, jag har mycket mindre ont när jag undviker de rörelser som gör så att ryggskottet håller på attatt explodera. 

 

Jag har fått öka på mitt medicinintag så jag kan röra på mig lite mer än innan... Känns inget kul,  men jag är tvungen för att undvika att bli sängliggande eller inaktiv. 

 

Glad midsommar på er och kämpa vidare med era ryggar o höfter 😃

Klarade att ställa mig upp och gå 20 steg till badrummet och tillbaka.. kan tyvärr inte sätta mig ner på toaletten ännu, vilket jag med enkelhet kunde redan på sjukhuset. 

 

Jag är så ledsen och besviken, uppgiven och förkrossad. Jag orkar inte rehabilitera mitt nya ryggskott... Känner igen det från mina tidiga ryggskott jag fick runt - 99... det kommer att ta månader att komma tillbaks ifrån det här ryggskottet alena. 

 

Mitt opererade område måste ju rehabiliteras för att få en chans att bli bra, men nu kan jag inte ens röra ryggen en millimeter utan att den exploderar i ett sjukt kraftigt ryggskott. 

 

Utan hjälp orkar jag inte mer..  det känns som att jag har givit mina sista krafter för att komma över ett jättehögt berg,  för att upptäcka ett ännu högre och brantare berg. 

Jag är så besviken på sjukgymnasten, och framför allt är jag besviken på mig själv för att jag inte gick på min magkänsla. Jag fick ett jätteryggskott till nyss när jag försökte ta mig upp för att gå på toaletten... En nia på vas-skalan. 

 

Jag vill bara vara död nu... jag kommer inte att bli bra, det är nivåerna under operationen som är orsaken till ryggskotten, och de kommer aldrig att bli bra.... det är något som min magkänsla säger mig... jag kan sluta hoppas nu, jag kan inte lura mig själv ändå. 

Det gick bra som fan tills igår sen slog ryggskottet till med full kraft. Jag känner mig rätt så uppgiven och nere just nu... jag är sämre än sämst i ryggen. 

 

Jag har fått en övning för ryggen jag ska göra var femte minut, problemet är bara att den övningen utlöser ryggskott. Jag kontaktade sjukgymnasten från ryggkliniken och förklarade hur den övningen påverkar mig, men hennes svar var att gör den ändå... Oftare och hårdare. 

 

Sagt och gjort, jag fortsatte att pressa mig genom övningen och det slutade med att jag fick ett massivt ryggskott i storleksordningen det jag fick 1999... Dvs, jag hamnade på golvet på knä.. sedan tog det mig flera timmar att ta mig upp och komma till ryggläge. 

 

Nu har det gått ett dygn och jag kan inte gå ens. Varenda rörelse orsakar ryggskott och det räcker med att ta ett djupt andetag för att trigga ett ryggskott. Innan ryggskottet kunde jag gå nästan obehindrat och lyfta ett mjölkpaket med utsträckt arm. 

 

Tvivlar på att jag klarar den här skiten... jag orkar inte fler bakslag nu... Jag vill kunna jobba, träna och umgås med folk... en månad till kämpar jag, sen skiter jag i det här om det inte fungerar att jobba med ett icke fysiskt jobb. 

Jaha, då var man hemma igen efter operationen. 48 timmar efter operationen så tyckte de att det var dags för mig att åka hem. 

 

Värken är hanterbar med min medicinering, men jag är lite skeptisk till resultatet.. Men jag antar att det är allt för tidigt för att dra några slutsatser. 

 

Sjukskriven 6 veckor blev jag... inte för att jag vet hur det ska gå att börja jobba igen... just nu så känns det som att det inte kommer att finnas en chans i helvetet till att jag blir så pass bra på den tiden. 

Nu vet jag hur det känns att bli stelopererad från genom magen... det var väldigt mycket mindre värk än från ryggsidan. 

 

Jag vaknade upp på uppvak och kände mig oförskämt pigg och klar i huvudet. Jag fick gå en sväng med gåbord och jag hade inte en tillstymmelse till yrsel eller att svimma. 

 

Värken jag har nu 24 timmar efter operationen är att jämförara med en vanlig dags sämsta nivå, okej, visst blir värken otroligt kraftig om jag böjer ryggen och så, men vilovärken har jag koll på. 

 

Jag har en röntgen som väntar mig idag, men det verkar vara något som sker utan någon specifikt utsatt tid... Jag väntar tålmodigt och under tiden så filosoferar jag med min dödssköna rumskompis, då går tiden rätt så fort. 

Nu är jag rentvättad och nedbäddad för natten. Klockan 08.00 imorgon ska jag opereras... första man upp på bordet. 

 

Jag misstänker att morgondagen kommer att bli ett rent helvete med mycket värk... eller jag vet att det kommer att bli tufft. 

 

Jag ska uppdatera så fort jag klarar av det... Jag ska väckas kl 06 imorgon för skrubbning med Hibiscrub tills man är skinande ren. 

På måndag var det dags igen, skrivs in på måndag, opereras på tisdag och blir utskriven på fredag... om allt går bra vill säga. 

 

Steloperation L3-L4 framifrån via magen, jag håller tummarna för ett lyckat resultat. Jag pendlar mellan tveksamhet och bestämdhet... de stunder jag är som bäst så tänker jag att jag vet ju vad jag har, men den mesta tiden så är värken så svår att valet blir lätt. 

 

Första höftprotesen plågar mig med belastningsutlöst smärta, jag ska ta tag i den så fort ryggen har läkt ihop litegrann efter operationen. Återkommer med mer information efter operationen. 

Jag har fått en operationstid, det blir den 31 maj, ska bli skönt att få den avklarad. Just nu mår jag inte så bra, mycket värk dygnet runt och jag är väldigt låg i humöret. 

 

Om jag ska vara helt ärlig så är jag lika deprimerad som när det var som värst nästan... jag hoppas lika mycket på att operationen ska lyckas, som jag hoppas på att jag dör på operationsbordet. 

 

Om det går åt helvete så är jag av med alla problem på en och samma gång... det är en winwin-situation med andra ord. Om jag blir av med värken, vilket jag tvivlar på, så kanske jag kan resa mig upp ur misären... jag är dock rädd att det har gått för långt... Jag känner mig helt uppgiven och slut. 

Jag har en tuff tid just nu, skulle egentligen ha opererat mig nu i  slutet av februari, men jag fick skjuta fram den på grund av att jag blev osäker. 

 

Träffade min kirurg igen förra veckan och vi kom överens om att det bästa för mig är att chansa på att en ny steloperation gör mina besvär lättare att hantera. 

 

Jag äter minimalt med värkmedicin och det känns också, värken är värre än någonsin tidigare, och ett stort problem är att jag inte klarar av att ligga på rygg pga värken... blir svårt att skriva pga av det, därav min dåliga uppdatering. 

 

Jag hoppas att min operation blir av innan sommaren, men jag har inte någon aning om när det blir av. Försäkringskassan fortsätter att djävlas med mig, jag önskar att de kunde förstå hur svårt jag har att bara överleva en dag i taget... min högsta önskan är att kunna jobba på heltid, men som det är nu så blir jag glad över att bli så bra i ryggen att man ens vill leva, och att det blir ett liv som är värt att leva. 

 

Behöver ta tag i första höftleden också, den värker när jag belastar benet det minsta lilla... Jag tror att det blev något skit med den då jag försökte att arbeta i tredje veckan efter operationen... Jag blev ju utförsäkrad i den vevan och hade verkligen panik över att skaffa en inkomst... andra höften blev kanonbra iallafall... Så vad ni än gör efter en höftledsplastik, så låt det läka innan ni belastar den för fullt. 

onsdag den 3 februari 2016.

 

Jag har inte orkat skriva något på väldigt länge, dels på grund av att jag har mått dåligt av utsättningen från mina mediciner och dels på grund av den ökade värken det medför. Det har varit en otroligt kämpig tid sedan jag slutade med medicinerna och värken har varit förödande. Jag har blivit mer eller mindre sängliggande.

En annan anledning till att jag inte har skrivit är att jag har svårt att ligga ner nuförtiden… det är någonting i ryggen som har förvärrats avsevärt, och det kan ha med att göra att en kota har glidit, men jag vet inte. Förr fick jag åtminstone lindring i värken av att ligga ned, men nu ökar värken nästan när jag ligger ner. Den enda gången på dygnet som värken är borta i stort sett helt och hållet är när jag vaknar på morgonen… vilket jag inte riktigt förstår eftersom jag då har legat still en hel natt.

Livet känns hopplöst just nu och det enda jag ser fram mot är min operation av ryggen… inte för jag tror att den kommer att hjälpa mig över huvud taget… men jag hoppas i alla fall det. Min kropp har förfallit och är sämre än den någonsin har varit i mitt liv… men jag har i alla fall slutat med alla mediciner, sedan får vi se hur det går med den saken… värken vinner nästan över viljan att slippa medicinerna, men hittills har jag stått emot frestelsen att få lindring genom att ta råttgiftet till mediciner.

Jag hoppas få svar från min kirurg snart… jag mejlade honom igår och undrade lite försiktigt vad det är som tar sådan tid, sedan såg jag i min kalender att det bara har gått två månader sedan jag var hos honom… och det är ju en väldigt kort tid i dessa sammanhang tyvärr. Jag kämpar vidare, men jag kan erkänna att jag ofta tänker att jag bara vill ge upp en gång för alla… det tar ju aldrig slut med den här skiten.

söndag den 3 januari 2016.

 

Nu får det nog vända uppåt snart, annars vet jag inte hur jag ska greja det här. Mitt största problem är ju värken… allt annat vore en lögn… men om sanningen ska fram så vet jag inte hur mycket av min värk som kommer sig av att mitt liv är jäkligt miserabelt på alla sätt och vis, eller om det är just de mekaniska skadorna som orsakar all värk. Förmodligen så är det en kombination av båda… det är ju ett väldigt destruktivt leverne för kroppen att bara ligga still hela dagarna.

Jag känner att jag blir svagare för varje dag som går… jag menar verkligen för varje dag… det är lite skrämmande för jag förstår inte hur det här ska sluta om det fortsätter i den här takten… det är på väg mot en katastrof rent fysiskt. Det har verkligen blivit en ond cirkel, eller en nedåtgående spiral snarare… jag klarar inte ens en tiondel av de sakerna jag klarade av för två år sedan. Jag funderar på hur det hade gått om jag inte blivit utförsäkrad och deprimerad när försäkringskassan strulade till allting för mig.

Om jag hade kunnat fortsätta med min rehabilitering när försäkringskassan slog undan fötterna på mig så kanske jag hade varit så pass bra att mitt liv faktiskt var värt att leva… och i bästa fall så pass bra att jag kanske hade orkat jobba. Med orka jobba menar jag inte att jag inte orkar jobba för att jag är lat eller bekväm, utan jag menar att man har så pass mycket kontroll över värken att man kan fokusera och tänka tillräckligt klart för att klara av en arbetsuppgift. Från botten av mitt hjärta så vill jag bara säga att utan möjlighet att kunna arbeta så är livet för min del över.

Jag klarar inte av att bara vara hemma hela tiden… jag har inte så mycket val när kroppen inte orkar, men jag vet inte ens om jag vill lära mig att klara av ett liv som ett vårdfall som inte ens kan försörja sig själv och min familj. Jag önskar att jag hade någon att prata med om detta… jag klarar inte av att bära på dessa känslor själv längre… och varje gång jag lättar mitt hjärta för någon så hör jag hur gnälligt och jobbigt det låter… man är väldigt ensam i en sådan här situation, och jag vet inte om jag klarar av det här själv… jag har nog inte det som krävs. En dröm vore att få lägga sig ned och prata igenom alla känslor som jag har inom mig… gärna prata med de som har orsakat mycket av min nuvarande plågade själsliga värk.

Jag vill inte att de ska tycka synd om mig eller få dåligt samvete för att myndigheterna har gjort mig så illa… jag vill bara förklara för någon hur det ligger till, så att kanske de själva kan bilda sig en uppfattning hur deras beslut påverkar en riktig människa. För min del så spelar inte pengarna någon roll… helt ärligt så har jag slutat att bry mig om jag hamnar på gatan eller inte. Det jag är mest orolig över är hur mina nära ska må när de känner sig maktlösa över min situation, jag menar de kan ju inte hjälpa mig på något sätt, och jag kan lova att det är något som är svårt… att se en nära lida.

onsdag den 30 december 2015.

 

Puh, vilka dagar jag har haft, för att inte tala om nätterna. Jag har knappt sovit en blund på två nätter… det vill säga ännu mindre än vanligt. Det är värken som har gjort att jag varit tvungen att byta ställning var femte minut och den övriga tiden så har det varit en jäkla massa sparkande med benen. Jag vet inte om det är restless legs eller bara ren och skär värk… men benen och allting nedanför naveln håller på att ta kål på mig.

Jag har ju dragit ner alla mina mediciner, men jag har också helt slutat med Citalopram… ssri-medicinen. Jag vill slippa alla mediciner för jag hatar dem… jag blir sjuk av Tramadol, sjuk av Lyrica och sjuk av Sertralin. Kemikalier i kroppen känns inte så kul heller… och jag kan bara säga till alla att vad ni än gör så börja inte med Tramadol mot värken… det ska vara mycket mindre biverkningar med Morfin eftersom den har längre halveringstid och påverkar mindre antal receptorer i hjärnan.

Det är inte så lätt att stå emot instinkten att ta medicin när man håller på att närma sig suicidnivå på värken… det känns som att man gör vad som helst när det är som jobbigast. Inatt var en sådan natt, men jag stod emot skiten och det är jag glad för… dock ska jag tillägga att jag har lika ont nu, men nu kan jag ju vara uppe och gå med jämna mellanrum, vilket lindrar litegrann. Tyvärr så dras humöret ned helt sjukt mycket när jag har så här mycket värk… och jag ljuger om jag säger att jag har kontroll över känslorna och humöret… mörka tankar åker förbi titt som tätt, och det är svårt att inte fastna i ett negativt tankemönster.

Imorgon är det nyårsafton och jag kommer bara att ligga i min säng som vanligt, ibland så är det så klart framför mig… jag har ju inget liv. Det är här min meditering ska komma in och hjälpa mig med måendet, men det är svårt att meditera när huvudet är fullt med tankar i ett jäkla virrvarr… känns som att försöka gå i kvicksand… tankarna suger fast mig, och ju mer jag kämpar ju mer dras jag ned och fastnar i skiten. Jag förstår att det är övning och upprepning som gäller om man ska kunna få hjälp av meditation eller mindfulness som det kallas… medveten närvaro.

Jag kommer ju fortsätta att hänga kvar här, och jag ser inte fram mot att existera vidare, men valet lyser med sin frånvaro… the show must go on.

onsdag den 23 december 2015.

 

Vilken tur att man har gjort det mesta av julförberedelserna… nu är det bara att handla mat, julklappar, julpynta, skaffa gran och laga mat… sen är det klart. Nej det är ju inte någon fara med att ha allt det kvar att göra, för jag struntar i det den här julen… jag har för ont och mår lite för pissigt.

Jag håller på att dra ner mina mediciner för jag mår så jäkla dåligt av dem… det har gått sju dagar nu och jag håller fan i mig på att dö. Det som är värst med att dra ner eller sluta med medicinerna är att man blir helt dödssjuk när man tänder av. Det låter som att man är värsta narkomanen, och det är man ju kan man ju säga… fast jag tar det som läkaren skriver ut.

I vanliga fall ska man ju trappa ner långsamt, men det har blivit så akut jobbigt med att må dåligt och vara beroende av en jäkla kemikalie… jag vill bara ha ut skiten ur systemet för gott. Jag har ju slutat helt ett par gånger förut och den första gången så höll jag på att dö… men då låg jag på maxdoser, och helt ärligt sagt så hade jag ju ökat på den lite också. När värken tar över och man håller på att knäcka ihop av smärtan så är det så jäkla lätt att börja igen… då är det kört.

Jag väntar fortfarande svar om operationstid och tillvägagångssätt, men nu lär inte min kirurg vara tillbaka förrän långt efter nyår tyvärr… han har råd med långa semestrar tyvärr. Just nu har jag svårt att skriva för jag klarar inte att ligga på rygg under särskilt långa stunder… sen blir värken för svår och det håller i sig i timtal efteråt. Än så länge är jag motiverad och kommer att försöka att kämpa fastän värken är bra nära att vinna tillbaka mig till rävgiftet som läkarna skrivit ut.

Jag hoppas att den som eventuellt läser detta får en jul utan massa värk eller nedstämdhet… var snälla mot er själva, även om era kroppar eller knoppar behandlar er som skit så är ni ändå värda att bli älskade av er själva… det är dessutom en bra smärtstillare och ångestdämpare… så god jul på er.

fredag den 11 december 2015.

 

Jag tänkte bara uppdatera dig på hur det går för mig och min ryggjävel. Nu har jag precis träffat min ryggkirurg igen och vi har väl kommit fram till att det blir en operation. Vi har däremot inte bestämt vilken sorts operation som skall utföras, det beror lite på hur mycket artros det var i facettlederna på den aktuella nivån. Om jag har tur så kan han sätta in en diskprotes och har jag inte tur så blir det ytterligare en steloperation.

Om det blir en diskprotes så blir läkningstiden kortare, men om smärtan orsakas av facettlederna så kommer inte den operationen bli så bra. Om jag själv fick bestämma så skulle han få steloperera resten av min rygg… i alla fall den delen som redan är stelopererad skulle han få skruva ihop med bäckenet så ingenting rörde sig mera. Som du kanske redan vet så är det ju min värk som är mitt problem, jag kräver inte längre att jag ska kunna fungera normalt eller klara av att jobba, även om det självklart är mitt mål.

Jag vet inte riktigt ännu när operationen blir av, men det känns som att min kirurg är inställd på att göra den rätt så omgående. Jag ska vara ärlig nu och säga som det är… jag är på gränsen till att ge upp den här kampen… min kraft börjar ta slut… eller den är faktiskt slut redan. Jag har haft den här värken mer eller mindre sedan nittonhundranittiofem, och det tar ut sin rätt. De sista fem åren har varit en mardröm… det är bara de gånger jag varit sövd för operation som jag varit smärtfri… och då jag haft ryggmärgsbedövning.

Tyvärr så syns ju inte värk på någon röntgen eller i något blodprov… samma sak med psykisk ohälsa… går ju inte att se tyvärr. Jag kommer att göra denna sista operation… men sedan så orkar jag inte mer insatser, jag vill inte se en doktor till så länge jag lever, detsamma gäller kontakter med myndigheter… jag är trött på att behöva vara en bidragstagare eller en parasit på samhället… för det är vad jag känner mig som. Jag misstänker att alla mina sjukhusvistelser och operationer har kostat samhället tio miljoner minst… pengar jag aldrig kommer att kunna betala tillbaka till samhället.

Jag har blivit misstrodd av myndigheterna… och jag antar att det finns en och annan läkare som också misstrott mig eftersom jag inte fått någon hjälp från dem… t.ex. smärtkliniker. Min husläkare har remitterat mig dit flera gånger men de har bara svarat att ge din patient värkmedicin… bl.a. bl.a. Nu är jag jagad av kronofogden och kommunen… alla vill ha pengar av mig men jag har inte några. Då jag är en enkel man och alltid jobbat med kroppen och mina händer, så har jag ju genom ryggvärken förlorat hela mitt kapital… jag har bara kroppen att betala med.

Den som har hälsan har allt… den som är sjuk har inget. Jag hade tänkt att jag skulle skicka det här brevet till min handläggare på försäkringskassan… det var därför jag skrev att det skulle vara en uppdatering, men nu vet jag inte längre om jag vill skicka det till henne… jag vill inte att någon ska behöva må dåligt för att jag gör det. Jag vill verkligen förklara för myndigheterna hur det är ställt med mig och hur jag mår… men det är ju vanliga människor på sina poster som gör sitt jobb… det är inte meningen att de ska behöva må dåligt för att jag gör det… visserligen så är det delvis deras beslut som gör att det är så här jobbigt… men värken kan ju de inte rå för.

Jag ber om ursäkt om det är någon som mår dåligt över att behöva läsa detta, men jag behöver verkligen få ur mig det här innan jag spricker. Min handläggare på socialen skrev till mig att hon tycker att jag och frun är tappra som kämpar på trots alla motgångar… ja, eller hur? Vi har ju inte något val… så jag skulle inte kalla det tappert. Jag har dessutom redan brutit ihop och givit upp många många gånger redan. Om jag har skickat det här brevet till en myndighet så vill jag att den som läser detta ska förstå att det här inte är någon led på något sätt… det här handlar om liv och död. Tiden där alla är skyddade i vårt samhälle är förbi… eller den har nog aldrig funnits… det finns bara skydd till de som orkar söka hjälp och uppfylla alla kraven som ställs på dem. Om du inte orkar skaffa fram dina eventuella kontoutdrag och fylla i alla handlingar så är du chanslös.

Det här är på riktigt… det är ett riktigt liv det handlar om… det tål att tänkas på. Vi lever i våra egna bubblor och ser på något sätt inte ut på livet runt ikring dem… folk dör på gatorna värden över, och vi dör inombords bit för bit. Vi kliver över frusna tiggare utanför våra välfyllda butiker i jakten på ingredienserna till den där nya moderna maträtten vi hade tänkt laga till som en bra avslutande middag på arbetsveckan. Vi handlar ingredienser som den vanlige arbetaren bara drömmer om att köpa för den moderata lön han får ut för sitt lågstatusjobb.

Pappa… varför äter vi aldrig oxfilé? Jo du förstår det är ett väldigt dyrt kött… det är bara rika som har råd att äta sådant kött… pappa… varför är vi fattiga? Nä, vi är inte fattiga, titta på människor världen runt… de har inte alltid mat att äta, de har inte alltid kläder att sätta på sig… eller har någonstans att bo. Vi är rika, fortsätter jag… åtminstone om man ser till hur de flesta andra har det i den här världen… hmm, om vi nu är så rika, varför åker vi aldrig på semester då? jag vet inte… vi har helt enkelt inte något behov av att åka på semester eftersom vi bor i en sommarstuga mitt i naturen… och så har vi ju inte råd, jo så är det… så är det.

onsdag den 9 december 2015.

 

Så har jag träffat min ryggkirurg igen… för tionde gången ungefär. Vi blev egentligen inte så mycket klokare under vårt möte men enades om att jag var ett svårt fall… nä men han såg lite förändringar sedan förra röntgen och det var att det tillkommit en kotglidning på det nivån som han misstänkte kunde utgöra roten till det onda… eller större delen av.

Jag känner just nu mig jävligt splittrad över hela den här operationsgrejen och skulle bara vilja ligga ner och dö… jag orkar inte fundera och oroa mig längre över den här grejen. Det snurrar tankar i huvudet tjugofyra-sju… året runt, och det tar ut sin rätt. Jag är mest orolig att det ska vara ogjort när väl operationen är läkt… tänk om det är längre ner i ryggen… ibland så känns det som att det är den nedersta nivån som jävlas… det blixtrar ut värk från botten av ryggraden ut i bäckenet… jag vet inte någonting längre.

Jag har väl redan kostat det här samhället tio miljoner… minst, jag borde egentligen tagas av daga… i alla fall om man frågar mig. Vad fan ska jag göra om inte den här operationen hjälper mig? Jag kommer inte tordas kämpa vidare… det är pinsamt. Just nu så funderar jag på att ge upp… kanske börja självmedicinera med knark, typ heroin eller morfin, whatever som tar bort värken. Jag är så ledsen över det lidande jag skapar hos mina anhöriga, det finns inte någonting som är värre än att se någon som man älskar, lida.

Det är inte så konstigt att mina barn, som nu är vuxna… har sina problem med måendet. Att växa upp med en förälder mer eller mindre sängliggande och ständigt plågad av värk måste vara jättepåfrestande… det är hemskt, och det får mig att må ännu sämre faktiskt. Jag kan liksom inte fly någonstans heller… det skulle göra deras smärta ännu värre… jag är fast… vi är fast, och vi kommer aldrig att ta oss loss om inte jag hittar ett sätt att lösa den här situationen.

Jag vet ju också att den svåra ekonomiska situationen med vräkningshot och bostadslöshet som hägrar tar något enormt på mina barns mående, det har blivit så illa att min dotter och son inte ens vill vara här hemma utan bor hos vänner eller hos sitt äldre syskon. Det förstår jag, dels så beror det på att huset är ett mögligt fuktskadat ruckel, och dels på att det ligger mitt i skogen långt bort från allt. Att jag sällan har mat hemma gör ju inte saken bättre.

Den här dokumentationen kommer att finnas kvar efter att jag är borta… kanske mina barn kommer att läsa den en dag, hoppas inte det. Jag vet inte vad jag vill med den här dagboken, kanske är den bara ett sätt att få ur mig min frustration över situationen jag är i, eller så greppar jag efter något halmstrå som ska rädda mig och min familj… vad vet jag, men tiden där det var en beskrivning över hur det var att byta höftlederna känns förbi. Det handlar om värk… fysisk värk som skapar oförmåga att fungera, att arbeta.

Den fysiska värken har blivit en psykisk värk med… mycket på grund av att det krävs så otroligt mycket kraft att stå ut med värken, men också för att det gått så mycket kraft till att överleva utförsäkring, överklagningar och missförstånd… blandat med ren psykisk tortyr från vissa myndighetspersoner… personer som förmodligen själva inte har mått bra. Jag vet inte hur jag ska göra nu… jag bara vet inte. Jag kan ju inte ligga i min säng och ruttna bort, å andra sidan så klarar ju ryggen inte av att vara upprätt någon längre tid. Värken förstör min hjärna… jag är dement, klarar inte av att hålla någonting i minnet längre.

Allting som jag gör tar så lång tid nu… och orden försvinner hela tiden. Det tar så mycket kraft att behöva kämpa med varje tanke… den bara försvinner i dimman och jag får koncentrera och koncentrera mig för att försöka se orden jag skulle säga eller skriva. Jag kan inte föra några intelligenta samtal längre för jag tappar alla ord, jag tappar bort mig… kommer inte ihåg vad vi pratar om… det fungerar inte längre… kan inte göra mig förstådd knappt. Jag upprepar mig ständigt… precis som en gammal man.

lördag den 5 december 2015.

 

Det är tufft att vara människa kan jag konstatera. Jag antar att alla vi människor överöses med problem konstant, men en del tål vad som helst och en del tycker att väldigt vardagliga problem är just bara… vardagliga problem. Antagligen så hänger min depression ihop med det faktum att mina vardagliga problem målas upp som katastrofer i mitt huvud och upplevs då som sådana.

Att bara ta tag i räkningsbetalande, myndighetskontakter eller andra vardagliga sysslor blir som att bestiga Mount Everest för mig. Den tid jag inte gör mina vardagliga sysslor går åt till att oroa mig för just dessa, om och om igen så tänker jag på hur jag ska lösa mina vardagliga problem som för någon vanlig person skulle vara en plättlätt sak att få gjort.

Min värk är nog det som gör att allting blir extra tungt tror jag… eller jag vet det, allt… precis allt genomsyras med värken och oron som följer med den. Jag åkte förbi ett storbygge häromdagen och jag genomfors av en otrolig stark längtan och sorg när jag tänkte på hur mycket jag saknar byggjobben… lukten av nysågat trä eller nygjuten betong är som att lukta på den första brisen från havet efter islossningen, eller att lukta på en nyfödd bebis huvud när man kysser dennes panna och genomfars av lycka och kärlek.

Jag skulle ge nästan vad som helst för att kunna arbeta med kroppen igen… vad som helst. Det är nog först när man inte klarar av att arbeta som man förstår vad viktigt det är med sitt jobb… det är så mycket mer än en försörjning för familjen, det är en identitet, en stolthet, en gemenskap och ett kamratskap som är svårt att nå om man är arbetslös eller som i mitt fall arbetsoförmögen. Ibland tänker jag att jag skulle kunna skriva eller sköta något annat jobb som fungerar när man är sängliggande, men problemet är ju mer än så… jag har ju inte någon ork eller fokus när värken suger musten ur mig.

Mitt största problem är ju att värken, dvs. den fysiska, gör sa att jag inte fungerar i huvudet. Jag brukar förklara det för de som säger att det bara är att bita ihop… att pröva själv att räkna ut ett svårt mattetal medans någon slår dig på tån med en liten leksakshammare… nä, det går inte… och även om det går en gång eller flera, så är det helt omöjligt att hålla fokus och uppbringa den kraft som krävs för att lösa de uppgifterna som man givits. Låt säga att de uppgifterna hade varit ditt förvärvsarbete… tror du då att din arbetsgivare skulle betala dig en lön för att mestadels sitta och försöka uppbåda kraft för att lösa dina uppgifter istället för att just lösa dessa?

Jag kan inte hjälpa det, men jag är bitter som fan… tyvärr. Varje motgång jag har skapar ännu mer bitterhet och förakt, det slår mot allt och alla när det är som värst, och tur är väl då att jag tillbringar nittionio procent av min vakna tid i sängen… det drabbar inte så många på det viset. När jag har lite värk så är det som att slå om en strömbrytare dock, en knapp som gör så att jag blir en riktig filantrop istället för en misantrop. Gode gud om du finns där uppe i himlen så gör mig hel igen… låt mig slippa denna jävla värk åtminstone, då tror jag att vi löser resten av mina problem också… åtminstone de allra flesta.

torsdag den 3 december 2015.

 

Igår kväll var det den värsta kvällen på länge… ändå var det inte någonting mot vad denna dag var. Jag började morgonen med att försöka vara lite social med mina barnbarn… det var en mysig stund när den lilla gumman lutar sitt huvud mot mig och tyar sig till mig. Barnen förlorade sin far för ett tag sedan och de behöver verkligen en pappa, storebror eller morfar, farfar… en manlig förebild helt enkelt.

Jag sörjer verkligen det faktum att jag inte kan vara den där bra morfadern som orkar och har råd att göra massa saker med barnbarnen. Det är samma visa vad gäller mina egna barn, min far, bror, syskon osv.… det finns inte någon ork när värken kryper upp på skalan och närmar sig en åtta. I morse så gav jag mig på att skura rent spisen och kaklet där bakom och det var så jävla dumt. Min rygg gick av… och jag menar verkligen att det var så det kändes… vidrig värk.

Den mysiga morgonen slutade när barnbarnen gått till sina respektive aktiviteter för dagen. Jag orkade inte längre hålla det inom mig utan jag blev rätt så dryg och otrevlig mot min nära och kära. Tyvärr så har jag fått äta skitmycket medicin idag, och det är så äckligt att proppa kroppen full med kemikalier som man dessutom mår skitdåligt av… särskilt när de går ur kroppen. Jag skrev ju att jag helst av allt skulle vilja vara död, och det är så jag känner när värken är outhärdlig.

När värken är outhärdlig, är faktiskt ett luddigt begrepp, för ibland så får skallen nog av en fyra på VAS, och ibland så klarar man sig upp till en sexa, men som sagt var så är det mycket som spelar in i hur jag tar värken. Det är skrattretande egentligen att försäkringskassan anser att jag kan jobba när jag har så här. Jag skriver ju det här till bl.a. Försäkringskassan och alla andra myndigheter som krossar sjuka människor på daglig basis, men också för att jag ska lätta på trycket så att jag inte sprängs.

Jag har egentligen inte någon att prata med om allvarliga eller privata saker. Inte ens min fru går att prata med. Jag känner direkt jag har öppnat munnen och beklagat mig över värken, att det är fel att nämna det för de jag trots allt träffar… men det är så svårt att bara hålla masken hela tiden. Det måste vara skitjobbigt att varje gång få höra hur ont jag har… jag tror att man säger det för att förklara att man inte är lat eller ointresserad… utan man har bara inte tillräckligt energi som krävs för att fungera rent kognitivt… för att inte tala fysiskt.

onsdag den 2 december 2015

 

Vilken skitdag det blev idag. Jag har fått sitta i bilen i stort sett hela dagen, eller snarare halva dagen… men värken har varit helt sjuk idag. Jag har sovit över en natt hos dottern, som ett stöd var det tänkt, men det blir nog bara jobbigare för henne med mig här. Det är en jättesorg att inte kunna hjälpa till med någonting… jag klarar inte ens av att borsta tänderna på barnen utan att falla ihop av den satans värken.

Till råga på allt så har jag fått en parkeringsböter på femhundra spänn… jag blev gråtfärdig, det spelar ingen roll hur jag gör för det går bara åt helvete med allting. Idag har jag tänkt hemska tankar som handlar om eutanasi… eller vad det nu heter på läkarspråk eller latin. Jag har misströstat väldigt mycket eftersom det har varit så mycket med barnen och värken… för att inte tala om ekonomin. Om jag ska vara helt ärlig så tänkte jag att jag skulle vilja avsluta mitt liv… men jag kan ju tyvärr inte göra det… man är fången i det här livet så länge man har en familj som kommer att sörja en om man lägger sig ner och ger upp.

Imorgon så åker jag hem igen, jag kommer att ligga i sängen hela tiden… åtminstone till söndag för då ska jag åka till farsan och ha lite adventsfika… mina syskon kommer också dit och jag vill inte missa det tillfället att träffa dem. Jag känner just nu att jag inte vill åka dit, men jag vet hur bra man mår när man träffar dem… det hjälper också lite mot det onda, och det fast jag får ondare av att vara uppe på benen… det är skumt, men ändock sant.

måndag den 30 november 2015.

 

Livet står still just nu… står och trampar i samma gamla fotspår som vanligt… jag vill framåt men inget händer. Jag känner mig uppgiven och nedstämd… allting går emot mig just nu, varenda liten grej som kan gå fel gör det också. Jag skulle vilja slippa att tänka på min ekonomiska situation och bara koncentrera mig på att försöka bli så frisk som möjligt så att jag kan börja leva igen, och jättegärna kunna jobba heltid med något.

Jag skulle vilja ha någon att prata med om de här problemen som jag har, men jag har inte någon jag kan vända mig till… eller det har jag nog, men jag orkar inte öppna mig för någon… det liksom sitter fast. Värken i ländrygg och ben pendlar rätt så mycket just nu, och jag har haft korta stunder som det har varit riktigt bra… så bra att jag började fundera på att det kanske vore dumt att operera mig överhuvudtaget, men sen tar det inte lång stund förrän värken tar tag i mig och trycker mig tillbaka ner i skiten igen.

Just nu så har jag jättemycket värk, men samtidigt så har jag massa saker som skulle behövas ta tag i… men jag orkar inte koncentrera mig tillräckligt för att klara av dessa saker. Jag behöver läsa in mig på överklagningarna och domarna så att jag kan överklaga min överklagan… det är så snurrigt och jag blev lovad hjälp av kommunens konsult i sådana här fall, men han kom bara med en jättelång muntlig förklaring på hur jag skulle göra… det var så mycket krångliga termer och jag fattade inte någonting av vad han sade. Jag skulle klara den där biten utan problem om jag bara kunde koncentrera mig, men värken och tankesnurret i huvudet gör det omöjligt.

Jag ligger i min säng och väntar på att ett mirakel ska ske… men det sker aldrig något. Jag får sätta mitt hopp till operationen av ryggen, fast som sagt var så är jag jävligt osäker på om jag vill göra den, i alla fall när värken är under kontroll. Även om värken skulle vara under kontroll i resten av livet så duger ju inte det, för jag behöver kunna jobba eller åtminstone leva lite normalt också… inte bara ligga i sängen och ha värken under kontroll.

söndag den 29 november 2015.

 

Jag förstör min egen kropp med min livsstil, eller snarare med brist på en vettig livsstil. De senaste månaderna så har jag börjat missköta min mathållning väldigt mycket. Det började som en liten protest mot att jag inte har råd att äta… som ett slags straff som skulle bevisa för min omgivning hur illa min familj har blivit behandlad av samhället, i detta fall är det försäkringskassan som är själva samhället. Då jag har en väldigt stark ångest över ekonomin så var min tanke att jag skulle spara lite pengar genom att själv inte äta så mycket.

Min fru gnäller alltid på att vi inte har någon frukt hemma, så jag äter själv inte frukt för att den ska räcka till min fru… eftersom det är så dyrt med frukt och skulle vi båda äta frukt så räcker inte pengarna till mat. Nu har tyvärr jag spårat ur och äter bara smörgåsar eller bullar och kakor som frun bakar. Jag har tappat aptiten på vanlig mat och jag mår inte bra av den här dieten. Jag äter verkligen lite, men ändå går jag upp i vikt och samlar på mig massa vätska så att jag ser ut som en kortisonpatient ungefär.

Om jag ska bli frisk så måste jag ändra allt, diet, motion och framför allt så måste jag ta tillbaka mitt sociala liv. När jag för några månader sedan gav upp hoppet, så slutade jag också att promenera… det var delvis för att min fru inte kan gå längre på grund av sin artros. Jag vet att om jag kommer igång med motionerandet så kommer förmodligen mathållningen fungera bättre också. Då jag är väldigt låg för tillfället så räcker det med jättesmå motgångar för att jag ska falla ihop som en lealös hög på golvet. Jag är rätt så svag för tillfället, det har liksom staplats så mycket skit på mina axlar så att jag inte orkar bära ens ett litet riskorn till.

 

Tisdag kväll den 24 november 2015

 

Jag har haft en jobbig dag med värk som dödar, men den sansade sig mot kvällen i alla fall. Det har behövts två omgångar med att sova middag idag för att ta sig igenom dagen. Det är lite konstigt, men min värk släpper fortare om jag sover en eller ett par timmar… jag vet inte om det beror på att musklerna slappnar av då och lederna i ryggen blir avlastade och musklerna blir av med lite mjölksyra.

Idag ringde jag i alla fall och pratade med min handläggare på försäkringskassan, och jag måste faktiskt medge att jag fick en bra kontakt med henne. Jag fick en del svar på mina frågor, men hos tillade också att det var någonting som hon var tvungen att föredra för sina överordnade innan hon kunde svara säkert. Min handläggare på soc mejlade mig och berättade att hon också hade varit i kontakt med försäkringskassan.

tisdag den 24 november 2015.

 

Varför skulle just jag av alla människor få en sjukdom som inte syns på utsidan?

Jag känner mig så utsatt och utlämnad till människors godtyckliga åsikter, det räcker med att en människa bedömer mig efter utsidan så är jag missbedömd och blir fel behandlad. Man har svårt att få den hjälp som behövs för att överleva värkhelvetet. Delvis så är det mitt eget fel, det är så att jag alltid är så jävla klämkäck och förringar mina problem när jag träffar t.ex. mina handläggare, men även doktorerna.

Jag tror inte att det är någon annan än min husläkare och kanske min handläggare på socialtjänsten som förstår allvaret i min situation. Jag måste börja med att tala om hur jag verkligen mår och hur jag verkligen känner, och jag ska försöka att starta med det idag. Tyvärr så har jag ju mörkat hur jag mår rent psykiskt för min husläkare, även fast jag anar att hon förstår hur jag mår, så har jag medvetet spelat frisk bara för att jag ska få tillbaka mina licenser och mina vapen så att jag kan börja med skyttet igen.

Jag har blivit blåst av försäkringskassan, och nu när jag tänker efter så är det min husläkares fel eftersom hon inte kan skriva ett sjukintyg på rätt sätt. Jag träffade ju min handläggare på soc igår och konsulten som ska hjälpa mig och frun med att få rätt mot försäkringskassan, det var ett möte som gav absolut noll för mig. Konsulten bara rabblade på en massa om överklagan till kammarrätten, försäkringskassan, förvaltningsrätten… resningsansökningar bl.a., bl.a. bl.a.… jag fattade inte ett skvatt av vad han sade.

Alla dessa överklagningar har vart helt bortkastade egentligen eftersom de bara gäller två månader av hela sjukskrivningen. Det verkar inte gå att få till ett möte med försäkringskassan och min läkare heller, men jag har tänkt att jag ska försöka att ringa till min handläggare på försäkringskassan och försöka få till ett möte med henne och min handläggare på socialen i alla fall. Jag ska försöka att skriva min frus överklagan till försäkringskassan också… det är så tunga grejer för mig… uppgifter som är lika tunga för mig som det var för slavarna att bygga Keops pyramider. Det är svårt att förklara hur det känns att vara utbränd, deprimerad eller vad man nu ska kalla det. Varenda liten grej som ska göras är som att bestiga ett högt berg ungefär… det tar emot något fruktansvärt.

måndag den 23 november 2015.

 

Jag orkar inte kämpa längre, jag orkar inte med det här jävla värken en dag till. Då jag inte får någon sjukpenning för det år som jag varit sjuk, pga. en jävla miss från försäkringskassan… så snurrar det här sveket från dem runt runt i huvudet och jag håller på att bli galen. Min hjärna fungerar inte längre, inte i en vanlig vardag. Alla räkningar och påminnelser… inkassokrav och kronofogdebrev som droppa ner på min hallmatta förblir oöppnade… jag orkar inte ta tag i den biten längre.

Jag ska strax åka till min handläggare på arbete och försörjning… detsamma som soc var en gång i tiden fast med nyare namn. Vi ska se över nästa överklagan på den överklagan som jag har haft uppe i förvaltningsrätten men fått avslag på. Jag antar att jag måste fixa andra intyg hos mina läkare och sedan göra en ny överklagan till kammarrätten, men jag skiter i den biten nu… jag orkar inte mer. Om jag inte hade haft den här jävla värken så hade jag kanske klarat av den här cirkusen, men jag tvivlar ändå på att mitt psyke hade klarat av den här väntan som det innebär.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ge upp… jag vill absolut inte ta mitt liv, inte för att jag skulle ha något emot att en blixt från en klarblå himmel slog ner och dödade mig på fläcken… men jag tar inte mitt liv i alla fall. Hur ger man upp? Jag har funderat på att bara gå ifrån allting och lämna skiten bakom mig, jag har funderat på att utvandra till ett land i mellanöstern, men jag orkar ju inte ens åka bil i en timme utan att behöva lägga mig ner under outhärdlig värk… dessutom hur blir det med mediciner om man blir uteliggare… vart gör man av sina saker?

Jag har fått mycket hjälp av samhället i och med att jag har genomgått så många operationer och varit sjukskriven under så många perioder av mitt yrkesliv… men nu när det blir så här så känner jag mig så sviken… rätt så bortskämt egentligen, man räknar med att få hjälp… men det är inte så det fungerar längre tyvärr. Om jag inte skulle ha sömnen som liksom nollställde den tidigare dagens plågor så skulle jag ha varit död för länge sedan, det är jag säker på. Jag skulle vilja säga till min socialsekreterare att vi skiter i det här nu… jag ger mig för det är inte längre värt kampen… jag ska ta mod till mig och säga det idag när jag träffar henne.

Tyvärr så ska det vara en konsult med som ska titta på mitt ärende hos fk, och även min frus… jag orkar inte överklaga mer nu… inta med tanke på att det bara är för två jävla månader… resten av det ett och ett halvt år som gått har de ju blåst mig på eftersom den rysktalande handläggaren på försäkringskassan inte lyckades förmedla att jag skulle göra en ny anmälan varje gång jag fick ett nytt sjukintyg. Både jag och min handläggare på soc var i kontakt med henne flera gånger och hon sade inte någonting om det en enda gång.