Kronisk värk suger

 

Eftersom jag inte har någon att dela min värk med så är jag tvungen att skriva av mig. Det blir nog inte så kul läsning. ...men å andra sidan så är det inte så mycket som är roligt när man har ont.

 

Kronisk smärta är oerhört påfrestande och helt ärligt så har den näst intill knäckt mig totalt. .....många gånger är det som man har varit på botten,  och där just då i mörkret har man hoppats att allt skulle ta slut. 

 

Det verkar som att det är mitt öde att ha värk dygnet runt,  för så fort någonting börjar läka eller sluta värka så kommer det alltid något nytt som värker. Jag har aldrig vågat berätta för min doktor om värken i min kropp. 

 

Jag har sett i ansiktet på de doktorer som har fått blanketten att de är skeptiska.....å med blanketten menar jag den lilla skiss som föreställer en människa som man skall markera sin värk på. Det brukar bli kryss och streck över hela kroppen förutom huvudet, och det har dom svårt att ta till sig. 

 

Jag är ensam om det här.....ingen som kan vara vid min sida i kampen mot värken. ...dels så försöker jag att hålla masken eftersom jag ser att det blir jobbigt för den som märker att man har ont.....och jag vill inte att någon skall tycka att man gnäller. 

 

Att vara ensam mot den otroligt starka motståndaren som värken är, det slutar nog med förlust. Att dessutom ständigt bli bemött med viss skepsis av de läkare som ska hjälpa mig(inte alla) har inneburit att jag har ännu svårare att berätta sanningen om värken. 

 

Nästan alla mina läkarbesök slutar med att jag går därifrån utan hjälp,  nästan aldrig så klarar jag av att säga sanningen. ....och sanningen är att jag inte orkar med min värk mer....jag är trött på att jag aldrig kan sitta med vid bordet, trött på att vara tvungen att ligga i min jävla säng, och trött på att aldrig orka någonting pga att värken suger ur all energi. ..eller rättare sagt allt liv ur min kropp.

 

Hur kan man få någon som inte har haft långvariga problem med värk att förstå hur det är?  Det går nog helt enkelt inte att få dem att förstå. 

 

Jag gick på en längre tids ryggrehabilitering som inkluderade det psykiska likväl som det fysiska.  Det var KBT, smärthantering, ergonomi m.m, och det som gav mig mest var ändå att få vara bland människor med svår kronisk värk. .....som vet.....ingen som behöver förklara eller säger "du som ser så glad ut"....

 

Värken syns sällan på utsidan, inte heller den värk och sorg man har i själen. ....men jag lovar att den känns ändå.  Tänk om smärtan skulle synas tydligt,  tänk vad skönt det skulle vara att slippa säga nej till alla aktiviteter som man inte kan deltaga i, slippa försöka förklara varför utan att vara gnällig eller klen.

 

"Man får bita ihop". ....jag lovar att jag biter ihop så mycket att jag nästan spyr....dygnet runt,  de senaste 20 åren knappt. Jag är söndervärkt och det är bara jag själv med min värk.....ingen kan härda ut den tillsammans med mig.......jag är jävligt ensam, och jag har insett nu att jag kommer att få vara själv i min kamp mot den vidriga värken. 

 

Snart 4 månader efter operationen och jag behöver fortfarande använda kryckor när jag går.  Jag gick ca 3 kilometer utan kryckor igår,  och det värker som fan i benet,  för att inte tala om det andra benet. 

 

Som det ser ut nu så kommer jag att behöva byta den andra höftleden också. ....och det snart. Jag har mer värk i den icke opererade höften än jag någonsin har haft i den opererade. 

 

Ryggen och höfterna tar livet av mig,  och allt är så jävla hopplöst att jag inte pallar med denna förbannade värk. Jag blir sämre om jag går,  sitter,  står, ligger ner eller överhuvudtaget existerar. ..mao vad jag än gör så är jag ständigt plågad.

 

Jag ska kontakta min ryggkirurg den 13 oktober,  då han kommer hem från semestern. Inte för att jag har något större hopp om att bli hjälpt av med värken,  men jag måste göra något iallafall.

 

Höften läker på, i morse gick jag en 4 kilometer lång promenad på rekordtid,  visserligen måste jag använda kryckor fortfarande, men jag lägger nog bara över 5 kg av kroppsvikten på kryckorna. 

 

Jag har STORA problem med ryggvärken just nu, och kan inte sitta upp, eller egentligen kan jag ingenting för allt gör ont och jag pallar inte mer snart. ....eller snart o snart.....gränsen är redan passerad.

 

Jag skickade ett brev till min kirurg på Stockholms Spine Center, och jag sa som det är.....det här är inget liv längre......och jag gör vad som helst för att slippa värken. ....verkligen vad som helst.  Vi har förut pratat om att skrotet i ryggen kan skava inne i musklerna och de går att ta ut, vi har även pratat om diskproteser och operation från magsidan, eller steloperera några nivåer till.

 

Min husläkare har skickat en remiss till smärtmottagningen på Sös. ..eller hoppas inte att det var till Sös, jag har inte fått någon hjälp av dom överhuvudtaget.  

 

Första gången jag var på Smärtmottagningen på sös var ca 15 år sedan, då fick jag  en epilepsimedicin som inte hjälpte, och andra gången för ett par år sedan så blev det ingenting. ....jag tror att han tyckte att jag skulle prova Tens....o det var allt. 

 

 

Det fungerar inte längre, jag måste operera ryggjäveln. 

 

Jag har verkligen försökt att träna bort problemet med ryggen men det blir inte bättre. ..åtminstone inte någon större skillnad. Förra våren och sommaren och ända tills November gick jag och rehabiliterande mig,  med fokus på ryggen men även höfterna fick en omgång. 

 

Som jag har det nu med ryggen så orkar jag inte ett år till. ...orkar inte vara bunden till hemmet och hindrad från att deltaga i livets alla glädjestunder.  Kommer precis hem från äldsta grabben,  han har fått sin andra lilla flicka, och det var dags att visa upp underverket för alla.

 

Jag har 5 stycken underbara barnbarn och det är så tråkigt att inte kunna leka med dom, inte lyfta, inte bada och bolla med dom i vattnet,  inte sitta och läsa saga, inte knäppa deras säkerhetsbälten, inte lyfta upp dem i bilen, inte lyfta upp och trösta, inte, inte, inte ett jävla skit....

 

Jag är så jävla förbannat trött på att ha en kropp som bara plågar mig,  trött på värken. ...den tar död på mig. 

 

Allt jag gör gör ont, och jag menar inte lite ont, det går inte hålla sig upprätt pga ryggvärken, fungerar att köra bil en halvtimme,  men jag får skapligt ont, fungerar INTE att sitta i soffan,  pinnstol,  stranden, stubbar,  stenar, buss, tåg, solstol m.m.....får så ont att jag vill dö. 

 

Min opererade höft läker, men det går alldeles för långsamt och jag är skitstressad för den sakens skull. 

 

Jag kämpar på med mina promenader och det går framåt men jag har rätt mycket värk i höften fortfarande.  Det känns som att det är i mjukdelarna som smärtan kommer ifrån, och framför allt när jag belastar benet med hela min kroppsvikt.

 

Jävligt irriterande är det att min andra höft värker värre än någonsin tidigare och det tar hårt på mitt psyke.  Jag har fått ännu mer värk i ryggen också,  antagligen till en del beroende av att jag måste böja ryggen lite mer för att kompensera stelheten i höften.