Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

Trött på denna skiten.

Publicerad 2013-11-29 17:08:47 i Allmänt,

 
Jag vet inte hur jag ska orka med min satans värk....den tar knäcken på mig. Ryggjäveln verkar (värkar) vinna över mig, jag behöver få kraft någonstans ifrån....frågan är bara varifrån? 
 
Själen skulle nog helst lämna det här trasiga skalet, och resa vidare...skaka av sig det fysiska lidandet likt en hund som gör sig av med havsvattnet efter ett dopp.
 
Jag tror att själen har rätt mycket inflytande över värken, för när jag orkar träffa människor som jag älskar eller trivs med, så är värken mer kontrollerbar...inte alltid,  men ofta. 
 
Just nu så ruttnar jag bort i sängen.....dag ut och dag in.

inställt

Publicerad 2013-11-21 14:11:09 i Allmänt,

 
Jag fegade ur och avbokade operationen. ...ångrar mig redan, haft skitont i ickeopbenet den senaste tiden. Det är svårt att få det att fungera hemma om jag är opererad då jag är den ända med körkort i familjen. 
 
Det känns som ett oöverstigligt hinder med all rehabilitering som jag har framför mig. Höftledsoperation och ryggoperation, och månader och år innan man eventuellt är tillbaka på banan igen. 
 
Det psykiska är dessutom ett lika stort problem som det fysiska, även om jag tror att det lättar lite om jag slipper en del av värken. Det känns som att mitt batteri inte tar emot någon laddning, får ingen kraft, och det skrämmer mig mycket.
 
Det går inte en dag utan att jag hoppas på att dö, smärtfritt och fridfullt. ...men ändå är jag kvar. Jag är slut, färdig med livet, och rätt så besviken på mitt liv. Bara värk och ångest, det är knappt ett värdigt liv...och rädslan inför framtiden, snart blir väl jag också utförsäkrad precis som min fru, och det klarar jag nog inte. 

Kronisk Värk

Publicerad 2013-11-10 21:36:24 i Allmänt,

 
Jag är less på den här jäkla värken, dödstrött och sliten. 
 
Nu är det bara 10 dagar kvar tills operationen,  och jag är tveksam inför operationen. ...inte för Själva operationen,  eller jo lite iallafall,  men jag har så jävla ont i Opbenet och det kan bli tufft med båda benen fulla av värk.
 
Diskografin av ryggen blir flyttad till tidigast Februari, och då får man se om det kan vara värt en operation av ryggjäveln. Det är svårt att säga vilket som är värst....rygg eller höftvärk. Ryggvärken är det som hindrar mig mest tror jag, och en sak är säker......passivitet pajar ryggen totalt.
 
Tänk på att träna upp det ben som ni ska belasta under några tuffa veckor, eller månader....det hade jag otroligt mycket nytta av.....men då var å andra sidan mitt "friska" ben mycket bättre än idag. Jag förstår inte riktigt hur det kunde rasa helt på så kort tid, första höften försämrades ju  gradvis under rätt många år.

Skitskraj!

Publicerad 2013-11-07 21:42:18 i Allmänt,

 
 
Det börjar bli dags för operationen, och jag ser inte direkt fram mot den, minns för väl vilken tuff tid som de första veckorna innebar. 
 
19 November närmar sig med stormsteg, då skrivs jag in, och morgonen den 20:e så skrubbar jag kroppen med hibiscrub, för sista gången innan operationen. ..... Jag mår dåligt när jag känner den lukten. 
 
Opbenet plågar mig fortfarande, men ickeopbenet är det som jävlas mest nu. Jag har varit dålig på att gå de sista veckorna, kanske för att jag har varit riktigt nedstämd, eller va fan....depression heter det, men det ordet känns så jobbigt. ...som att det inte går att bota med något annat än döden.
 
Ryggjäveln, höfter o knän, handleder o fotleder,  knän, och som grädde på moset så gör alltså även själen ont. 
 
 

Snart dags igen!

Publicerad 2013-11-03 12:19:15 i Allmänt,

 
Det drar ihop sig till nästa höftoperation, den 20 November smäller det.
 
Opbenet bråkar fortfarande med mig, men jag måste nog erkänna att jag inte är så snäll mot det som jag borde. Det är med blandade känslor som jag ser fram mot operationen. ...dels är jag rädd att det ska gå galet, och det skulle vara en katastrof för familjen. 
 
Jag vet dessutom vilken tuff tid som väntar mig, för det är verkligen en tuff tid efter operationen, särskilt de första dagarna på sjukhuset, främst pga dålig smärtlindring och det lidandet som det ger. Jag har annars hört av många andra att de har fått en jättebra smärtlindring,  så det var nog för att jag hade lite otur.
 
Det känns som om jag kanske fegar ur, delvis för att jag är orolig för operationen och smärtan, men mest för hur familjen ska klara sig utan min hjälp, det är ju bara jag som har körkort i familjen och med tanke på att det är 2.5 kilometer till bussen och full vinter då, så blir det extra jobbigt.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela