Snart dags igen!
Det drar ihop sig till nästa höftoperation, den 20 November smäller det.
Opbenet bråkar fortfarande med mig, men jag måste nog erkänna att jag inte är så snäll mot det som jag borde. Det är med blandade känslor som jag ser fram mot operationen. ...dels är jag rädd att det ska gå galet, och det skulle vara en katastrof för familjen.
Jag vet dessutom vilken tuff tid som väntar mig, för det är verkligen en tuff tid efter operationen, särskilt de första dagarna på sjukhuset, främst pga dålig smärtlindring och det lidandet som det ger. Jag har annars hört av många andra att de har fått en jättebra smärtlindring, så det var nog för att jag hade lite otur.
Det känns som om jag kanske fegar ur, delvis för att jag är orolig för operationen och smärtan, men mest för hur familjen ska klara sig utan min hjälp, det är ju bara jag som har körkort i familjen och med tanke på att det är 2.5 kilometer till bussen och full vinter då, så blir det extra jobbigt.