träffa människor
Jag håller på att bli galen av tristess… aarrgh! Jag står inte ut mer snart. Om jag inte kan börja arbeta snart så kommer jag dels att bli galen, men även också … galen, jag blir galen. Om människor bara visste vad vi som är sjuka vill göra helst av allt, ja förutom att bli friska förstås, det är att få jobba och vara en del av ett sammanhang, vilken jävla idiotisk myt att folk medvetet skulle gå hemma med pissdålig ersättning, om man får någon vill säga. Jag är ju själv utförsäkrad och har inte någon inkomst alls, vilket är jättebra för ens självkänsla… not.
Varje morgon när man vaknar så hoppas man, hoppas att natten var den sista som man somnade med värk, och att kanske idag är den dagen som värken ger med sig. Min värk i bäckenet har varit mildare än vanligt, men det brukar vara så när jag inte har gått eller stått, suttit på ett par dagar. Det har blivit mycket vila i jul, mycket inaktivitet gör värken mildare, men det blir också värre när man väl anstränger sig igen. Med anstränga menar jag inte något tungt, utan snarare en promenad, handla mat, åka bil m.m.
Jag har inte kommit någon vart med sjukgymnastiken eller några andra åtgärder vad gäller mina problem. Det är juluppehåll på kbt:n, vilket är synd, eftersom det gör gott att träffa människor som har liknande problem som mig, det vill säga depression och ångest, men alla har lite olika orsaker till sina problem, men i huvudsak så är vi ganska lika… vi är människor som har hamnat lite djupare ner i mörkret än vad som anses som en vanlig nedstämdhet/ledsamhet. Jag ska försöka ta tag i det där med sjukgymnastiken så fort helgerna är över, men det är lite problematiskt med den saken.
Jag är som sagt var utförsäkrad, och har nu fått hjälp av socialtjänsten i min kommun, tills min överklagan av beslutet att ge mig sjukpenning är klart… om det går igenom så får de tillbaks pengarna som de hjälpt mig med. Tyvärr så är det svårt att få det ekonomiska att räcka till, och jag kommer nog få det svårt att ha råd att sitta och åka till sjukgymnasten mer än en enstaka gång, och om jag ska vara ärlig så har jag inte ens råd med mat till familjen just nu… men jag hoppas att det löser sig snart, bara min eller frugans överklagan blir behandlad snart.
Enligt kommunens konsult i försäkringsmedicinska frågor så är våra fall solklara… det råder inga tvivel att vi ska ha rätt till sjukpenning, det är bara ett standardförfarande som försäkringskassan gör med alla sökanden som blivit utförsäkrade. De avslår ansökan, sedan överklagan, för att sedan förlora i förvaltningsdomstolen. Det är enligt konsulten väldigt ovanligt att någon får igenom sin överklagan innan den har kommit hela vägen upp i domstolen. Väl i domstolen finns det klara regler som följs, vilket innebär att en människa som är fortsatt sjuk vid utförsäkringstillfället, har rätt till sjukpenning.
Det hade ju varit skönt om man hade kunnat koncentrera sig på att bli frisk och arbetsför istället för att som nu bli utfattig, ett soc-fall och deprimerad… det gör det inte lättare att bli frisk direkt. Jag menar inte att låta gnällig, det här är skrivs bara för att jag inte har någon annan människa att lufta mina tankar för… inte någon, och jag förstår det, för det är skitjobbigt att lyssna på någon som bara pratar om sina bekymmer, sjukdomar och så vidare. Tack för att det finns det skrivna ordet, det har nog räddat mig från en total härdsmälta i huvudet.