Kronisk värk suger

Vaknade upp utan värk nu på morgonen, och dum som man är så testade jag att belasta lite genom att lyfta benet på den friska sidan… klonk. Tro på fan att den klonkade till och började värka direkt. Nu har jag den där jobbiga känslan i benet, och det molvärker i skinkan och ner i benet. Jag vet inte om jag lyckas förmedla mina symptom på ett sätt som ortopeden förstår. Den ortopeden jag ska till den åttonde december verkar i alla fall förstå att si-leden kan orsaka besvär, även om den nu rör sig så lite, som de brukar säga.

Jag ska tvinga mig att gå ut i skogen idag, det är nog en väldigt bra och allsidig träning för rygg och bäcken. Det blev en liten promenad i skogen igår, och jag lyckades vara rätt så närvarande, fast tankarna for iväg och ältade då och då, men det blev lite mindfulness ändå. Jag har några telefonsamtal jag måste ta tag i idag, det känns lite stressande men måste tyvärr göras ändå. Jag ska försöka att göra de saker som ligger och släpar efter, de blir en börda annars som stressar mig helt i onödan.

När jag tänker efter så har jag alltid varit stressad över att ha saker som skall göras. De blir så lätt hängande över mig som ett tungt moln av ångest. Apropå ångest så har jag en hög med ångest nu, och jag tror att det är för att jag känner mig stressad över att ha samtalen kvar att göra idag. Jag ska ringa och boka om en tid som dottern har fått, och min tid hos psykologen eftersom hon har bokat in mig på förmiddagen samma dag jag ska på KBT:n. Det blir alldeles för tungt att åka fram och tillbaka, och jag kan ju inte vänta där eftersom det är fem timmars lucka mellan besöket och kbt:n. Förresten blir det för dyrt också.

Jag förstår inte varför bäckenleden fastnar när jag ligger ner och är vaken. I stort sett varje natt lossar låsningen i leden när jag sover, men om jag ligger i sängen i vaket tillstånd så verkar den inte vilja släppa greppet. Jag vet inte om det kan vara så att musklerna måste vara helt avslappnade för att den ska lossna, det kanske inte går att slappna av medans kroppen är vaken. Jag äter en medicin som är muskelavslappnande, men den verkar inte lyckas få leden att släppa. Jag ska försöka att sammanställa dessa uppgifter så att jag kommer ihåg dem när jag skall träffa ortopeden den åttonde december.

Jag ska nog skicka ett mejl till ortopeden och fråga om det inte vore lämpligt att röntga lederna i bäckenet före mitt besök hos honom. Det är dessa små detaljer som gör att det går så långsamt inom sjukvården. Först får man vänta på att få träffa läkaren, sedan när man väl kommer dit så säger han att det måste göras en röntgen. Sedan kan man få vänta tre veckor innan man får en tid för röntgen. Efter röntgen ska man sedan tillbaks till ortopeden, vilket kanske tar en månad innan man får träffa honom. Ortopeden upptäcker då att ingenting syns på röntgen, man får vänta på att få göra en MR, vänta en månad, tillbaks till ortopeden… remiteras till en annan läkare… som ber en att gå till vårdcentralen för att bli remitterad till ytterligare en läkare osv. osv.… inte konstigt att folk hinner bli utförsäkrade.

Det blev en dålig kväll igår rent värkmässigt, vet inte vad det kan bero på, men det var rejält med värk. Nu på morgonen när jag klev upp så hade jag väldigt lite värk och inte någon konstighetskänsla alls i benet. Jag han bara vara upprätt i ett par minuter innan det satte igång igen. Värken är ändå överkomlig men den konstiga känslan i benet är värre. Jag försöker komma på hur jag kan förklara känslan för ortopeden jag ska till i december, men kommer inte på något bra sätt att beskriva den på.

Förutom värk och annat elände så har det blåst upp till storm snudd på. Jag blir orolig för huset eftersom det är så skruttet, särskilt taken. Jag har inte kunnat underhålla husen som de borde. Det går säkert bra med husen den här gången, men det är ett ständigt orosmoment för mig som är expert på att oroa mig. Det är en bra anledning till varför jag skulle behöva bo i en lägenhet istället. Jag bävar inför att det ska komma snö, eftersom husen är i så dåligt skick.

Idag blir det en resa in till kommunhuset för att träffa konsulten och socialen, vi ska få hjälp med att överklaga frugans ansökan om sjukersättning, vilket jag tror kommer att bli väldigt svårt att få igenom tyvärr. Jag ska ändå göra ett försök såklart, men som sagt var är det svårt. Jag känner mig jävligt rastlös, och det beror nog mest på att jag inte har tillräckligt mycket på gång med mina fysiska problem… inte ett enda besök hos någon som kan hjälpa mig på vägen mot smärtfrihet, förutom bäckenledsdoktorn i december. Det går alldeles för sakta, jag behöver verkligen komma igång med arbete igen.

Jag är sugen på att beställa tid hos kiropraktorn som knäckte loss min bäckenled, men vet inte om det ens är värt det. Förra gångerna så tog det inte lång stund innan det låste sig igen, och jag kan ju ligga på sidan i min säng så får jag ju loss den… oftast. Det är så otroligt skönt när kiropraktorn fixar det, jag menar att först ha ont som fan och sedan som genom ett trollslag är värken nästan helt borta. Jag har förresten inte råd att ta mig fram och tillbaks till kiropraktorn, så det avgör ju frågan utan problem.

Jag läste just på en kvinnas blogg om hur hon har kunnat ha sitt barn i knät för första gången utan att för den delen skull få svår värk… hon beskrev det som en otroligt skön känsla. Jag har tappat hoppet så många gånger att jag har tappat räkningen för många år sedan, men jag har fått tillbaks det lika många gånger… det verkar som att talesättet stämmer, att det sista som överger människan är hoppet. Just här och nu så känns det faktiskt hopplöst, men det kommer nog tillbaks igen.

Fick nyss ett samtal från en jätterar tant från försäkringskassan. Tanten var verkligen ödmjuk och rar, omtänksam och förstående. Hon hade inga bra nyheter, men det hade jag inte väntat mig heller. Det handlade om frugans ansökan om sjukersättning, och hon ursäktade sig och var verkligen ledsen över att ge ett sådant tråkigt besked… jag sa att det var lugnt, det löser sig nog… och hon borde ha låtit lättad över att jag inte blev upprörd, men jag tror hon märkte att jag inte var så glad som jag försökte låta. Jag märkte att jag lyckades hålla en god min ända tills slutet av samtalet, sedan föll jag in i det där komaliknande tillståndet som man hamnar i ibland, när blicken ser på ingenting och orden blir ohörbara ljud utan mening.

Jag tyckte synd om kvinnan när jag hade lagt på luren och koman försvann, åtminstone delvis. Tänk er själva in i hennes situation… vilken fruktansvärd känsla det måste vara att ge människor som redan har det tungt, meddelanden om att de inte kan räkna med hjälp från samhället. Jag ligger precis på gränsen till det bottenlösa mörkret, och jag höll på att falla ner i det, men räddades av hennes medmänskliga framtoning. Jag har redan den där domedagskänslan inom mig, så detta gjorde varken från eller till. Just nu känner jag mig rätt uppgiven, det känns inte som att det någonsin kommer att lösa sig faktiskt. Pengar från försäkringskassan eller inte spelar egentligen ingen större roll… det förlänger bara lidandet faktiskt. Nu faller jag… och jag som ska vara hos socialtjänsten klockan halv två. Jag låter det falla, jag skiter i mörkret, jag skiter i allt, det blir bara ett jävla lidande ändå.

Idag har jag läst hur många bloggar som helst, vilket lördagsnöje… så blir det när man har jagat bort alla vänner och bekanta med sitt gnäll… nä så illa är det inte, men jag har faktiskt tackat nej tusen gånger och nu är det aldrig någon som hör av sig… de vet ju att det alltid blir ett nej. Jag ska inte skylla precis allt på min värk, för om sanningen ska fram så är det lika mycket depressionsmonstret som har jagat bort dem. Tyvärr så är det ett skolexempel på hur en negativ spiral fungerar, express elevator to hell… going down…

Jag har en hyfsad dag om man ser till värken, och en hyfsad dag om man ser till måendet, men konstigt nog så är det ingen hyfsad dag ändå, för si-leden eller vad det nu är, har gjort att mitt ben är lite förlamat. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, men det känns läskigt, surrar och bubblar inne i benet, och det kramas om av en osynlig strumpa… det gör ont också, men det är på en ok nivå. Jag har märkt en sak med min värk, det är att det inte spelar så stor roll om den är kraftig eller inte, för det är att den irriterar mig som är det värsta på något sätt. Jag blir galen på det här, det är som kinesisk vattentortyr.

Kinesisk vattentortyr är när de låter en till exempel en droppande vattenkran droppa på offrets panna, en droppe i taget… dripp… dropp… dripp… dropp, det är inte så farligt med en droppe vatten, men när det har droppat i offrets panna dygnet runt, så känns det som ett hammarslag i pannan på den drabbade. Jag vet inte om det är sant, men det har man läst om i olika romaner genom åren, vilket i och för sig inte bekräftar sanningshalten i det hela. Det känns inget kul att man är utsatt för ”svensk smärttortyr”, jag hade föredragit droppande vatten.

Det finns så många människor därute i cyberrymden som kämpar mot smärtor av fysisk eller psykisk härkomst. För många leder den fysiska värken till psykisk, och lika vanligt är det motsatta, det vill säga den psykiska värken leder till fysisk dito. Jag skulle villa trösta alla som är ledsna därute, blåsa bort deras smärtor och värk, krama om dem så de otrygga blir trygga, och de ledsna blir glada. Jag kunde inte i min vildaste fantasi inte tro att så många lider i tysthet, ja alla är inte tysta, men många är ensamma i sin kamp mot de demoner de har att kämpa mot… oavsett det gäller fysiska eller psykiska demoner, såsom smärta, ångest, depressioner och sorger.

Kram på er allihopa, ni är inte ensamma i den här båten… vi klarar det här.

Det blev en skitdag igår. Jag tror att det var mycket på grund av att jag körde bil i två gånger fyrtio minuter, men även på KBT:n igår där jag satt ner alldeles för mycket. Jag var rätt duktig på att ställa mig upp, men det var jobbigt att stå upp också. När jag står still så verkar det som att min bäckenled låser sig eller hamnar i ett läge där jag får ondare, då är det bättre att gå, men även det påverkar värken negativt.

Jag tycker att det är svårt att få något tydligt mönster på när det är som jag får ondast. Är det stå still? Eller är det att sitta? Jag vet att jag får skitont av att köra bil, men det konstiga är att det ibland blir bättre av att köra bil. Hur i helvete ska jag kunna undvika de situationer som jag får ondare av om jag inte ens själv vet vilka de är? Det var lite extra jobbigt psykiskt igår, och jag blev liggande i sängen hela dagen. Det verkade som att det gjorde min värk mycket mildare, och i morse så var värken nästan obefintlig när jag vaknade. Tyvärr klev jag upp, och det tog två minuter så var den tillbaks.

Jag kan ju rimligtvis inte spendera resten av mitt liv i sängen, dels för att jag får ont av att ligga i längden, men det är inget liv att vara låst vid sängen. Hur kan det vara så svårt att få hjälp av läkarna, jag menar det är ju inte någon ovanlig åkomma med värk från si-lederna och ländryggen? Jag ska försöka lyssna med några av doktorerna som jag läst om på andra bäckenledspatienters bloggar. En sak som gör det lite svårare för mig är att jag inte kan tänka klart längre, det verkar bli så för människor med långvarig värk och depressioner.

Det är så tråkigt att aldrig ha något kul eller positivt att skriva om, men det finns just inte något i mitt liv som är positivt. Det beror nog på att jag är deprimerad, och har svårt att se de positiva sakerna… det hör liksom till diagnosen. En positiv sak får väl vara att mina höftleder är rätt så bra nu, även om de smärtar lite grand vid belastning. Gränsen för vad som är för tungt är cirka tio kilo, då gör det lite ont i höfterna, men det är nog mest bäckenlederna som smärtar. Jag har läst rätt så många bloggar om problem med si-lederna, och det verkar som de flesta har fått kämpa hårt för att få hjälp.

Jag har kämpat så länge… jag har ingen ork kvar. Min doktor får inte arslet ur vagnen heller, hon har misslyckats att få mig remitterad till smärtmottagningar två gånger… och för hjälp mot min depression så har hon fått avslag på sin remiss två gånger, så jag kommer ingenstans. Jag vet inte vart jag skall börja någonstans, jag känner mig helt vilsen. Jag borde byta läkare, men det brukar inte heller hjälpa, dessutom vet jag inte om jag orkar dra allting en gång till… jag är slut. Jag önskar faktiskt att allting vore över, jag känner mig gammal och förbrukad, jag önskar jag vore död.

Vaknade upp med mer eller mindre noll i värk. Ingen värk i bäckenet. Jag drog mig för att gå upp ur sängen eftersom jag alltid får värk då. på det allra försiktigaste sättet tog jag mig upp ur sängen, försiktigt, försiktigt gick jag mot köket som det är fem meter till för att hämta kaffe. Drack kaffet på stående fot, och gick för att hämta medicinen jag tar på morgonen. Jag fick ställa mig på knä för att ta fram medicinen som jag förvarar inlåst, och jag kände ingen märkbar skillnad i värken, den var väldigt mild.

Jag brukar alltid få mer värk när jag kliver upp ur sängen, och det var inget undantag idag. Gårkvällen var det värsta jag varit med om i smärtväg på ett bra tag, jag vet inte varför det var så, men en teori är att det var promenaderna jag gjorde, två korta promenader blev det. Den andra teorin är att det kan ha varit det att jag stod upp och fixade lite pappersarbete igår, jag rörde mig lite fram och tillbaka i rummet, men jag kände hur jag tappade lite känsel i benet och fick ondare i bäckenet och ländryggen.

Från att ha nästan noll värk nu på morgonen, till att just nu ligga på en sexa ungefär, är som vanligt jävligt knäckande. Jag han bara vara uppe i ca tio minuter innan jag kände att nu är det hög tid att lägga sig ned. Nu har jag legat ned i ungefär tio minuter, och jag är förvånad över intensiteten i smärtan, den är lika hög som igår. Jag var sugen på att skjuta mig själv igår kväll, det blev för mycket för psyket med all smärta, och jag känner ungefär samma uppgivenhet nu också. Det låter illa att säga att man vill vara död, men jag är verkligen vid vägs ände vad gäller värken.

Idag skall jag åka bil i snudd på två timmar. Jag ska vara på första träffen med KBT-gruppen klockan tre i eftermiddag, men det känns verkligen som att jag inte kommer att palla värken som sittandet ger mig. Det här är inget liv, och jag känner mig osäker på om det verkligen är läge för att gå på KBT. Även om jag får hjälp med att ta mig ur min depression, så återstår den här vidriga värken, och om jag skulle gissa på något, så gissar jag att värken är till nittiofem procent, orsaken till min depression… men jag vet inte, bara gissar.

Jag ångrar att jag klev upp ur sängen överhuvudtaget idag, jag skulle legat kvar så att jag slapp värken. Nu ligger jag på rygg och skriver, och det verkar som att min kropp tar stryk av att ligga på rygg, det är sidoläge med den ondaste sidan upp mot taket. Jag vill inte hålla inne all min sorg längre, jag vill få ur mig sanningen om hur det är att ha den här värken jämt. Den dödar mig den där värken… så det är klart att jag behöver hjälp av en psykolog eller liknande. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att få hjälp av läkarna med bra smärtlindring och framförallt med bra hjälp att diagnosticera mina problem en gång för alla. Jag tror inte att jag kommer att få hjälp i tid… det kommer snart vara försent tror jag, jag börjar tappa hoppet helt och hållet.

Har legat i sängen mest hela dagen, och jag är sjukt less på allting nu. Jag har haft jävligt ont i bäckenet hela dagen idag, och jag har svårt att ligga på rygg och skriva, men jag kan inte skriva sittande eller liggande på sidan… tro mig, jag har försökt. Har just läst om några andras problem med bäckenlederna och vilken svår resa de har gjort. Jag blir lite glad av att se att man inte är själv om det här problemet, men jag blir lite nedstämd också, jag inser att det kommer vara en lång kamp innan man kan få hjälp med det här.

Jag tycker synd om de tjejer som jag läste om, de har fått kämpa ungefär som mig och alla andra som har problem med ryggen eller bäcken. Det verkar vara ungefär lika illa över hela landet. Jag fattar inte vitsen med att sjukvården skall ta en helt sjukt lång tid på sig för att få tillbaks folk i arbetslivet, jag menar, det måste bli dyrare för samhället att bara förhala för dessa människor som likt mig, har långa sjukskrivningsperioder bakom sig och förmodligen långt framför sig med. Det blir ett väldigt stort lidande, inte bara för den drabbade, utan även för dennes familj, barnen speciellt.

Jag har givit upp min kamp mot värken tusen gånger, och det bara i år, och om jag skall vara helt ärlig så har jag dagligen övervägningar med mig själv om det inte vore bäst att avsluta sitt liv, och slippa den här satans värken. Jag vet ärligt talat inte vart jag skall ta vägen, värken är med mig överallt. Jag har egentligen inte något liv som det ser ut idag… värken låter mig inte ha en enda sekund ledigt, förutom när jag är nedsövd. Jag sover hyfsat på nätterna, och är rätt så förskonad från värken på natten. Morgonen går också bra, ända tills jag sätter mig upp i sängen förstås… klonk säger det då, och allt börjar om igen.

Jag har fått en ny tid hos den doktorn som konstaterade att min högra bäckenled orsakar värken, det var i början av december. Jag avbokade min förra tid hos honom, eftersom jag fick ångest när jag tänkte på att försöka få honom att förstå mitt problem… jag gav upp den dagen, och jag hoppas att jag kommer igen när jag skall träffa honom nästa gång. Jag ska kolla om det går att skriva en egen remiss till en duktig läkare i Ängelholm som är expert på bäckenleder… jag vet inte riktigt hur man går till väga bara. Jag läste en kvinnas beskrivning av sina problem med bäckenleden, och det var som att hon beskrev mina problem, så det känns som en liten sporre för att orka stå på mig när jag träffar doktorn nästa gång.

Kvällen blev en grym smärtkavalkad, en kavalkad som inte ens jag har förtjänat. Det är samma sak dag ut och dag in, inte konstigt att man tappar hoppet. Om jag skulle förklara för någon hur min värk känns, så skulle jag få svårt att göra det. Jag vet inte riktigt vad värk är och hur den känns, är den ens verklig eller inbillad? Egentligen är värk ingenting som finns… det går inte att mäta (tydligen) och den är ju så svår som någon upplever den, vilket innebär att två personer med ”lika mycket” värk kan uppfatta den helt annorlunda och olika intensiv. Det är inte heller någon nyhet att värk upplevs olika beroende på hur ens känslor inför den är.

En rädd person känner helt annorlunda än en arg person, och alla som har jobbat med händerna vet att man inte känner så mycket om det är ett stressat moment eller om man är förbannad och full med adrenalin. Ta exemplet med ett barn som har gjort sig illa och har ont på sin tå… om mamman blåser på tån eller bara tröstar barnet och försäkrar barnet att det inte är något farligt, så känns det redan bättre för barnet. De flesta av oss har väl varit med om att man har beställt tid hos doktorn för att man har väldigt ont någonstans, och när man väl kommer dit så känns det redan bättre och man börjar tvivla på om det var rätt att gå till doktorn.

Smärta och värk är komplicerade grejer verkar det som, och det blir verkligen uppenbart när man försöker lindra den, och inte ens de bästa doktorerna och medicinerna ger någon effektiv lindring. En sak jag har märkt är att även en värk som är på en rimlig nivå, blir svår om man har ont en längre tid. Jag vet inte ens om det är ett psykologiskt fenomen eller ett fysiskt, men så fungerar det i alla fall på mig. Jag är beredd att gå nästan hur långt som helst för att bli av med värken, och även om jag skulle vilja ha full funktion i kroppen, så offrar jag hellre funktionen än lever med smärtan resten av mitt liv, vilket inte kommer vara särskilt långt om inte värken ger med sig.

Jag skulle kunna tänka mig att ta olagliga droger om jag visste att det hjälpte mot värken, även om det innebar att det förkortade mitt liv med en massa år. Jag skulle nog inte heller vara den första att vända sig till drogerna för att överleva värken. Om jag skulle avsluta mitt liv för egen hand för att slippa värken, så hade jag inte heller där varit det minsta unik. Värken påverkar även alla som står personen med värk nära, det finns inget som är värre än att se en person man älskar, att lida, och dessutom vara helt maktlös vad gäller att lyfta värkens börda av personens axlar.

När jag mår dåligt så gör det vanligtvis mycket ondare än när jag mår bättre, vilket försäkringskassan borde tänka på när de sätter personer som är sjukskrivna i situationer som får den redan sjuke, att må sämre på grund av att de hamnar i en väldig knipa när de utförsäkrar personen i knipa. Det är inte bara den fysiska värken som kan knäcka en människa, utan det är nog vanligare att det är depressionen som situationen är orsaken till, som knäcker människan och till och med tar död på den. Det är inget man läser om, men den föregående regeringens sjukpolitik har tagit livet av många människor… som inte hade behövt dött alls.

Försäkringskassan säger att de bara gör sitt jobb, men det gjorde även tyska officerare i Buchenwald också, men att utföra ett jobb som tar livet av människor kan inte rättfaldigas. Jag har personligen kommit i kontakt med handläggare på försäkringskassan, som har struntat i att personerna har giltiga skäl för att inbringa sjukpenning. Min handläggare sa att hon redan bestämt sig för att avslå min ansökan, och det var redan innan jag hade skickat in mina kompletterande uppgifter. Folk dör av deras regler, och likt lägervakterna i de tyska koncentrationslägren, så är det människor likt oss, som de har lyckats övertyga att slå ner oss i stövelskaften.

Precis som i koncentrationsläger, fängelser, tortyrkammare, så har de lyckats med att få sin personal att avhumanisera dem de skall ge sig på. Det är ett vanligt beteende hos förövare som använder våld helt oprovocerat, och det gäller även poliser och deras syn på buset… ja inte alla poliser, men det är nog rätt många som avhumaniserar klientelet för att inte skadas av de tragiska människoöden de bevittnar i sitt yrke. Det måste verkligen vara ett allvarligt problem att personer i yrken som hanterar människor, blir så avtrubbade att de avhumaniserar dem. Jag har förövrigt märkt att det är många som arbetar i yrken som går ut på att bedöma andra människor, som faktiskt mår fruktansvärt dåligt på grund av att de måste ta beslut som faktiskt skadar sina medmänniskor.

Jag har en sida som säger att de handläggare som fattar beslut som skadar andra människor, bör och skall brinna i helvetet, men även en sida som säger att det är fruktansvärt synd om dem som ödelägger andras liv. Tänk er själva vilken ångest ni skulle ha om ni har skadat en annan människa, även om du har din order, eller att bestämmelserna säger att det skall vara så och så… det kommer ändå vara tungt, och det kommer ligga och gnaga i deras själ att de har gjort någon illa. Det är ju helt vanliga människor som helt enkelt har tvingats ta ett jobb som kommer att ge dem ångest, så jag säger fy fan vad lågt av regeringen och försäkringskassans ledning. 

Idag har jag haft en bra dag vad gäller höfter, bäcken och rygg. Jag hade ju en skräckdag vad gäller värken igår, så idag känns det som jättebra, fast det är med jämförelse med gårdagens helveteskval förstås. Jag kom precis in efter en tre kilometers promenad och den kändes helt ok med höfterna, fast bäckenleden började jävlas efter halva biten ungefär. Jag har inte hört av min ryggkirurg ännu, det är faktiskt inte likt honom att inte bekräfta mitt brev till honom, men han kanske har fullt upp med någonting.

Det går inte så snabbt framåt i sjukbranschen tyvärr, jag väntar på svar från den andra nissen också, han med ryggblockaderna… han har inte heller svarat mig fast det var en evighet sedan jag mejlade honom. Jag var och träffade en av psykologerna som ska hålla i den kursen jag ska gå på, han verkade vara en bra kille, så det ska bli skönt att få göra någonting vettigt i jakten på att få tillbaks mitt liv igen. Kursen, som kanske inte ens kallas kurs, är väl en kbt-utbildning, eller vad man nu ska kalla den. Hur som helst går den ut på att lära sig att tänka i andra banor för att må bättre och slippa vara nedstämd… hoppas att den hjälper.

Jag skall inte sticka under stol med att det tär på ens psyke med långvarig kronisk värk, och jag är inte den förste som går in i väggen, och knappast den siste. Det är lite förknippat med skam att må dåligt psykiskt, det är något som man verkligen märker av. Jag försöker vara öppen med att jag inte mår så bra, men jag kommer på mig själv med att undvika att säga att jag har en depression… jag vet inte varför, men det känns lättare att säga att jag har gått in i väggen, vilket jag i och för sig har gjort, eller säga att jag är stressad och att det är därför inte hjärnan fungerar som den ska alltid… vilket i och för sig också är sant… men jag aktar mig för att säga att jag är deprimerad… JAG ÄR DEPRIMERAD.

Problemet med depressionen är att det blir väldigt oproportionerligt fördelat mellan mina glada och ledsna stunder. Mina stunder när jag är låg, pågår egentligen ALLTID, vilket måste ses som väldigt ojämnt fördelat mellan mörkret och ljuset. När jag mår som bäst, så känns det ungefär som när man har väntat på julklapparna, och när man har öppnat dom så är det ett vitkålshuvud och morötter istället för en radiostyrd bil och en kaststjärna… tänk dig sedan hur det känns när du försöker ditt allra bästa med att le mot din farmor och farfar, och tackar dom för julklapparna och säger att detta var de bästa julklapparna någonsin… ungefär så känns mina bästa stunder, och så äkta leenden får jag till på ett ungefär.

När jag har mina mörkare stunder så är det verkligen illa, vi pratar läskigt mörkt, och jag ska erkänna att jag tänker de mörkaste tankarna man kan tänka… jag vill inte ens leva då, och ångesten äter upp mig… och ingenting gör livet värt att leva just då… så det är riktigt jävla jobbigt. Det är inte bara värken som gör allting så tungt förstås, men utan tjugo års konstant värk, så hade jag nog klarat mig bättre när jag förlorade min son för sju år sedan, och min mor för tre år sedan. Alla människor har sin gräns för vad dem klarar av utan att förgås, men som regel är det nog längden på misären som gör att man inte klarar sig, eftersom man inte hinner få någon återhämtning.

Jag fortsätter att kämpa på med den kraft jag kan uppbåda, även om den kraften ibland inte ens går att mäta för att den är så liten, så kämpar jag på för min familjs skull, det är de värda… fast det inte låter så när man är låg. 

Det var en skitdag rent värkmässigt igår, och även fast jag hade dottern och barnbarnen här så blev det inte den där kärleksboosten som brukar infinna sig när man träffar dem. Jag tror att det beror på värken som var väldigt kraftig redan tidigt på dagen. Jag försökte ligga ner så mycket det gick, men det blir alltid att man sitter några minuter då och då, och sedan är det kört. När jag avbokade besöket hos bäckenledsdoktorn förra veckan, så kände jag att – nej fan, nu ger jag upp, jag får ha den här jävla värken för den kommer ändå aldrig bli bättre, och jag kommer ändå inte få någon hjälp… men jag tror nog att jag måste fortsätta att försöka, fortsätta att jaga efter ett liv med mindre värk… ett liv helt enkelt.

Det var ungefär lika mycket problem med bäckenled som med ryggjäveln igår. Förutom värken igår, så var det självklart supermysigt med besöket igår. Det blir inte så många besök per år, så det gäller att passa på att suga i sig den energin man får av de underbara barn och barnbarn man har. Min nedstämdhet igår var rätt så konstant, och den höll sig framme hela dagen fast jag hade så mysigt med besöket. När dem åkte härifrån så kändes det självklart tråkigt, men tyvärr kändes det mest skönt, eftersom jag kunde lägga mig ner och försöka lugna ner smärtan lite.

Värken är så svår att beskriva, det är tom svårt att peka ut var den kommer ifrån eller var den är. Värken är ett monster som äter upp min kropp och min själ… det finns inget vapen som biter på det monstret heller, inte ens morfin tar bort monstret, det bara gör det argare och det laddar upp med mer energi för att anfalla på nytt… om och om igen. Den vidriga värken tar över min hjärna och kortsluter den för att kunna ta befälet helt och hållet över min kropp. Jag får inte ge upp nu, jag är chef över min kropp, och jag har rätt till att styra över mitt psyke också… allt annat är en våldshandling på min suveränitet.

Jag ska inte låta min värk hindra mig från att gå på promenader idag, inte heller min uppgivenhet ska styra över min motion idag. Jag känner redan nu hur jag vacklar i min bestämdhet, det har med känslan av att vara illamående från den lite speciella värken jag har idag. Värken har så många olika ansikten, ett är svidande värk, andra är, molande, huggande, brännande, tryckande… ja listan kan göras hur lång som helst. Idag är värken illamående och luftburen, känns som den är runt min midja, ben och ländrygg.

Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med mitt liv, det har inte gått framåt i någon egentlig mening med den fysiska värken, inte heller med den psykiska värken heller förresten. För varje år som går så blir det faktiskt svårare med värken fast det borde vara tvärtom. Jag ska träffa en psykolog idag, det är den psykologen som ska hålla i gruppen som börjar på torsdag. Det är en kurs där man ska få lära sig hur man tar sig ur sin depression. Jag är lite orolig att jag skall få för ont för att kunna koncentrera mig, och göra mig ännu mer deprimerad än jag är nu.

Jag känner mig så jävla stressad över hela den här situationen, jag ligger på avgrundens rand konstant och minsta avvikelse åt det mörka hållet får mig att falla ner i det mörka hålet, och det är någonting jag är rädd för. Hoppas, hoppas verkligen att det går åt rätt håll med mitt mörker. Jag vill verkligen kunna känna glädje och slippa ångesten och mörkret, de jävlarna tar bort all livsglädje, men tänk om det visar sig att värken kommer hålla kvar min depression även fast jag fått all hjälp man kan få… vad fan gör jag då? hur går man vidare? eller ska man verkligen gå vidare fast det gör så ont… att leva.

Jag hade en tuff natt i natt, det var en jädrans värk i bäcken, ryggslut och strålade ner i benen. Vi kollade på idol på kvällen, och eftersom ungarna var hemma så fanns det ingen plats för mig att ligga i soffan. Jag tänkte att de för en gångs skull kunde ta soffan, så jag låg på en filt på golvet. Det blev lite väl hårt och jag fick ont i bäckenleden. Dum som man är så låg jag kvar tills idol var slut, vilket gjorde att kvällen blev som den blev. Jag tror jag somnade vid klockan två ungefär.

Det satt långt inne, men nu är det fan i mig gjort… jag har gjort lite nytta. Vi har haft värsta lasset med grovsopor hemma på tomten, och jag har skjutit på att slänga dem hur länge som helst. Jag slängde in åtta sopsäckar med sopor i bilen, och det gick bra, förutom att två av dem var lite för tunga för min kropp. Jag har ett lass till att köra bort, men det får bli på onsdag eller nästa lördag. Det har väl blivit dags för att sätta på vinterdäcken på bilen också, men det grejar inte min rygg, så jag måste få hjälp av grabben. Han har väldigt många ursäkter för att skjuta upp saker till nästa dag, men det ska nog lösa sig.

Jag skulle behöva fylla på med lite energi till själen igen, den börjar ta slut igen känner jag. Det var väl på farsans kalas för en vecka sedan som jag laddade batterierna med kärlek och kraft. Det behövs all hjälp jag kan få med att fylla på med mer kraft än den som går ur mig. När man väl har blivit så låg att man kan kalla det för en depression, så blir det tusen gånger svårare att få den återhämtning kroppen och framför allt själen behöver. Det är lätt att fastna i det dåliga måendet, och det är det som har hänt, så det är därför jag behöver tvinga mig att göra saker som höjer nivåerna av lycko och kärlekskemin i kropp o knopp. Jag vet vad som behövs, så det måste bara till lite jävlar anamma och sedan göra de saker som gör en glad och lycklig.

Den effektivaste kuren mot depression är nog kärlek… på andra platsen hittar vi motion, och tredje plats går till lycka… vilket kan vara lyckan över att ha genomfört något man inte har klarat för att orken och humöret varit för lågt. Jag har faktiskt gjort två saker idag som hjälper mig i kampen mot värken och depressionen. Den ena saken är att jag tog en promenad som varade en timme, och den andra grejen var den att jag äntligen kom iväg med ett lass grovsopor. Jag ska försöka få till det med maten idag… men en början nu… vilket är lite sent eftersom klockan redan är tre. Det blev tyvärr en kaffefrukost, med tre koppar av den underbara drogen kaffe, med koffeinet som håller oss trötta människor igång fast vi nästan stupar. Imorgon börjar jag dagen med gröt, det ska bli minst tvåtusen kalorier om dagen, vilket inte låter så mycket… men om man har noll aptit som jag har, så blir det sjukt svårt att få i sig, särskilt om man äter nyttig mat.

Idag var det nog rekord i låg smärtnivå… de första timmarna av dagen i alla fall. Jag startade dagen med väldigt lite värk, det höll i sig, och jag hann till och med sätta på mig strumpor och skor… ta en ordentlig promenad och äta lunch innan värken hade vunnit mark igen. Det var en skön känsla ända tills jag hade gått en kilometer ungefär, sedan kom irritationen och värken smygande lite försiktigt. Jag såg ändå dagen som positiv vad gäller de första timmarna av den.

När värken kom tillbaks i lite mer normala nivåer, så gick ju självklart humöret ner en rejäl bit. Jag blev ändå rätt besviken, trots att jag förstod att det inte var så att jag helt plötsligt fått mindre värk än på många år. Det är konstigt hur man är funtad, hur kan man vara så korkad att det tänds ett litet hopp varje gång som man har en lite bättre stund med mindre värk? Det är verkligen ett bevis på att hoppet är det sista som överger människan. Även om jag har hopp, så betyder det inte att jag tror på att det skulle bli bättre så pass snabbt att man skulle märka ett stort steg i riktningen mot ett liv med mindre eller utan värk.

Min psykolog ringde mig under dagen, hon berättade att det startade en grupp för de med depression. Hon frågade om jag var intresserad, vilket jag självklart var. Det ligger så otroligt mycket skam i att behöva få hjälp när själen har gått sönder… det är så synd, det drabbar så många i vårt samhälle att det är lika vanligt som att ha ryggont. I mitt fall är det nog värken som ligger bakom att jag har gått in i väggarnas vägg. Det är svårt att ta ordet i sin mun… depression, jag är deprimerad. Det är ingenting att skämmas över, det finns nog inte någon som klarar sig från en depression om denne någon har värk dygnet runt i tjugo år… jag menar inte lite vanlig värk som man får i ryggen när man lyft för mycket och för tungt… jag menar värk som efter ett par månader börjar göra livet outhärdligt.

Lägg till lite andra stressmoment i en människas liv, såsom anhörigas död, skilsmässa, pressad ekonomi, stressigt arbete, vantrivsel på arbetsplats eller mobbing och övergrepp, sedan brukar de flesta nå sin bortre gräns för vad kropp och själ tål. Nu tog jag bara några exempel, det enda som jag har varit med om av de exemplen är… nära anhörigs självmord, nära anhörigs dödlig plågsam sjukdom, och tufft ekonomiskt, särskilt efter både min och fruns utförsäkringar. Det går tills det inte går längre… sedan tar det stopp, det blir en ända med förskräckelse kan man säga. Om man är en person som har svårt att säga nej, eller en person som tänker för mycket och aldrig låter själen få utrymme och tid för återhämtning, så är det att vänta… det är bara en tidsfråga innan allt rasar som ett korthus.

Det är väldigt påfrestande med kronisk värk… det får bli min summering av läget hos den här gubben.

Nu har man snart klarat ytterligare en dag då… jippie! Jag träffade min nya psykolog i dag, hon verkade vara en rätt ok typ… inte för att vi hann prata särskilt mycket på det korta mötet, men det jag hann uppfatta av henne var ändå rätt så positivt. Vi skulle träffas igen om två veckor, vilket gärna hade kunnat vara lite tidigare än så. Jag hade en tuff kväll igår, med mycket värk i ländryggen, bäckenet och benen. Jag hade nästan ont motsvarande en sjua på vas-skalan… eller kanske en sexa, men förjävla svårt att få det att lugna ner sig. Det var rätt svårt att somna med de förutsättningarna.

Jag känner mig lite småförkyld och är jävligt mörbankad efter en tuff vecka. Det betyder inte att det varit en tuff vecka för en som är som folk är mest, utan om man har något som hindrar en från att leva ett hyfsat normalt liv. i måndags så var jag in till kommunen på ett kort möte… och det var förstås rätt påfrestande för kroppen och knoppen. På tisdagen var det dags att åka till ortopeden, men det blev lite för påfrestande för mitt psyke. Det kräver en rätt så stor portion vilja att orka åka så långt, med den värken som blir följden. Det är framför allt tufft att fokusera så mycket på att klara av det rent fysiskt… och det är en stor belastning på psyket att försöka fungera med värk.

Jag känner mig helt slut efter alla tankar och den här jäkla smärtan, den har satt klorna i mig som vanligt… och aset vägrar att släppa. En dag kommer jag att vinna över den här kroppen… den kommer att be om nåd, och jag kommer bara att skratta den rakt i ansiktet… men till dess är det den som plågar mig tyvärr. Min hjärna känns helt kortsluten nu (oj, ovanligt!) och jag håller på att somna av utmattning. Är det någon som har varit på spänn en hel dag eller kväll någon gång? Om svaret är ja, då vet ni också hur mör och trött man är när man kommer hem och kan slappna av igen. Jag måste nog blunda en kvart nu, jag grejar inte att vara vaken länge till.

Jag fegade ur, klarade inte att åka in till ortopeden igår. Det blev för jobbigt med tanken på att behöva förklara allting ytterligare en gång… det känns så jävla meningslöst att ens försöka få hjälp av någon inom vården, och det känns som att man bara är till besvär för dom… och en stor kostnad för samhället. Jag fick ångest i sista ögonblicket innan jag skulle åka in. Att utsätta sig för en sådan ansträngning mentalt och psykiskt känns som en alltför stor uppgift just nu i alla fall. Jag fick i alla fall en ny tid i december… sen återstår bara att gå dit också.

Idag skall jag träffa en psykolog, jag behöver nämligen hjälp med min själ… känner rätt mycket ångest inför besöket, men det betyder ju att jag behöver gå dit. Det är tredje gången gillt kan man säga. Min husläkare har skrivit två remisser till psykiatrin, men de båda blev avvisade pga. anledningar vi ej blivit informerade av… varken min läkare eller jag. Nu är det den tredje remissen som turligt nog gick igenom. Jag vet inte om det var för att doktorn remitterade mig till en vårdcentrals psykolog, som det gick igenom?

Jag skulle bara vilja skita i allting… jag är så jävla trött på hela den här historien om min kropp och knopp. Det är nog inte meningen att man skall orka kämpa sig igenom det här… det går inte att hålla lågan uppe när man är så låg i humöret. Det känns som att jag nått vägs ände. Jag har jävligt mycket smärta just nu, och det kommer antagligen att bli en sådan där djävulskväll med värk i överflöd. Jag går sönder av all den här jävla värken… det finns ingenstans att gömma sig heller. Som det känns just nu, så kommer jag ge upp tanken på att bli frisk, det får väl vara så här jävla värdelöst hela livet… jag får väl börja knarka eller något sånt.

Det tar så lång tid ändå med att få hjälp… med det i tanken så var det jävligt dumt att skita i ortopeden igår, men det känns verkligen som att jag får söka andra möjligheter att få hjälp på. Det måste väl för fan finnas någon medicin som kan göra så att man antingen får mindre värk, eller någon medicin som gör att man inte bryr sig ett smack. jag har alltid känt att min värk kommer att bli min död, och som det nu ser ut i mitt liv så växer sannolikheten att det blir det också. Hela mitt liv är ju nästintill helt värdelöst, så det vore en befrielse om man slutade att finnas.

Det har varit en tuff vecka med mycket värk i ryggen och bäcken, vilket i sin tur har resulterat att jag varit väldigt låg i humöret. Det har blivit mycket ligga i sängen, värken gjorde att jag blev tvungen att vila, men det blir egentligen värre när jag vilar. Tyvärr så blir det psyket som sviker mig, det går liksom inte att peppa sig till att ställa sig upp, ta på sig skorna och gå ut och röra lite på sig. Total inaktivitet får kroppen att sjangsera rätt så fort och det blir några steg tillbaks igen.

På måndag skall jag träffa min handläggare på socialen, vi ska träffa deras konsult som ger råd om utförsäkringen och rätten att få sjukpenning när man faktiskt är sjuk. I nuläget anser ju försäkringskassan att jag är helt arbetsför och därför inte berättigad till sjukpenning. Jag är helt bortkollrad vad gäller överklagan, arbetsförmedling, a-kassa och allt vad det heter. Jag har inget närminne alls, och hjärnan svider av stressen alla tankar skapar. Jag skulle behöva hjälp med alla papper och samtal som skall ordnas med.

På tisdag ska jag in till den ortopeden som har koll på mitt bäcken, vi får väl se vad det ger. Jag ska fråga om det går att få någon kortisonspruta eller blockad in i bäckenleden, och gärna i ryggen också för den delen. Sedan så måste jag lyssna med honom om det inte vore läge att röntga Si-leden också, det har ju aldrig blivit gjort. Jag har börjat dagen bra med både promenad och ett bra mål mat, vilket känns jävligt positivt. Jag måste sköta kosten mycket bättre, som det är nu så blir det bara skit med den saken. Jag har dålig aptit, jag antar att det är depressionen som gör det.

Om några timmar kommer grabben upp och fikar på fars dag, och då får jag ju träffa mina små barnbarn också. Det blir så jäkla nice… man blir visserligen helt ledbruten när de små vildingarna skall lyftas, kramas, bäras och jagas, men jag lovar att det är värt det… man blir återupplivad av deras energi och deras kärlek. Det finns inte en chans att man kan vara nedstämd när de slår sina små armar runt ens hals och säger – faffa  ja elka deij, vilket betyder… farfar jag älskar dig. För att inte tala om deras slängpussar och snorpussar.

Det skulle vara roligt om man kunde bli så pass bra i kroppen att den höll för att börja jobba igen. Det skulle även innebära at man kunde träffa barn och barnbarn lite oftare… typ varje dag J. Dessutom skulle man kunna hyra en stuga där alla fick plats att vara tillsammans på, och kanske ta en vecka tillsammans av semestern och bara vara. Man skulle kunna ta barnen med till sjön och meta abborre, och leta efter flaskpost och posta egen. Gå på skattjakter och spela brännboll… sådana grejer man orkade göra med barnen när de var små. Grilla korv glömde jag… och tälja barkbåtar, barnen kunde få ha egna knivar… vilken idyll.

Kolla… jag lyckades vara lite positiv, det var … eh positivt!

Det verkar som att det blev för mycket promenerande för min kropp, jag har skitont i bäcken/ländrygg och benen. Det är värst i min högra bäckenled eller om det nu är ländryggen som känns. Jag är rätt så säker på att det är bäckenleden som orsakar mest värk nu. Jag hade skitont för en timme sedan, men när jag låg i sängen och knixade med ryggen och bäcken, så var det helt plötsligt en helt annorlunda känsla… mindre ont och kunde svanka mera. Det måste ha varit något som lossnade där inne. Jag har visserligen redan förstått att det är något som hakar upp sig, eftersom jag varit hos kiropraktorn och blivit hjälpt några gånger.

Det som är tråkigt är att det låser sig direkt jag reser mig upp ur sängen, eller nästan direkt. Jag är tyvärr inte hjälpt av att veta detta, eftersom de inom den vanliga sjukvården har egna uppfattningar av vad som orsakar olika smärttillstånd. Det är något som jag inte förstår… de tar stillbilder vid röntgenundersökningar… HALLÅ!  Man ser väl inte en låsning på en stillbild? En annan sak som de gör annorlunda än i vissa andra länder är… man tar röntgenbilder på människors ryggar när man ligger ner!!! Det borde väl vara lättare att se hur mycket utrymme det är mellan kotorna när patienten står upp, böjer sig, eller sitter ner… eller kanske lyfter något tungt.

Det är konstigt att jag som inte ens är läkare fattar det och inte våra svenska experter. Det är ryggläkare i USA som använder sig av stående och belastande röntgenundersökningar. Jag har faktiskt en hel del andra idéer också, som skulle kunna användas med framgång tror jag. Det rör sig om flera olika tillvägagångssätt och verktyg vid bland annat höftplastik och steloperation, dessutom har jag en idé på hur man kan göra om höftledsproteserna så de blir bättre… men jag får ta det när jag är tillbaka på banan vad gäller min psykiska ork, eller mentala ork.

Min mage har börjat ge upp nu. Jag har haft skitont i magen i många dagar nu, och jag antar att det är voltaren som jag inte grejar längre. Jag har förvisso lagt till en annan medicin mot nervutlöst smärta också, den vet jag inte om den är tuff mot magen eller inte, får kolla upp den på fass. På det stora hela är det en jävla skitdag… med både värken och måendet, men vad gör man… får försöka att sova på saken… sova är det bästa man kan göra, det blir aldrig tråkigt, och det gör aldrig ont i drömmarna… nästan aldrig i alla fall.

Jag är konstigt nog alltid jävligt trött, och det är konstigt med tanke på hur mycket jag sover. Jag sover oftast middag, lunch och dessutom blir det långa sovmorgnar. En möjlig orsak skulle kunna vara min mathållning, den är usel. Jag skulle gissa på att jag får i mig ungefär hälften av energin som kroppen behöver. Det kanske inte är så konstigt att hjärnan fungerar skitdåligt. Min aptit är helt försvunnen, och jag menar verkligen HELT försvunnen. Jag försöker att äta när det svider i magen och jag mår illa, det har blivit min indikator på att äta.

Ett tag mätte jag exakt hur många kalorier jag fick i mig, och resultatet var nedslående. Det visade sig att jag inte alls kom i närheten av de värden jag skulle få i mig. Det var verkligen givande att få en överblick av vad det var som felade. Det visade sig att jag mest fick i mig kolhydrater, vilket förstås inte är bra om man vill behålla muskelmassa och ge kroppen möjlighet till att reparera sig efter alla operationer. Jag beställde proteinpulver för att få i mig extra protein, och det fungerar rätt så bra.

Jag väntar fortfarande på svar från min ryggkirurg, han borde väl höra av sig snart med en ny operationstid. Han sade att det var korta väntetider på att ta ut skrotet ur ryggen… å andra sidan vet man ju inte riktigt vad han menar med korta väntetider, ryggoperationen väntade jag två och ett halvt år på. Min bäckenled är lite sämre nu igen, jag tror det beror på att jag har gått rätt långa promenader de senaste dagarna. Det känns som att det kommer något i kläm när man belastar den, men även ibland när jag tar bort belastningen… till exempel om jag flyttar tyngden av kroppen över till det andra benet.

Jag har fortfarande inte hört av den läkaren som ordnar med injektioner i bäckenleden. Han kan injicera både kortison och lokalbedövning rätt in i bäckenleden, och även i ryggen tror jag. Nästa tisdag skall jag i alla fall träffa doktorn som konstaterade mina bäckenledsbesvär. Jag hoppas verkligen att det besöket ger någonting. Ska försöka att fixa läkarutlåtande till arbetsförmedlingen idag också. De behövde tydligen det för att kunna avgöra om jag var aktuell för arbetsträning eller något annat. Jag är verkligen trött på att vara sjuk, det är så många moment som skall ordnas med, och osäkerheten om man kommer att bli bra, eller om man kommer att kunna försörja familjen osv.

Jag tror att den mentala biten i att vara sjuk är svårast. Jag oroar mig hela tiden, och hjärnan jobbar på högvarv med att dels hitta en lösning på problem som är väldigt svåra att göra något åt, eftersom man saknar förmågan att ändra på vissa saker. Det skulle vara jävligt schysst om man bara kunde få all den hjälp av sjukvården som man behövde… utan att behöva vänta halvårsvis mellan åtgärderna som förhoppningsvis skall få min kropp och knopp i stridsdugligt skick igen. Jag är tacksam för den hjälp jag får… men jag behöver den hjälpen lite snabbare… eftersom man annars går i personlig konkurs.

Det går inte så fort inom sjukvården, tyvärr. Mina höftleder läker på rätt bra, de blir faktiskt bättre för varje dag som går… även om det går rätt så långsamt. Det som är mitt största problem rent fysiskt är min bäckenled, den gör ont som fan. Jag börjar bli rätt så säker på att en del av det som jag känner som ryggvärk, faktiskt är Si-leden som jävlas. jag har i alla fall kommit igång med mina promenader igen… det har varit svårt rent mentalt att komma över den där rädslan eller oron man känner när man skall göra något som man vet att man får ondare av, tillfälligt vill säga.

Det är väldigt svårt att avgöra om man blir bättre eller sämre av vissa aktiviteter, det verkar inte finnas några regler som styr det. Den ena gången jag sitter en halvtimme i bilsätet, så går det bra, bara för att nästa gång gå helt åt helvete. Det känns som att det är något som hakar upp sig i ryggslutet/bäckenet, och det gör skitont och varar olika länge varje gång. Oftast går själva låsningen över när man har legat ner ett antal timmar, eller sovit hela natten.

I skrivandes stund så har jag skitont och helt klart så blev det sämre efter en ordentlig promenad. Nu ska jag försöka ligga ner på sidan med en kudde mellan benen, ska försöka somna en stund eftersom då går tiden fortare. Jag försöker sova bort så mycket av min tid som möjligt… det blir som en tidsmaskin som fraktar mig närmre tidens slut… närmre en eventuell lösning på mina problem, och om ingen lösning finns, närmre slutet på livet.