Bägaren är full
Idag har jag läst hur många bloggar som helst, vilket lördagsnöje… så blir det när man har jagat bort alla vänner och bekanta med sitt gnäll… nä så illa är det inte, men jag har faktiskt tackat nej tusen gånger och nu är det aldrig någon som hör av sig… de vet ju att det alltid blir ett nej. Jag ska inte skylla precis allt på min värk, för om sanningen ska fram så är det lika mycket depressionsmonstret som har jagat bort dem. Tyvärr så är det ett skolexempel på hur en negativ spiral fungerar, express elevator to hell… going down…
Jag har en hyfsad dag om man ser till värken, och en hyfsad dag om man ser till måendet, men konstigt nog så är det ingen hyfsad dag ändå, för si-leden eller vad det nu är, har gjort att mitt ben är lite förlamat. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, men det känns läskigt, surrar och bubblar inne i benet, och det kramas om av en osynlig strumpa… det gör ont också, men det är på en ok nivå. Jag har märkt en sak med min värk, det är att det inte spelar så stor roll om den är kraftig eller inte, för det är att den irriterar mig som är det värsta på något sätt. Jag blir galen på det här, det är som kinesisk vattentortyr.
Kinesisk vattentortyr är när de låter en till exempel en droppande vattenkran droppa på offrets panna, en droppe i taget… dripp… dropp… dripp… dropp, det är inte så farligt med en droppe vatten, men när det har droppat i offrets panna dygnet runt, så känns det som ett hammarslag i pannan på den drabbade. Jag vet inte om det är sant, men det har man läst om i olika romaner genom åren, vilket i och för sig inte bekräftar sanningshalten i det hela. Det känns inget kul att man är utsatt för ”svensk smärttortyr”, jag hade föredragit droppande vatten.
Det finns så många människor därute i cyberrymden som kämpar mot smärtor av fysisk eller psykisk härkomst. För många leder den fysiska värken till psykisk, och lika vanligt är det motsatta, det vill säga den psykiska värken leder till fysisk dito. Jag skulle villa trösta alla som är ledsna därute, blåsa bort deras smärtor och värk, krama om dem så de otrygga blir trygga, och de ledsna blir glada. Jag kunde inte i min vildaste fantasi inte tro att så många lider i tysthet, ja alla är inte tysta, men många är ensamma i sin kamp mot de demoner de har att kämpa mot… oavsett det gäller fysiska eller psykiska demoner, såsom smärta, ångest, depressioner och sorger.
Kram på er allihopa, ni är inte ensamma i den här båten… vi klarar det här.