Bra start på dagen
Idag var det nog rekord i låg smärtnivå… de första timmarna av dagen i alla fall. Jag startade dagen med väldigt lite värk, det höll i sig, och jag hann till och med sätta på mig strumpor och skor… ta en ordentlig promenad och äta lunch innan värken hade vunnit mark igen. Det var en skön känsla ända tills jag hade gått en kilometer ungefär, sedan kom irritationen och värken smygande lite försiktigt. Jag såg ändå dagen som positiv vad gäller de första timmarna av den.
När värken kom tillbaks i lite mer normala nivåer, så gick ju självklart humöret ner en rejäl bit. Jag blev ändå rätt besviken, trots att jag förstod att det inte var så att jag helt plötsligt fått mindre värk än på många år. Det är konstigt hur man är funtad, hur kan man vara så korkad att det tänds ett litet hopp varje gång som man har en lite bättre stund med mindre värk? Det är verkligen ett bevis på att hoppet är det sista som överger människan. Även om jag har hopp, så betyder det inte att jag tror på att det skulle bli bättre så pass snabbt att man skulle märka ett stort steg i riktningen mot ett liv med mindre eller utan värk.
Min psykolog ringde mig under dagen, hon berättade att det startade en grupp för de med depression. Hon frågade om jag var intresserad, vilket jag självklart var. Det ligger så otroligt mycket skam i att behöva få hjälp när själen har gått sönder… det är så synd, det drabbar så många i vårt samhälle att det är lika vanligt som att ha ryggont. I mitt fall är det nog värken som ligger bakom att jag har gått in i väggarnas vägg. Det är svårt att ta ordet i sin mun… depression, jag är deprimerad. Det är ingenting att skämmas över, det finns nog inte någon som klarar sig från en depression om denne någon har värk dygnet runt i tjugo år… jag menar inte lite vanlig värk som man får i ryggen när man lyft för mycket och för tungt… jag menar värk som efter ett par månader börjar göra livet outhärdligt.
Lägg till lite andra stressmoment i en människas liv, såsom anhörigas död, skilsmässa, pressad ekonomi, stressigt arbete, vantrivsel på arbetsplats eller mobbing och övergrepp, sedan brukar de flesta nå sin bortre gräns för vad kropp och själ tål. Nu tog jag bara några exempel, det enda som jag har varit med om av de exemplen är… nära anhörigs självmord, nära anhörigs dödlig plågsam sjukdom, och tufft ekonomiskt, särskilt efter både min och fruns utförsäkringar. Det går tills det inte går längre… sedan tar det stopp, det blir en ända med förskräckelse kan man säga. Om man är en person som har svårt att säga nej, eller en person som tänker för mycket och aldrig låter själen få utrymme och tid för återhämtning, så är det att vänta… det är bara en tidsfråga innan allt rasar som ett korthus.
Det är väldigt påfrestande med kronisk värk… det får bli min summering av läget hos den här gubben.