Kronisk värk suger

Vaknade upp med mer eller mindre noll i värk. Ingen värk i bäckenet. Jag drog mig för att gå upp ur sängen eftersom jag alltid får värk då. på det allra försiktigaste sättet tog jag mig upp ur sängen, försiktigt, försiktigt gick jag mot köket som det är fem meter till för att hämta kaffe. Drack kaffet på stående fot, och gick för att hämta medicinen jag tar på morgonen. Jag fick ställa mig på knä för att ta fram medicinen som jag förvarar inlåst, och jag kände ingen märkbar skillnad i värken, den var väldigt mild.

Jag brukar alltid få mer värk när jag kliver upp ur sängen, och det var inget undantag idag. Gårkvällen var det värsta jag varit med om i smärtväg på ett bra tag, jag vet inte varför det var så, men en teori är att det var promenaderna jag gjorde, två korta promenader blev det. Den andra teorin är att det kan ha varit det att jag stod upp och fixade lite pappersarbete igår, jag rörde mig lite fram och tillbaka i rummet, men jag kände hur jag tappade lite känsel i benet och fick ondare i bäckenet och ländryggen.

Från att ha nästan noll värk nu på morgonen, till att just nu ligga på en sexa ungefär, är som vanligt jävligt knäckande. Jag han bara vara uppe i ca tio minuter innan jag kände att nu är det hög tid att lägga sig ned. Nu har jag legat ned i ungefär tio minuter, och jag är förvånad över intensiteten i smärtan, den är lika hög som igår. Jag var sugen på att skjuta mig själv igår kväll, det blev för mycket för psyket med all smärta, och jag känner ungefär samma uppgivenhet nu också. Det låter illa att säga att man vill vara död, men jag är verkligen vid vägs ände vad gäller värken.

Idag skall jag åka bil i snudd på två timmar. Jag ska vara på första träffen med KBT-gruppen klockan tre i eftermiddag, men det känns verkligen som att jag inte kommer att palla värken som sittandet ger mig. Det här är inget liv, och jag känner mig osäker på om det verkligen är läge för att gå på KBT. Även om jag får hjälp med att ta mig ur min depression, så återstår den här vidriga värken, och om jag skulle gissa på något, så gissar jag att värken är till nittiofem procent, orsaken till min depression… men jag vet inte, bara gissar.

Jag ångrar att jag klev upp ur sängen överhuvudtaget idag, jag skulle legat kvar så att jag slapp värken. Nu ligger jag på rygg och skriver, och det verkar som att min kropp tar stryk av att ligga på rygg, det är sidoläge med den ondaste sidan upp mot taket. Jag vill inte hålla inne all min sorg längre, jag vill få ur mig sanningen om hur det är att ha den här värken jämt. Den dödar mig den där värken… så det är klart att jag behöver hjälp av en psykolog eller liknande. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att få hjälp av läkarna med bra smärtlindring och framförallt med bra hjälp att diagnosticera mina problem en gång för alla. Jag tror inte att jag kommer att få hjälp i tid… det kommer snart vara försent tror jag, jag börjar tappa hoppet helt och hållet.