Igår
Det blev en dålig kväll igår rent värkmässigt, vet inte vad det kan bero på, men det var rejält med värk. Nu på morgonen när jag klev upp så hade jag väldigt lite värk och inte någon konstighetskänsla alls i benet. Jag han bara vara upprätt i ett par minuter innan det satte igång igen. Värken är ändå överkomlig men den konstiga känslan i benet är värre. Jag försöker komma på hur jag kan förklara känslan för ortopeden jag ska till i december, men kommer inte på något bra sätt att beskriva den på.
Förutom värk och annat elände så har det blåst upp till storm snudd på. Jag blir orolig för huset eftersom det är så skruttet, särskilt taken. Jag har inte kunnat underhålla husen som de borde. Det går säkert bra med husen den här gången, men det är ett ständigt orosmoment för mig som är expert på att oroa mig. Det är en bra anledning till varför jag skulle behöva bo i en lägenhet istället. Jag bävar inför att det ska komma snö, eftersom husen är i så dåligt skick.
Idag blir det en resa in till kommunhuset för att träffa konsulten och socialen, vi ska få hjälp med att överklaga frugans ansökan om sjukersättning, vilket jag tror kommer att bli väldigt svårt att få igenom tyvärr. Jag ska ändå göra ett försök såklart, men som sagt var är det svårt. Jag känner mig jävligt rastlös, och det beror nog mest på att jag inte har tillräckligt mycket på gång med mina fysiska problem… inte ett enda besök hos någon som kan hjälpa mig på vägen mot smärtfrihet, förutom bäckenledsdoktorn i december. Det går alldeles för sakta, jag behöver verkligen komma igång med arbete igen.
Jag är sugen på att beställa tid hos kiropraktorn som knäckte loss min bäckenled, men vet inte om det ens är värt det. Förra gångerna så tog det inte lång stund innan det låste sig igen, och jag kan ju ligga på sidan i min säng så får jag ju loss den… oftast. Det är så otroligt skönt när kiropraktorn fixar det, jag menar att först ha ont som fan och sedan som genom ett trollslag är värken nästan helt borta. Jag har förresten inte råd att ta mig fram och tillbaks till kiropraktorn, så det avgör ju frågan utan problem.
Jag läste just på en kvinnas blogg om hur hon har kunnat ha sitt barn i knät för första gången utan att för den delen skull få svår värk… hon beskrev det som en otroligt skön känsla. Jag har tappat hoppet så många gånger att jag har tappat räkningen för många år sedan, men jag har fått tillbaks det lika många gånger… det verkar som att talesättet stämmer, att det sista som överger människan är hoppet. Just här och nu så känns det faktiskt hopplöst, men det kommer nog tillbaks igen.
Fick nyss ett samtal från en jätterar tant från försäkringskassan. Tanten var verkligen ödmjuk och rar, omtänksam och förstående. Hon hade inga bra nyheter, men det hade jag inte väntat mig heller. Det handlade om frugans ansökan om sjukersättning, och hon ursäktade sig och var verkligen ledsen över att ge ett sådant tråkigt besked… jag sa att det var lugnt, det löser sig nog… och hon borde ha låtit lättad över att jag inte blev upprörd, men jag tror hon märkte att jag inte var så glad som jag försökte låta. Jag märkte att jag lyckades hålla en god min ända tills slutet av samtalet, sedan föll jag in i det där komaliknande tillståndet som man hamnar i ibland, när blicken ser på ingenting och orden blir ohörbara ljud utan mening.
Jag tyckte synd om kvinnan när jag hade lagt på luren och koman försvann, åtminstone delvis. Tänk er själva in i hennes situation… vilken fruktansvärd känsla det måste vara att ge människor som redan har det tungt, meddelanden om att de inte kan räkna med hjälp från samhället. Jag ligger precis på gränsen till det bottenlösa mörkret, och jag höll på att falla ner i det, men räddades av hennes medmänskliga framtoning. Jag har redan den där domedagskänslan inom mig, så detta gjorde varken från eller till. Just nu känner jag mig rätt uppgiven, det känns inte som att det någonsin kommer att lösa sig faktiskt. Pengar från försäkringskassan eller inte spelar egentligen ingen större roll… det förlänger bara lidandet faktiskt. Nu faller jag… och jag som ska vara hos socialtjänsten klockan halv två. Jag låter det falla, jag skiter i mörkret, jag skiter i allt, det blir bara ett jävla lidande ändå.