Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

Människor som oss

Publicerad 2014-11-17 23:14:27 i Allmänt,

Kvällen blev en grym smärtkavalkad, en kavalkad som inte ens jag har förtjänat. Det är samma sak dag ut och dag in, inte konstigt att man tappar hoppet. Om jag skulle förklara för någon hur min värk känns, så skulle jag få svårt att göra det. Jag vet inte riktigt vad värk är och hur den känns, är den ens verklig eller inbillad? Egentligen är värk ingenting som finns… det går inte att mäta (tydligen) och den är ju så svår som någon upplever den, vilket innebär att två personer med ”lika mycket” värk kan uppfatta den helt annorlunda och olika intensiv. Det är inte heller någon nyhet att värk upplevs olika beroende på hur ens känslor inför den är.

En rädd person känner helt annorlunda än en arg person, och alla som har jobbat med händerna vet att man inte känner så mycket om det är ett stressat moment eller om man är förbannad och full med adrenalin. Ta exemplet med ett barn som har gjort sig illa och har ont på sin tå… om mamman blåser på tån eller bara tröstar barnet och försäkrar barnet att det inte är något farligt, så känns det redan bättre för barnet. De flesta av oss har väl varit med om att man har beställt tid hos doktorn för att man har väldigt ont någonstans, och när man väl kommer dit så känns det redan bättre och man börjar tvivla på om det var rätt att gå till doktorn.

Smärta och värk är komplicerade grejer verkar det som, och det blir verkligen uppenbart när man försöker lindra den, och inte ens de bästa doktorerna och medicinerna ger någon effektiv lindring. En sak jag har märkt är att även en värk som är på en rimlig nivå, blir svår om man har ont en längre tid. Jag vet inte ens om det är ett psykologiskt fenomen eller ett fysiskt, men så fungerar det i alla fall på mig. Jag är beredd att gå nästan hur långt som helst för att bli av med värken, och även om jag skulle vilja ha full funktion i kroppen, så offrar jag hellre funktionen än lever med smärtan resten av mitt liv, vilket inte kommer vara särskilt långt om inte värken ger med sig.

Jag skulle kunna tänka mig att ta olagliga droger om jag visste att det hjälpte mot värken, även om det innebar att det förkortade mitt liv med en massa år. Jag skulle nog inte heller vara den första att vända sig till drogerna för att överleva värken. Om jag skulle avsluta mitt liv för egen hand för att slippa värken, så hade jag inte heller där varit det minsta unik. Värken påverkar även alla som står personen med värk nära, det finns inget som är värre än att se en person man älskar, att lida, och dessutom vara helt maktlös vad gäller att lyfta värkens börda av personens axlar.

När jag mår dåligt så gör det vanligtvis mycket ondare än när jag mår bättre, vilket försäkringskassan borde tänka på när de sätter personer som är sjukskrivna i situationer som får den redan sjuke, att må sämre på grund av att de hamnar i en väldig knipa när de utförsäkrar personen i knipa. Det är inte bara den fysiska värken som kan knäcka en människa, utan det är nog vanligare att det är depressionen som situationen är orsaken till, som knäcker människan och till och med tar död på den. Det är inget man läser om, men den föregående regeringens sjukpolitik har tagit livet av många människor… som inte hade behövt dött alls.

Försäkringskassan säger att de bara gör sitt jobb, men det gjorde även tyska officerare i Buchenwald också, men att utföra ett jobb som tar livet av människor kan inte rättfaldigas. Jag har personligen kommit i kontakt med handläggare på försäkringskassan, som har struntat i att personerna har giltiga skäl för att inbringa sjukpenning. Min handläggare sa att hon redan bestämt sig för att avslå min ansökan, och det var redan innan jag hade skickat in mina kompletterande uppgifter. Folk dör av deras regler, och likt lägervakterna i de tyska koncentrationslägren, så är det människor likt oss, som de har lyckats övertyga att slå ner oss i stövelskaften.

Precis som i koncentrationsläger, fängelser, tortyrkammare, så har de lyckats med att få sin personal att avhumanisera dem de skall ge sig på. Det är ett vanligt beteende hos förövare som använder våld helt oprovocerat, och det gäller även poliser och deras syn på buset… ja inte alla poliser, men det är nog rätt många som avhumaniserar klientelet för att inte skadas av de tragiska människoöden de bevittnar i sitt yrke. Det måste verkligen vara ett allvarligt problem att personer i yrken som hanterar människor, blir så avtrubbade att de avhumaniserar dem. Jag har förövrigt märkt att det är många som arbetar i yrken som går ut på att bedöma andra människor, som faktiskt mår fruktansvärt dåligt på grund av att de måste ta beslut som faktiskt skadar sina medmänniskor.

Jag har en sida som säger att de handläggare som fattar beslut som skadar andra människor, bör och skall brinna i helvetet, men även en sida som säger att det är fruktansvärt synd om dem som ödelägger andras liv. Tänk er själva vilken ångest ni skulle ha om ni har skadat en annan människa, även om du har din order, eller att bestämmelserna säger att det skall vara så och så… det kommer ändå vara tungt, och det kommer ligga och gnaga i deras själ att de har gjort någon illa. Det är ju helt vanliga människor som helt enkelt har tvingats ta ett jobb som kommer att ge dem ångest, så jag säger fy fan vad lågt av regeringen och försäkringskassans ledning. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela