Inga stålars kvar!
Jag har inga pengar kvar på kontot... de är helt slut nu. Jag vet inte när och om jag får några. Socialtjänsten har inte hört av sig till mig, och det känns inte bra... jag får en känsla av att det är något som har blivit fel. Mina räkningar på min internetbank har blivit stoppade eftersom det inte finns några pengar kvar.
Jag har testat att gå på en längre promenad nu på morgonen, och det känns rejält i höger bäckenled och ner i benet. Det går iallafall bra med höftlederna och det känns åtminstone bra. På torsdag ska jag till arbetsförmedlingen... igen! Jag antar att jag får svar på mina frågor då, men helt säker är jag inte. En sak som jag behöver ha reda på är om jag kan få ersättning retroaktivt. Det är jävligt krångligt att få alla turer att gå ihop i min stressade hjärna.
Jag försöker att komma på vad det är som är fel i alla turer kring min sjukpenning. Det är nämligen så att jag blev utförsäkrad och klassad som arbetsför... och efter tre månader så har man rätt till nya sjukdagar. eftersom jag ansökte om sjukpenning igen efter dessa tre månader, så anmälde jag mig inte till arbetsförmedlingen. Det gick ca två månader innan jag fick avslag på min ansökan till sjukpenning... vilket innebar att jag skrev in mig först då, detta skulle göras första dagen efter att jag hade fått avslaget.
Eftersom jag skrev in mig när avslaget kom, så blir det ju ett glapp på två månader utan ersättning... vilket i mina ögon är heltokigt. Jag skall tala om det med min handläggare på arbetsförmedlingen som jag skall träffa nu på onsdag. Alla dessa turer hos olika myndigheter är jättejobbigt när man inte kan tänka klart. Jag brukar spela in samtalen för att överhuvudtaget komma ihåg vad som sägs... men de är t.o.m. svårt när jag lyssnar på inspelningen, jag får lyssna om och om igen innan jag har tagit in det som sades. Tyvärr så är mitt minne och mina kognitiva funktioner helt sabbade.
Jag har inte hört av ryggkirurgen ännu, och eftersom vi bestämt oss för att plocka ut pinnar och skruvar ur ryggen så vill jag att det händer snart. Jag kan inte fortsätta på det här sättet... jag kommer fan ingenstans... allt tar för lång tid, och tid är något som jag inte har vad gäller min hälsa. det är jävligt bråttom, för jag börjar vika mig... kraften sinar väldigt fort nu känns det som. Jag kommer säkert ligga i en kista innan jag fått hjälp med det jag behöver hjälp med.
Jag vet förövrigt inte varför jag skriver detta. om mina anhöriga behöver få ta del av mina nedskrivna tankar, så finns det ju några här på min blogg. Allt jag skriver om är ju dessa jävla krämpor som man lider av... jag blir fan ännu mer deprimerad av mitt gnäll, men det är ju den enda gången som jag får gnälla. Det känns verkligen nödvändigt att få ur mig det här... det är min säkerhetsventil... annars spricker jag!