bära eller brista
lördag den 4 april 2015.
Nu har jag haft en bra vecka vad gäller mitt mående faktiskt, men jag märker att jag blir stressad när jag tänker på alla överklagningar och intyg som skall skickas hit och dit. Jag har skrivit en överklagan till polisen om att jag vill ha mina vapen tillbaka, men jag är nästan hundra procent säker på att det är kört för mig där. Det som är så tråkigt är att jag skulle behöva träffa min läkare för att få hjälp med intyg både för försäkringskassans och polisens överklagande jag ska göra, men hon har inte tid förrän det är försent för mig att överklaga.
Jag har sådan lust att bara skita i alla överklaganden och skita i det här samhället… jag klarar mig utan det. Jag har faktiskt lust att lämna allting bakom mig… även det här landet. Det enda som hindrar mig är familjen och min jävla rygg. Jag har funderat mycket på det här med operationen av ryggen, och även om jag är orolig över resultatet så lutar det just nu mot operation… bära eller brista. En sak till som stressar mig något enormt är alla räkningar som ligger utspridda över bordet… jag har helt tappat ordningen på dem… det är påminnelser på påminnelserna och papper som skall skrivas under och skickas än hit och än dit… det är bara det att mitt huvud är fullt av tankar kring min rygg, utförsäkringen, mina vapenlicenser och dotterns sorg.
Det blir inte lättare av att min fru är otrevlig och dum mot mig hela tiden. Hon brukar ju vara det för det mesta i och för sig, men det är jobbigare att hantera när man är stressad. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med överklagandena… ska jag bara skita i dem eftersom det kommer att vara lönlöst att försöka få rätt? Vilket samhälle man lever i… jag skulle ha det mycket bättre om jag vore hemlös… vilket jag förmodligen ändå kommer att vara snart. En del av mig säger ge upp… och en annan del av mig säger kämpa. Vilken del som vinner kommer att visa sig, men jag gissar på att ge upp kommer att sopa banan med kämpa.
Jag känner mig så frustrerad över att inte kunna förmedla hur jag mår och hur min värk påverkar mitt liv och mina möjligheter till arbete. Det känns inte rätt att jag ska behöva låta mig bli stämplad som ett psykfall för att ha rätt till sjukpenning. Jag har tänkt på den här saken rätt mycket, jag vill nog inte ens sträcka mig så långt att det ska stå i mitt sjukintyg att jag är instabil som människa. Hur i helvete skulle det se ut om jag en dag blir bra i ryggen och skall söka jobb… vem vill anställa en psykiskt sjuk människa för att ta hand om deras barn eller vakta deras hus osv.
Det är min framtid som för evigt skall vara förstörd för att min rygg värker och jag inte klarar av att jobba med den värken längre. Jag kommer att tacka ja till ryggoperationen ändå, och om jag har jättetur så blir jag bättre, och om jag har lite tur så dör jag eller blir sämre. Om jag blir sämre så kan jag ändå alltid avsluta mitt lidande i Schweiz eller i något annat land som hjälper svårt sjuka med aktiv dödshjälp. Man kan tycka att det vore bättre att vara levande och ha ont än att slippa lida och vara död… men det är något som jag tycker att varje psykiskt frisk människa ska kunna få avgöra själv. Det är inte direkt något liv att bara ligga i sin säng utan att kunna deltaga i det som gör livet skoj eller värt att leva.
Om jag hade levt i ett kärleksfullt förhållande med en kvinna som jag älskade och som älskade mig så hade det kanske varit annorlunda, men nu ser det ut som det gör, och jag lär inte vara i skick att hitta någon som jag kan leva med lycklig i resten av mina dagar. Det har varit ett tungt liv de sista tjugofem åren, alldeles för tufft för att passa mig. Jag kan vara tuff om det gäller, men inte i ett vanligt svenssonliv, för det är för mig en tortyr tyvärr. Nu betyder det inte att jag inte älskar mina barn och barnbarn, utan det är snarare saknaden av äventyr och spänning som saknas i mitt liv… och en kvinna som jag älskar och som är snäll och kärleksfull mot mig istället för att bete sig som ett riktigt svin.